God Jul!

Yes!

För fyra minuter sen stängde vallokalerna i Kalifornien, och CNN har nu utropat Barack Obama till segrare. DN skrev "Storseger för Obama" redan när Ohio ansågs klart för en dryg timme sen.

CNN har f.ö. den bästa grafiken.

Jag har valvaka

Good Morning, America!

Just a few hours until the polls open. Speaking as one of the 4 billion or so whose lives are affected by the outcome of today's presidential election, but who are not allowed to vote in it, I want to urge those of you who do have that privilege to use it. So please vote! Please bring a friend or a relative to the voting station. Please don't think that your vote won't make a difference (remember Florida in 2000!). Please don't think that the outcome is already determined - it won't be until after the last vote is cast.

And if you're still undecided, I personally am convinced that America and the world will be a better place with President Barack Obama at the helm.

Thank you!

From New York 08 (1024)

Dagens Obama - Eric Schmidt

(Från YouTube)

Rambling

Jag är en välputsad gentleman. I måndags hämtade jag mina nya glasögon. Idag var jag hos frisören. Jag börjar bli gammal. Jag har progressiva glas. Tjejen som klippte mig - bless her sweet soul - försökte tappert låtsas som om vi var jämngamla när vi pratade om radiokanaler och gamla leksaker. Men jag var 15 år äldre. Är fortfarande.

Jag är så gammal att jag kommer ihåg när man surfade på Internet. Planlöst. Det som Ines Uusman sa var en fluga. Jag hade Internet-uppkoppling redan när hon sa det. 1996. 28,8 kbit/s.

Jag gjorde det igen idag. Gick in på Statcounter och kollade på vilka Google-sökningar som hade fört folk hit. "Crazy Daisy" är obegripligt nog en av de vanligaste. "intyg knulla min fru" är begripligt nog en mer ovanlig sökfråga. Fast rätt obegriplig i sig själv. Vad letade den användaren efter? Fick han någon vägledning av den här bloggen?

I går kom någon hit efter att ha googlat "alex schulman Aspuddens skola". Lite underlig kombination tyckte jag först. Men efter att ha följt några av de andra länkarna insåg jag att Schulman-bröderna faktiskt gått i skolan här. Det skriver storebror Niklas om (han som skallade bassängkanten i senaste Hål i Väggen) i en nio år gammal presentation på sin KTH-hemsida.

Och Peter Settman är tydligen från Aspudden också. Det står i en Café-intervju som Alex Schulman gjorde härom året.

Och bland Google-resultaten fick jag till slut förklaringen till polisbilen som stod parkerad utanför min port när jag kom hem från jobbet i måndags. Eftersom jag är gräsänkling blev jag lite stressad av att se den. Och ännu mer stressad när det lite senare bankade på min dörr. Men det var bara N:s skolkamrat B som inte visste att barnen är hos mormor och morfar.

Och det var inget allvarligt som hade hänt. Bara en beväpnad rånare som hade tagit en värdetransportväska och sprängt den här utanför ICA. Enligt DN var det kanske inte ens en människa som utförde rånet. "Under eftermiddagen hittade polisen en moped som man tror kan vara gärningsmannen."

Jag hade aldrig någon moped. Med eller utan pistol.

Höstlov

Nytt Picasa-album:

Stereotyper

Jag har pratat med tio manliga och en kvinnlig kollega sedan lunch idag. Gissa vem som märkte att jag har nya glasögon?

För övrigt har jag varit väldigt mycket på jobbet den senaste tiden - inför, under och efter onsdagnattens lansering i mitt senaste projekt. De som har varit inne på Hemnet de senaste dygnen har kanske märkt att alla kartor är utbytta mot Eniros. Så nu kan man se mycket tydligare hur ens tänkta nya hemmakvarter ser ut - på flygbilder och högupplösta "utsiktsbilder" - och dessutom kolla var närmaste dagis, pizzeria, skola, o.s.v. ligger.

