Dag 7: E's födelsedag i Maysville, Kentucky

Idag fyller E 10 år. Vilket på något plan förstås är obegripligt i sig. Det betyder att det är ett helt decennium sen E-L och jag för första gången lämnade bort N över natten, satte oss i bilen och körde genom regnet till lasarettet i Ystad. Ett helt decennium sen vi flyttade till Stockholm för att jag skulle slippa pendla med två småbarn hemma (och både E-L och jag skulle slippa bära dubbel uppsättning barn och matkassar uppför fyra trappor utan hiss). 10 år är mycket. Jag kommer ihåg när jag fyllde 10. Och hur stor jag tyckte jag var då.

Vi kunde förstås inte ha med oss särskilt många, eller skrymmande, presenter. När han vaknade fick han tre paket med Doctor Who-tema: Säsong 6 på DVD, Doctor Who Character Encyclopedia och en Don't Blink-t-shirt. Tillsammans med Daphne, Rick, Courtney och Connor åt vi födelsedagslunch på Applebee's och efter lite turistande på Wal-Mart, åkte vi hem till Daphne för tårta och mer presenter.

E (och N, i förskott) blev överlyckliga för sina episka Skyrim-t-shirts (kolla morgondagens bilder!). E fick också ballonger, hemgjort födelsedagskort i svart och silver ("Did you really make this yourself? You should be selling these!"), och skämtglasögon som påtagligt matchade Don't Blink-temat.

Två av ballongerna har redan seglat iväg över Maysville (de sågs senast på väg mot floden och in i Ohio). De andra två får följa med en bit till på resan.

Dagens låt: Kool & the Gang - Celebration

The big four-oh

I lördags fyllde jag 40. Det var inte så traumatiskt, även om jag nu kanske måste förlika mig med tanken att jag är medelålders.

Vi körde ner till Borrby i fredags kväll. Dimman och de blöta vägbanorna gjorde det till en ganska ansträngande körning, trots att barnen var ovanligt stillsamma. Prick klockan 9 (E-L trodde att jag hade fått sovmorgon till 10, men klockan i köket gick på sommartid) väcktes jag av N och E med te och egenhändigt textat gratulationskort. Till frukosten fick jag mina första presenter: Från pojkarna en Paul & Friends-mössa och The Phantom Menace (så nu är Star Wars-samlingen komplett). Från E-L Molton Brown-badsalt, gourmetchoklad och den purfärska Thåström-antologin. Samt förstås London-resan i maj.

Trädgården var täckt av ett tjockt lager töande snö (jo, till slut smälter den bort, men först sjunker den bara ihop och blir mer kompakt) och jag tänkte jag skulle skotta fram infarten. Samt bort den två meter breda och en meter höga vall som omgav hela vår tomt. Efter en knapp timme gav jag upp. Man får ju vara rädd om ryggen...

På eftermiddagen kom mor och far, bror och brorsdöttrar, och E-L plockade fram de medsmugglade VeteKatten-tårtorna. (Bl.a. en Xanté d'Or, varpå Arvid kom ihåg David Cross kommentar till att äta guld.) Choklad-koma och mer presenter: Från mor och far en ärvd slipsnål (för att understryka hur gammal jag blivit) och en lyxhelg på Grand. Från Arvid ett ännu osett paket kvarglömt på, och förhoppningsvis från, Well.

Middagen åt vi i mina föräldrars hus i Knutsvik. E-L och E gjorde tabberas på skaldjuren.

Det var en bra födelsedag.

Jul, jul, strålande jul

Nu har vi power-julat i Linköping. Ner för stillsam uppesittarkväll i går. Intensiv julklappsutdelning i morse. (Julafton blir mycket behagligare när barnen kan leka med sina nya leksaker i stället för att gå omkring och vänta.) Jullunch med mor och far, svärföräldrar och svägerska, Arvid, Görel och småkusinerna. Sen hem på en torr och tom E4 medan resten av Sverige tittade på Kalle Anka. Lite fler julklappar och en lugn julmiddag med the bare essentials (sill och Jansson). E sover. N kan inte riktigt somna än. Jag och E-L sitter i varsin soffa och njuter av julfrid. Nöjd med dagen. Glad för genomtänkta julklappar (bra böcker, Ben Sherman-kläder från Well, NK-choklad och en avsmakningsmeny på Frantzén/Lindeberg, m.m.). På måndag åker vi till Västindien.

