Uppsamlingsheat 2

I förra veckan var vi i Helsingfors och firade Tekniska Högskolans 100-årsjubileum. Som tidigare meddelats, promoverades min far till hedersdoktor (eftersom det var femte gången, kan han nu i Tyskland tituleras Professor Doktor Doktor Doktor Doktor Doktor Doktor Lennart Ljung). Våra finländska värdar var precis så gästfria, och tillställningarna så uppsluppet högtidliga, som jag väntade mig efter tidigare studentutbyten. Men en doktorspromotion är även med de bästa förutsättningar en rätt utdragen tillställning, och när den till 90% försiggick på finska, var det lite svårt att hålla koncentrationen uppe. Jag var lite bekymrad att den distingerade äldre herren som satt bredvid mig - och som själv promoverades till hedersdoktor 1994 - skulle ogilla min brist på uppmärksamhet. Men det visade sig att han fick tiden att gå genom att föra statistik över absens promovendi för att prediktera hur lång tid ceremonin skulle ta. Han var mycket nöjd med att han prickade rätt på en minut när.

Själv roade jag mig med att studera de finländska namnen. Bland de nya doktorerna fanns t.ex. Antti Pekka Finne och Teemu Petteri Ruotsalainen (båda från institutionen för teknisk fysik och matematik), men däremot ingen "Svensk" eller "Suomalainen", vilket kanske hade varit mer väntat. Finast efternamn hade Johanna Småros, som också höll talet från doctores juvenes på banketten. Även det var huvudsakligen på finska, men våra bordsgrannar översatte ett parti där Johanna berättade om sina sista veckor som gymnasist, om hur hon bestämde sig för att läsa på teknis medan hon väntade på resultatet av sina studentprov och hur hon berättade det för sin studievägledare när resultaten kommit. Varpå denne svarade "bra, du borde inte jobba med människor".

Dagen efter promotionen knallade vi runt lite på Esplanaden, shoppade Iittalla och Marimekko, förstås, och avslutade på anrika Karl Fazer Café. Jag är både lite ledsen och lite lättad att jag inte tog husets varma choklad. Den serverades på en egen bricka och bestod av en stor balja smält choklad, en kanna varm mjölk, en skål vispad grädde, tre kryddkar med kanel, kardemumma och chili, samt en skål krossad Marianne.

Iittalla-ljusstakarna tog vi på renoverings- och inredningsbudgeten, som vi fortfarande inte har tömt helt sedan lägenhetsbytet förra sommaren. De står numera i vardagsrummet. Dit har vi också köpt en tavla ("litet djur") av Ralf Borselius, och de bokhyllor som Ahlstrands har byggt åt oss och E-L har bloggat om. I födelsedagspresent i lördags fick hon en röd KitchenAid, som vi hittills bara har gjort pizzadeg med. Men den är ju så snygg! Och ännu snyggare blir den när vi får bort den gamla mikrovågsugn den just nu står och trängs med. Vilket blir nästa helg ungefär, eftersom jag efter ett halvårs velande äntligen beställt IKEAs kombinerade köksfläkt/mikro.

För att inte förbruka hela renoveringsbudgeten på (aldrig så fina) prylar, har jag också börjat planera badrumsrenoveringen. Jag har krupit runt med tumstock och beställt kataloger från alla större tillverkare. Något av en överloppsgärning förstås, eftersom vi tänkt oss ett rätt modest utbyte till Gustavsbergs eller Ifös standardporslin. Fast jag vill helst bygga in toalettcisternen. Och då är vulsthöjd och sitthöjd nästan samma sak. Har jag lärt mig.

Får jag inte blåbären så Tarja Halonen

Den 2 april är, som tidigare meddelats, både Evovas födelsedag och min och E-L:s förlovningsdag. I år kommer jag emellertid främst fira att Republiken Finlands president promoveras till hedersdoktor vid Helsingfors Tekniska Högskola denna dag. Samt i någon mån att min far promoveras samtidigt.

Eftersom det är hans femte hedersdoktorstitel, så kunde man möjligen tro att nyhetens behag lagt sig något. Men min erfarenhet av finländska universitetsevenemang säger mig att detta inte är en tillställning man vill missa. T.ex. är den finländska gästfriheten enastående - pinsamt så, i jämförelse med den svenska.

När min far blev hedersdoktor vid mitt eget Alma Mater, fick han tigga till sig biljetter till promotionsakten till mig och min bror. Att vi också skulle få gå på banketten på Uppsala slott - ens mot betalning - var inte aktuellt. Men av Helsingfors Tekniska Högskola bjuds jag och E-L, och min bror och svägerska, inte bara på promotionsakt och bankett, utan också på flygresa och hotell. Och när jag och E-L representerade Östgöta nation på högtidsmiddag hos vår vänförening SF-klubben i Åbo, fick vi låna ordförandens enrumslägenhet (med egen bastu), medan den finländska delegationen i Uppsala inhystes på ett källargolv.

När jag besökte Östgöta nations vännation i Helsingfors, Varsinaissuomalainen Osakunta ("Det Egentliga Finlands Nation") slogs jag också av hur seriöst de tar sina studenttraditioner. Även i mina akademikersnobbigt upsaliensiska ("du - min frack är äldre än ert s.k. universitet") ögon. Det var pli på balgästerna - alla var uppklädda och satt tyst och lydigt igenom tal efter tal. Trots att samtliga närvarande - inklusive de små försynta flickorna i frasiga prinsessklänningar som satt mittemot mig - hade med sig egna tvådeciliters plastdunkar med Koskenkorva, som de drack ur genom hela sittningen. Och när det skulle sjungas drämde sånganförarna sina svärd i bordet och vrålade Silentium ad cantem!

Eftersom VSO är en finskspråkig nation, är merparten av visorna i deras sångbok på finska. Men vi fick dem översatta av vår värdinna Esso (som inte riktigt såg det roliga i att vi svenskar kallade henne Statoil), och det visade sig att texterna hade två återkommande teman - Koskenkorva och grafiska beskrivningar av hur man dödar ryssar. Det ska bli intressant att se om Tarja sjunger några av de senare.