(Av upphovsrättsliga skäl lägger jag inte ut en mer högupplöst bild än den här. Men man får fram den genom att söka på villor i Danderyd, zooma in på området Svalnäs och välja "Utsikt".)

Mer om detta: InternetWorld, DN, Eniro Blogg

Ännu mer New York-bilder

(Från Picasa)

Jag tror han menar 'motto'

E förklarade just att mitt "måttord" är "ju svårare, desto roligare". Inte nödvändigtvis en komplimang, men väldigt insiktsfullt.

Fler New York-bilder

E-L står på 5:e avenyn och SMS:ar Vibeke

New York

Nu är vi här. E-L och jag har varit vakna i 20 timmar och jag saknar helt tidsuppfattning. Men det var i morse vi åkte från Stockholm. Efter lite monorail-haveri på Newark kom vi till hotellet vid fyra-tiden i eftermiddags, lokal tid, och vi var duktiga som gick ut direkt i stället för att slockna på sängen. Så jag har köpt min kamera, E-L har köpt sitt yoga-outfit på American Apparel och vi har ätit "New Yorks bästa hamburgare" (enligt Citysearch.com) på Shake Shack i Madison Square Park. Vi fick köa i en timme, men det var det värt.

I morgon blir det Upper Midtown och middag på Russian Tea Room. Den riktigt intresserade kan få inblick i våra planer via vår Google Maps-karta. (Nej, vi tror inte att vi kommer hinna med allt.)

Recap

Vad mer har hänt sen sist då?

Väldigt mycket tid och energi har gått åt till att driva en rättsprocess mot en engelsk översättningsfirma som vägrar betala E-L:s fakturor. Nu har vi fått ett domstolsutslag och med det som grund begärt handräckning (eller menar jag "utmätning"?) av den engelska motsvarigheten till kronofogden. Fast "Court Bailiff" låter lite coolare.

Reklamfilmen för Eniro Supersök har gått en vända till i TV. Jag projektledde Supersök under våren och ett av våra mål var förstås att trafiken på eniro.se:s förstaflik skulle öka. Just nu ligger vi på + 80%, så jag är rätt nöjd.



Jag är inte lika nöjd med att min löpträning och relativa renlevnad havererade fullständigt i somras - jag slutade springa och började snusa i stället. Så när jag kom hem från Borrby tänkte jag lite småstressat att "nu har jag bara två veckor på mig att komma i form om jag ska ha en chans att matcha förra årets tid på Midnattsloppet". Sen kollade jag kalendern och insåg att det var en vecka kvar. Jag klarade Midnattsloppet under skamgränsen på en timme, men var fyra minuter sämre än förra året. Då gick det förhållandevis bättre i Stockholm Halvmarathon för två veckor sen. Min tid - 2.10 - var förvisso inget att yvas över, men jag sprang trots allt längre än jag nånsin gjort tidigare, och kände att jag hade kontroll genom hela loppet och krafter kvar på slutet.

Dagen efter halvmaran såg jag R.E.M. i Globen, varvid Michael Stipe & Co sällade sig till skaran av band som jag sett ett bra tag efter deras storhetstid. (I min tidigare uppräkning glömde jag AC/DC på Hovet i början av 90-talet.) Jag har aldrig varit ett devot R.E.M.-fan, men det är alltid kul att gå på konsert, och den här var ovanligt snygg.

Det enda av långsiktig betydelse som har hänt är förstås att N har börjat första klass. Den 18 augusti var det upprop i klass 1B i Aspuddens skola, och vi föräldrar var nog mer pirriga än våra världsvana sjuåringar - de har ju gått ett helt år i förskoleklass en trappa ner i samma hus. Men nu är det på riktigt! Riktigt klassrum. Riktiga skolbänkar. Riktiga läxor. Och när fröken sa att vi skulle ta hem och klä in böckerna så gick det ett sus genom salen och det tindrade i ögonen - på oss föräldrar.