Fler bilder på Picasa.

Ja, må jag leva

Nu fyller jag år igen. Pannkakor till frukost, tårta på jobbet och tårta hemma. Fint födelsedagskort från fru och barn. Whipping Floyd-t-shirt, usb-vinyl-spelare och Tough, tough toys for tough, tough boys av Will Self av desamma. Millennium-trilogin, NK-choklad och ännu ej överlämnad present från Hong Kong från mor och far. Lush-lyx och ännu mer choklad från svärföräldrar och svägerska. Och ett mystiskt paket från "Box 19, Simrishamn" som visade sig vara en helt födelsedagsorelaterad prenumerations­premie från Family Living.

När E väckte mig i morse sa han "kom ihåg nu pappa, att nu är du inte 37 längre, nu är du 38". Både han och N sa sen att det var den bästa födelsedagen de hade varit med om. Ain't gonna argue.

Insight

Ikväll är det svensk premiär för Anton Corbijns Control. Det har varit lite allmän Joy Division-hype sedan 25-årsjubileet (kan man säga så?) av Ian Curtis självmord för snart tre år sen. Och jag vill ju gärna göra anspråk på att vara lite förmer, förstås.

Nej, jag kände inte till Joy Division överhuvudtaget medan Ian Curtis levde; jag var tio när han hängde sig. Men jag började lyssna i nian, 1984-85, tack vare mina musikaliskt mer bildade klasskamrater Jonas Kellagher och Robert Wiström (som via Construction Time Again hade omvänt mig från hårdrockare till syntare ett år tidigare). Jag köpte Unknown Pleasures ("Should I buy it? - No, you should already have it") och Still på vinyl 1986 och har återkommit till dem i täta omgångar sedan dess.

I julklapp fick jag den utmärkta 24 Hour Party People på DVD. Filmen handlar om Factory-grundaren Tony Wilson och Joy Division har förstås en framträdande roll i den. Liksom deras producent Martin Hannett.

Och när jag tittade på den insåg jag att jag skulle vilja se en riktigt bra dokumentär om just producenterna/teknikerna bakom de stora skivorna. George Martin och Phil Spector har det väl redan gjorts flera program om, inte minst om Phil Spectors privatliv. Och Michael B. Tretow är lika obligatorisk att intervjua i de otaliga Abba-dokumentärerna, som Pete Waterman är i vartenda engelska 80-talsprogram. Men jag skulle vilja ha en riktigt maffig BBC-dokumentär med utgångspunkt i ljudet och musiken. Om hur Stefan Glaumann, Hannett, Spector och de andra tänkte när de vred sina rattar fram och tillbaka.

Det närmaste jag har kommit är det lysande kassettbandet i Teknoteket-lådan om ljud, där just Michael B. Tretow förklarar och illustrerar en del yrkeshandgrepp. Men om jag mot förmodan skulle hitta bandet, såhär 25 år senare, så skulle det nog inte riktigt leva upp till min minnesbild av det.

Happy Birthday to me!

Idag fyller jag år. Japp. Nu är jag närmare 38 än 35. E-L hade beställt samtliga sex Eddie Izzard-DVD:er åt mig och lyckades hålla masken härom veckan när jag fick den briljanta idén att börja fasttracka dem på LoveFilm. Av N och Moster Anna fick jag chokladpraliner från NK. Mor och far skickade blommor. E sa grattis till mig ungefär 30 gånger under dagen, något färre än de gånger han frågade "hur många år är du nu igen". Om tre minuter fyller jag inte år längre.