Hôl i vägga

I kväll visar Kanal 6 andra avsnittet av Hål i väggen (alias "Human Tetris"), som Johan Lindqvist producerar. E-L och jag var på inspelningen av ett av de sista avsnitten för ett par veckor sen (det finns ett klipp på 1000 apor, där Alex Schulman stormar förbi oss i Filmhusets korridor i - låtsat, rimligen - vredesmod). Och det var verkligen hysteriskt roligt. Hel- och halvkändisar i silvertrikåer möter en framrusande chockrosa frigolitvägg. Lyckas de inte ta sig igenom hålet knuffas de ner i en bassäng. Genuin underhållning i sin enkelhet.

Och tämligen oskyldigt. I dagens DN skriver Jonas Cullberg om hur "östasiatisk pennalist-tv invaderar Sverige". Men Hål i väggen och liknande japanska gameshows (se t.ex. klippet med marshmallows-jägarna här) handlar väl mer om att låta kändisar (mot betalning) göra bort sig i tv. På vilket sätt skiljer det sig från t.ex. Gäster med gester?

Pennalism- och mobbnings-tv har vi gott om - på hemgjorda eller anglosaxiska importerade format - och debatten har gått upp och ner sedan starten med Expedition Robinson (där Johan var tävlingsledare) och "världens första utröstade dokusåpadeltagare" Sinisa Savija slängde sig framför tåget. Jag tycker det är betydligt mer tvivelaktigt att göra underhållning av att förnedra uppmärksamhetstörstande ynglingar i Big Brother och Idol (mästerligt parodierade av Ben Elton i Dead Famous och Chart Throb, f.ö.) än att stänga in Sahara Hotnights på Skansenterrariet med fläskkotletter på huvudena.

På tal om svinprodukter, ett av mina uppsalaminnen av Johan är när vi på natten efter Östgöta nations julbord 1992 tog det griljerade grishuvudet, körde det genom diskmaskinen (för att spola bort gammal glasyr och vidbränt grisgomsfett, efter att någon lite obetänksamt placerat ett värmeljus i kadavret för ökad mysfaktor), trädde upp det på en järnstång, och tågade bort för att gatecrasha personalsexan i Västgöta nations pub Djäknen. Västgötarnas främsta bidrag till den uppsaliensiska visskatten är den tämligen obegripliga "Järnvägsbommar", med den likaledes obegripliga refrängen "Hôl i vägga, bôra på, bôra på! / Hôl i vägga, bôra på!". Se där, ännu en cirkel sluten.

Mer lokal gratisreklam

De senaste dagarna har det stormat och regnat på Österlen. Vid Borrby Strand, som i fredags höll medelhavsklass, var vattnet igår iskallt och svart av tång. Våra äpplen har skakats ner och ett fönster har blåst sönder. Men den nya dräneringen klarade examensprovet. Inte en tillstymmelse till fuktgenomslag i vår tidigare drypande källare. Ingvarssons Last & Schakt i Gärsnäs har gjort ett bra jobb.

Förryckta förväntningar

Jag har inte följt Allsång på Skansen i år. Det jag har sett har varit rätt trist, och de s.k. humorinslagen har varit förvånansvärt andefattiga, särskilt det om Kina. Men säsongsfinalen i kväll ville jag se. För nånstans fanns en liten liten, mentalt rubbad, del av mig som undrade om möjligen ABBA skulle övertrumfa fredagens OS-invigning med en 10-minuters, oannonserad återförening på Sollidenscenen.

Jag vet att de har sagt att det aldrig kommer hända, men förutsättningarna kändes mer gynnsamma än nånsin. De träffades nyss alla fyra i Stockholm, Mamma Mia-filmen går för fulla hus, Allsång på Skansen vore ett ironiskt "fuck you" till den spektakulära återföringsturné de bestämt tackat nej till, Benny Andersson var redan aviserad som gäst med BAO och SVT hintade om "fler överraskningar...". Så när programmet avslutades med tre ABBA-låtar och både Anders Lundin och den svenska Mamma Mia-ensemblen verkade snegla mot kulissen, började jag nästan tro att det var extrasändningar och krigsrubriker på gång. Men naturligtvis inte. Hell ain't frozen over yet.

Saker jag har glömt

• Att man inte får lämna vinylskivor i solen.

100 - 87

I går sa E till mig, "om tio år och tre år, då är nog Mormor Astrid död". Lite morbid tankeövning för en nyfylld femåring, tänkte jag först. Men sen insåg jag att han vet att min mormor är 87 och att han tror att alla människor dör när de fyller hundra. Och då blev jag lite stolt i stället.

Och i morse skrev Lisa Bjurwald på DN:s ledarsida, "det är inte ofta jag traskar runt i den särskrivande specialklass som är den svenska bloggsörjan, men när jag gör det blir jag alltid lika negativt överraskad". Det tyckte jag var jätte kul.

Skapelseberättelsen enligt E

(abridged)

Från början, för oändligt många år sen, fanns det bara en enda jättestor planet, mycket större än Juptiker. Och sen kom den stora smällen som du har pratat om. Och det var en enorm rymdvarelse som tog den stora planeten och slog sönder den i en massa små planeter, som Jorden och Juptiker. Och han gjorde små hål i planeten och la i små små droppar vatten - för honom - och det blev hav för oss. Och han gjorde alla tiderna också. Först den snälla tiden. Sen jätteinsekternas tid. Sen dinosauriernas tid. Sen istiden och grottiden och nu gör han vår tid. Och han finns fortfarande och han har inte blivit gammal. Hans superhjältenamn är Rymdmannen, men hans verkliga namn är [svårt att uppfatta]. Och vi människor kan inte åka ut ur universum, för vår rymd - den svarta rymden - är oändlig för oss, men det är bara hans mantel. Hela universum är hans mantel. Och han tog en tändsticka och tände en eld i sin mantel och det är solen. Men för honom är det den röda rymden som är oändlig. Den är utanför den den svarta rymden. Längst ut är guldrymden. När han flyger fladdrar hans mantel och det är så planeterna rör sig.

Femåringen och jag kompletteringsshoppade till kalaset

- Dom här ballongerna har jag valt. Jag fyller år idag. Oj, vad mycket pengar ni har! Ni är nog rikare än min farfar. Han är processor.

Siamesiska smaker i sydöstra Skåne

Restauranglivet i Borrby utvecklas stadigt, om än från en mikroskopisk nivå. Pizzerian var ett stort lyft när den öppnade för ungefär tio år sen. De senaste åren har vi också haft två konkurrerande caféer mittemot varann på huvudgatan, Blå Huset och Café Köpmangatan. I tillägg till kakbuffé-serverande B&B Borregården strax utanför byn, där min gamle Cision-kollega Jocke Axelsson med familj brukar tillbringa en vecka varje sommar - i går kom de på ett välkommet spontanbesök.

I lördags öppnade också Thai-restaurangen Mamuang mitt i byn, och det är ett rejält lyft. Servisen får väl fortfarande beskrivas som en smula orutinerad, men matlagningen är det verkligen inget fel på. Min fläsk i panaeng-curry hade en utmärkt avvägd blandning av söta och starka smaker, och grönsakerna var så där perfekt krispiga som de blir när de läggs i i precis rätt ögonblick. (Som jag tror min nye Eniro-kollega Dan Malm skulle säga.) Och billigt är det också. Huvudrätterna ligger typiskt på 89 kronor styck och allt på menyn kan fås i barnportion för 55. E åt fem och en halv vårrulle.

Jag hoppas ryktet sprider sig, så att Mamuang får mycket gäster - inte bara på sommaren. Hemsidan, mamuang.se, saknar ännu innehåll, men restaurangen, som förstås har take-away också, finns på Måns Nils Torg 4 och har telefon 0411-521385. Vill du äta bra thai-mat på Österlen, så rekommenderar jag verkligen ett besök.

Halvtid i Wien. Sommartid i Borrby.

"Ska jag justera klockan för sommartid?", frågade den gamla sommarstugedatorn lite försynt när jag slog på den. Jag och pojkarna har sju veckors sommarlov. (E-L kan ju tack och lov jobba var som helst där hon har en Internet-koppling.) För två timmar sen kom vi ner till Skåne.

Och allting funkar som det ska. Nätverket gick igång. Jag fick liv i pumpen. Varmvattnet hade mina föräldrar redan slagit på, när de var här tidigare och la in lite frukostmat, lite delikatesser (t.ex. skånska lyxchips) och en halvflaska Moët i kylen. Digitalboxen skrämde mig lite när den listade en massa danska kanaler, men inte TV4. Men det räckte med en ny kanalsökning, och nu ser jag matchen med en skarpare bild än vi nånsin haft här nere tidigare.

Och visst leder Spanien rättvist?

Var finns en portal till ett alternativt universum när man bäst behöver den?

I en annan värld, där min son inte fyller år då, hade jag hemskt gärna velat vara här.

Ett axplock:

12:30 - The Ting Tings
18:30 - Joan As Police Woman
19:00 - Judas Priest
21:00 - My Bloody Valentine
21:30 - Neil Young
23:00 - Lykke Li
00:00 - The Raveonettes
01:00 - The Chemical Brothers

Good Telly

Jag ser fram emot TV-hösten. TV6 ska visa en svensk version av den japanska TV-succén Hole in the Wall (mer känd på YouTube som "Human Tetris"), som Johan LindQ just nu spelar in. Jag har länge undrat när vi skulle få mer japansk gameshow i svensk TV, och jag har svårt att tänka mig en lämpligare producent än Johan - hans tidigare insatser som tävlingsledare i Robinson känns ju mer som en logisk fortsättning än som en början.

I januari länkade jag till ett klipp från den japanska originalserien. Här kommer ett till:

Midsommar i Motala

Shopping Spree - år 2

Förutom att se Yazoo och äta goda tapas, shoppade vi förstås en del i Brighton i helgen. Liksom förra året.

3-for-2-böcker från Waterstones:

• Christopher Brookmyre: Attack of the Unsinkable Rubber Ducks
• Bill Bryson: Shakespeare
• Barack Obama: The Audacity of Hope
• John O'Farrell: An Utterly Impartial History of Britain or 2000 Years of Upper-Class Idiots in Charge
• Nassem Nicholas Taleb: Fooled by Randomness
• Don Tapscott & Anthony D. Williams: Wikinomics - How Mass Collaboration Changes Everything

BBC-DVD från HMV:

• Clarkson - The Good The Bad The Ugly
• The Gathering Storm
• Have I Got News For You - The Best of the Guest Presenters 2
• Top Gear - Back in the Fast Lane

Handgjord choklad från Montezuma's:

• Dark Chocolate & Chilli Emperor Bar
• Dark Chocolate Orange & Geranium Emperor Bar
• Milk Chocolate Sweet Paprika & Strawberry Emperor Bar
• Spice it Up, Bean Machine och Orangutang Speciality Bars
• Lime, Chilli & Tequila Truffles

Stapelvaror från Waitrose, Marks & Spencer och Boot's:

Te, kex, fispiller, kalsonger, strumpor, etc.

Om man åtminstone kunde säga

att Ryssland vinner orättvist. Men inte fan kan man det.

Time to snuff the habit

För 25 år sen var jag 13 och påbörjade min karriär som nikotinist. Jag testade snus på samma sätt som jag testade öl, vin, sprit och cigaretter, men till skillnad från från dessa blev snuset en mer kontinuerlig last, som inte begränsades till föräldrafria fester i radhusidyllen eller mindre idylliska utomhus-"fester" under Linköpings broar. På den tiden var det ingen som ifrågasatte att 13-15-åringar köpte snus i affären (en dosa General kostade ungefär en femma) och Lennys Gosskör hade en lokal hit med sin alternativa text till House of the Rising Sun:

Det finns ett hus i Göteborg
Där tillverkar dom snus
Ettan, Grovsnus, Stjärnsnus och General
Ger oss ett stort urval

(eller nånting sånt)

När jag bodde i USA 1985-86 blev det ett naturligt uppehåll, men i första ring började jag snusa även i skolan (det gjorde jag aldrig på högstadiet). Och efter julafton 1986 gick det inte en enda dag utan snus.

Förrän jag slutade tvärt 12 år senare. Den 12/12 1998 (kl. 12:12, typ) gick jag ut från Apoteket Uplands Vapen i Uppsala, med ett spontaninköpt paket Nikotugg, la ut min snus och la inte in en ny. Efter ungefär en månad hade jag fasat ut nikotintuggummit också.

Samtidigt som jag ofta tvivlade på det kloka i mitt beslut (jag blev ju både tjockare och argare, till exempel) var jag samtidigt stolt över min principfasthet. På nästan åtta år hade jag inte ett enda återfall. Men inte heller en enda vecka utan att jag någon natt drömde att jag börjat snusa igen.

I Roskilde 2006 ingick E-L och jag en pakt. När vi var utomlands, tillsammans, utan barnen, fick vi röka och snusa. Det levde inte direkt upp till åtta års drömmar, och jag höll på principen till nästa barnfria utlandsresa - till Brighton förra sommaren. Då satte det sig hårdare och jag var irriterad en vecka efteråt, medan abstinensen la sig.

Och sen började jag fuska. Eniros julfest, öl med Johan, en stilla grillkväll hos familjen Articuno, ingifta kusin Sofias 30-årskalas, o.s.v. ... För två veckor sen tänkte jag att va fan, jag ska ju ändå till Brighton snart, och släppte på den sista lilla principen om att bara "festsnusa" (för det är ju så festligt att stoppa upp förmultnad tobak under läppen). Och det var en udda känsla - avlägset men ändå väldigt bekant - att gå till jobbet med en dosa i fickan.

Men nu är jag hemma igen. Och nu är slut. Att snusa är dumt. Dyrt. Konditionssänkande. Aptitdämpande. Hjärtklappande. Tandlossande. Tandköttsfrätande. Andedräktsdräpande. Illamåendeframkallande. Och djävulskt gott.

Yazoo i Brighton, 2

Nu är jag hemma i Sverige. Vid min dator. Tittar på bilderna jag tog. Önskar att jag haft en bättre mobilkamera. För utgångspunkten var perfekt. Det var enbart sittplatser på konserten och E-L och jag, med Eva och Jon, satt på allra första raden, i mitten. (Jenny och Marcus satt "bara" på tredje raden.) Och så här, fast mycket bättre, såg det ut.











Fredrik Strages DN-recension från turnépremiären i Köpenhamn finns tyvärr bara i papperstidningen. Men Guardian skrev en liknande recension efter Manchester-konserten. Den enda recension jag har hittat från Brighton-konserten var i den jämförelsevis mindre Worthing Herald, men deras utsända var inte mindre entusiastisk för det, och kändisspottade dessutom Vince Clarkes Erasure-kollega Andy Bell i publiken. Liksom flera av de entusiastiska amatörrecensenterna på AMCO-forumet, och jag.

Yazoo i Brighton

För 25 år sen var jag 13 och cyklade runt i Linköpings villakvarter och delade ut reklam. I min freestyle lyssnade jag på Yazoos två skivor, Upstairs at Eric's och You And Me Both. En av mina favoriter var den militäriskt taktfasta Unmarked, men det fanns många fler - Mr Blue, Don't Go, Only You, ... Ikväll fick jag höra dem live.

Det var inte första gången jag fick se tonårsidoler efter 25 års väntan. The Cure på Hovet i februari. Gyllene Tiders GT25-turné 2004. Simon & Garfunkels Old Friends-turné i Köpenhamn samma år. (Och, mer tvivelaktigt, Saxon på Sten Sture i Uppsala några år tidigare.) Men även om de var bra konserter allihopa - både som underhållning och som nostalgitrippar - så gick det inte att undgå känslan av att tiden har gått.

Så kändes det inte ikväll. Kanske för att Alison Moyet och Vince Clarke inte har pratat med varann på ett kvartssekel, och än mindre jobbat ihop. Kanske för att de har motstått frestelsen att arra sönder de gamla låtarna. Kanske för att Alison Moyets röst är densamma, lika bred, lika kraftfull nu som då. Och lika uttryckslös som Vince är bakom sin MacBook, lika uppsluppet glad är Alison, där hon svänger fram och tillbaka med håret i två tofsar rakt ut från sidorna och ett whiskyglas på ett litet podium bredvid sig.

Det är en riktigt bra konsert. Jag återkommer med några sannolikt riktigt usla bilder när jag är hemma vid min egen dator. En och en halv timme. 21 låtar. Jag är lycklig.

Set list:

Nobody's Diary
Bad Connection
Mr Blue
Good Times
Tuesday
Ode to Boy
Goodbye 70's
Too Pieces
In My Room
Anyone
Walk Away From Love
I Before E, Except After C (new version)
State Farm
Sweet Thing
Winter Kills
Midnight
Unmarked
Bring Your Love Down (Didn't I)
Situation
Don't Go
Only You

Eniro Supersök

är lanserat. Och så här ser resultatet ut för t.ex. "cykel" i Stockholm.

Lögn och förbannad statistik

Häromdagen lanserade DN sitt samarbete med Factlab, med Eniro som huvudsponsor. Factlab är ett dataminingverktyg fulladdat med statistik från SCB, CIA och en mängd andra källor.

Igår länkade Johan Lindqvist till det här YouTube-klippet, där den amerikanske högeragitatorn Bill O'Reilly pratar om en "svensk sociologisk studie" som visar att äktenskapet som institution havererat i Sverige, sedan homoäktenskap legaliserades här. Till den grad att numera är 65% av svenskarna ogifta.


Först skrattade jag högt åt O'Reillys ogenerade fabulerande - vi har ju t.ex. inte samkönade äktenskap i Sverige, och då faller liksom hela resonemanget. Men sen när jag grävde lite blev jag mer irriterad. Över att storyn - som trots allt är nästan tre år gammal - mest verkar ha kommenterats av svenskar, men passerat relativt obemärkt i amerikansk media. Och över att O'Reilly faktiskt inte tagit sina uppgifter fritt ur luften - han är mer förslagen än så.

Någon "svensk sociologisk studie" finns förstås inte, men däremot en lång artikel i den konservativa amerikanska veckotidningen The Weekly Standard, där det framgår att de syftar på partnerskapslagen från 1994 - "de facto gay marriage". Och när jag använder Factlab för att kolla den svenska äktenskapsfrekvensen, så stämmer det faktiskt att bara 35% av svenska kvinnor redovisas som gifta. Så visst, 65% är "inte gifta".

Men vänta lite. Statistiken, som ursprungligen kommer från SCB, gäller alla svenska kvinnor, inklusive nyfödda. Och förutom kategorierna "gift" och "ogift", finns "frånskild" och "änka". Barnäktenskap är inte så vanliga i Sverige, och knappast eftersträvansvärda, ens för konservativa talkshowvärdar. Så man bör ju åtminstone filtrera bort omyndiga. Men i Sverige, liksom i övriga västvärlden, växer gapet mellan "myndig" och "vuxen", i takt med att vi utbildar oss mer, bor kvar hemma längre, och får barn senare. Statistiken säger ju ingenting om vilka av dagens unga kvinnor som avser att gifta sig när de "blir vuxna".

28 år är den ålder vid vilken jag fick mitt första fasta jobb, och E-L:s ålder när vi gifte oss. Så jag väljer 28 som en godtycklig, men nog hyfsat korrekt, gräns för "vuxen". Och om man då fördjupar sig i SCB:s siffror, så ser man att av vuxna svenska kvinnor, 28-100+ år, är 24% ogifta, 49% gifta, 15% frånskilda och 12% änkor.

Tittar man på förändringen de senaste 40 åren, så har andelen gifta förvisso gått stadigt ned. Men i den mån man alls kan se någon trend efter 1994, så är den att minskningen avtagit. Och när fortfarande 76% av vuxna kvinnor är eller har varit gifta, kan man väl knappast säga att "äktenskapet som institution har havererat".

Nytt uppsamlingsheat

I fredags satte E-L och jag nytt personrekord i sybaritiska utsvävningar, när vi besökte Mathias Dahlgrens Matsalen tillsammans med Eva, Jenny x 2, Jon, Kalle och Marcus. Vi åt "Vårt val", som de kallar avsmakningsmenyn, men bytte ut matjessillen med potatis mot en liten portion griskind med jordärtskockspuré. Mathias första intryck visade sig vara en fingerborgsstor brödbulle med smör, serverad ångande het under upp-och-ner-vänt glas. Och Sorbet på två stjälkar var gjord på rabarber respektive selleri.

Liksom vid DN:s besök (när Krogkommissionen för första gången gav högsta betyg), ingick Bröd, 3 x fett och Lantägg 63°. Och liksom DN:s recensenter blev jag salig. Långa stunder satt jag bara och log fånigt, knappt kontaktbar. Svårast att uppskatta var förrätten Ostronpuré & stekt kammussla, vars havssmak var i kraftigaste laget. Men därefter var allting klockrent. Godast var nog lammet, som vi skar upp med de moraknivar som bordet var dukat med när vi satte oss. Som helhet var det här utan tvekan den bästa måltid jag någonsin ätit, även om Lux Stockholms anka i två serveringar med apelsin och choklad för tre år sen, kanske fortfarande är den enskilt godaste rätten.

På senare tid har jag också nått nya höjder inom joggningsrelaterad självförnedring. I julklapp önskade jag mig bl.a. en pulsklocka, men E-L upptäckte att hon kunde få en på köpet om hon tecknade en prenumeration på tidningen iForm. Klockan - som hon hittills aldrig använt själv, förstås - fanns i svart och rosa. Så gissa vad jag springer omkring i nuförtiden. Fast egentligen är det inte så mycket klockan som gör mig osäker i min manlighet, som pulsbandet. Varje gång jag fäster det strax under bröstvårtorna tänker jag på Seinfeldt-avsnittet med Kramers man-bh "Bro".

Tanken var att jag skulle läsa på och testa lite lågpulsträning, à la Maffetone. Men enligt hans formel ska jag - som 38-årig allergiker - hålla mig under 137 i puls. Och i så fall kan jag lika gärna träna genom att läsa deckare i soffan. Men efter en del experimenterande har jag kommit fram till att om jag ligger mellan 160 och 170 i puls så kan jag springa rätt länge utan att bli andfådd eller få mjölksyra. Så tills vidare får det vara min "in-zone". Initialt tänkte jag bara öka distansen, och därefter antingen försöka minska pulsen med bibehållen kilometertid, eller vice versa. Jag har så smått också börjat följa Anders Szalkais träningsprogram inför St Eriksloppet, som jag nu har anmält mig till. (Räknas det som en halv 40-årskris att springa en halvmara?) Och jag har lagt ut länken till min träningsdagbok på jogg.se här intill. Kanske mer för att piska mig själv än för dess allmänintresse, dock.

Annars har det blivit just en del deckare i soffan. Häromdagen läste jag ut Flickan som lekte med elden, vilket återigen aktualiserar det där blogginlägget jag inte har skrivit än, om Fredrik Strage, Mons Kallentoft och en odräglig gymnasist vid namn Johan.

Och samtidigt fick jag en ny leverans från AdLibris, varur jag just nu alternerar mellan Everything Is Miscellaneous och The Baby Jesus Butt Plug.