Och ännu mera Cure

Ikväll spelar The Cure på Spektrum i Oslo. Den första Norge-spelningen på 16 år är slutsåld sedan länge, och brödrafolket är entusiastiskt. Aftenposten anser att Robert Smith är en av rockhistoriens mest osannolika succéer: "En androgyn figur som ser ut som noe midt mellom en furten femåring som har spist seg gjennom storesøsters sminkeskrin, og et fandenivoldsk fugleskremsel. Med blodrød leppestift klint utover likhud og et ertende glimt i øyet, har briten fascinert et stort publikum på begge sider av Atlanteren i flere tiår." Kollegerna på Dagbladet refererar recensionerna från Stockholmskonserten som uppladdning, och citerar Strage i sin rubrik: "Ligner et blyant-troll med bipolare lidelser".

Här hemma har det trillat in ytterligare några recensioner. Liksom i Expressen och SvD, som jag läste igår, går åsikterna isär. I Gefle Dagblad tycker Marie Björk att The Cure är storslagna men brister i livekänslan, och hade velat ha mer av Robert Smiths gitarrlösa sång från slutet av konserten. Och videoprojektionerna var inte tillräckligt visuella.

Det tycker däremot Andreas Jakobsson i UNT - "naiva teckningar som fladdrar förbi, hundratals kamerablixtar och strålar av rött och grönt från scenen blir till ett välkomponerat konstverk". Fast han gillar den första halvan av konserten bättre, och tycker de kunde ha kapat sista timmen.

Bland de många bloggrecensionerna är det också delade meningar. Några tyckte konserten var helt fantastisk, som Hymn for all the things I didn't do och Det var inte bättre förr men vi har det sämre nu. (Är uppskattningen av konserten direkt korrelerad till längden på bloggnamnet?) Andra tyckte den var lite för lång, som Anna - the soundtrack och McAns underbara värld. McAn och hans kompisar tyckte också att The Cure förstörde en del av sina gamla hits med för tunga arr, liksom Memoarerna - "åldrande legender försöker göra sina sånger så oegenkännliga som möjligt gärna med hårt ackompanjemang i hopp om att låta moderna. Som att lyssna på Mr. Smith ackompanjerat av Metallica i en konservburk kan vi säga." Memoarerna lade också märke till att det var mycket entusiastiska ryssar på konserten, "som kaniner på en salladsbuffé". Det hade jag glömt, men nu minns jag plötsligt hur pinsamt nära jag var att antasta fredliga konsertfans med min knaggliga skolryska, när jag hörde dem prata med varann vid kravallstaketet.

Så vad tyckte jag själv då? Jo, visst var konserten lång, men det gjorde inte mig något, även om jag inte gillade alla låtarna lika mycket. Visst hade det räckt med hälften - om de hade spelat just mina 18 favoriter. Men de är ju inte samma som alla andras favoriter. Jag stod väldigt bra, cirka tio meter från scenen, och det gick inga långa stunder utan att jag rycktes med ordentligt, i nostalgisk igenkänning eller bara av musiken i sig. Och att arren är tyngre på livespelning än på skiva hör ju till. Jag har upplevt samma fenomen hos utpräglat mellow acts som Simon & Garfunkel, Nouvelle Vague och Rufus Wainwright. Jag har väntat väldigt länge på att se Cure live, och jag blev verkligen inte besviken.

Mer om Cure-konserten

Det har kommit ut lite fler recensioner. Och de är inte riktigt överens.

I Expressen ger Quetzala Blanco två getingar i en övervägande negativ recension. Hon tycker att konserten blir blodfattig på slutet, och irriterar sig mer och mer på "gitarristen" (orkade hon inte googla fram att han heter Porl Thompson?). Jag vet att man aldrig ska polemisera mot recensenter vars åsikter man inte delar, men det känns en smula tendentiöst när hon påstår att "en del i publiken gäspade, andra gick hem". Och långsökt när hon säger att hon sjöng med "på bästa indiemanér". (Vad har publikallsång med indie att göra? Har hon hört talas om t.ex. Queen på Wembley?) Fast Quetzala verkar förstås i samma tradition och anda som t.ex. Linda Skugge - skit samma om man inte har någon stilkänsla (eller utvecklat ordförråd) så länge man kan hitta på något dräpande att säga. "The Cure lät typ som Poodles den sista timmen", skriver hon, och tycker att om "Robert Smith slaktat sina darlings och kortat ner konserten någon timme skulle The Cures besök i stan varit klassiskt".

Medan Kristin Lundell i SvD tycker att "det nog hade gått att ta till sig ytterligare en timme av den skolan". Hon ger konserten en femma i betyg och tycker att The Cure lyckas väl med att röra sig mellan sina olika stilar. "Spunnet socker-söt pop balanseras med den strålande disharmoniska The Kiss i partier som är mer malande än melodiska. I The Cures värld rör sig eufori och melankoli sida vid sida." Det enda hon saknar är syntarna i Why Can't I Be You. Kristin Lundell är i sak väldigt överens med Fredrik Strage. Men där hon generellt uttrycker sig mer entusiastiskt, är Strage (som vanligt) mer fantasifull i sin karaktärisering av huvudpersonen - "ett penntroll med bipolärt syndrom" mot Lundells "Pandafarfar".

Enligt bloggen Poprock var Aftonbladets recension mer i linje med Expressens, men den måste varit i papperstidningen, för jag kan inte hitta den på aftonbladet.se. Och i sin blogg har Emilie Sundell gjort en herkulisk insats med att leta upp youtube-klipp till samtliga låtar på spellistan. Så att man kan klicka sig igenom alla 36 om och om igen.

The Cure på Hovet

Efter 23 års väntan har jag nu sett The Cure live, på Hovet i går kväll. Liksom jag själv är Robert Smith lite äldre nu, och lite rundare. Ögonskuggan, svintohåret och rösten är som förr. Men även om han fortfarande framför soundtracket till min tonårsångest med inlevelse och trovärdighet, så tror jag att Robert Smith, liksom jag, är lite gladare nu. Han verkar i alla fall trivas väldigt bra under den över tre timmar långa konserten.

The Cure ropas in tre gånger, och spelar sammanlagt 36 låtar. Eftersom en lite noggrannare koll visade att jag bara äger tre skivor - Japanese Whispers, The Head on the Door och Greatest Hits (jag trodde faktiskt det var fler) - kunde jag inte identifiera alla. Men enligt de mer uppdaterade fansen på The Cures forum, var Stockholms set list följande:

Open
alt.end
A Night Like This
The End of the World
Lovesong
Pictures of You
Lullaby
From the Edge of the Deep Green Sea
Please Project
The Walk
Push
How Beautiful You Are...
Inbetween Days
Just Like Heaven
A Boy I Never Knew
If Only Tonight We Could Sleep...
The Kiss
Shake Dog Shake
Us or Them
Never Enough
Wrong Number
One Hundred Years
End

Encore 1:
At Night
M
Play for Today
A Forest

Encore 2:
Let's Go to Bed
Freak Show ("Don't Say Anything")
Close to Me
Why Can't I Be You?

Encore 3:
Boys Don't Cry
Jumping Someone Else's Train
Grinding Halt
10:15 Saturday Night
Killing an Arab

Jag har sedan länge accepterat att Fredrik Strage är en oändligt mycket bättre skribent än jag(tvärtemot vad jag tyckte och trodde när min Cure-dyrkan kulminerade för tjugo år sen - jag kanske återkommer till det i ett framtida inlägg), länkar jag hellre till hans recension i DN än försöker skriva en egen.

Lite suddiga bilder från min mobilkamera:


Lite proffsbilder från Rockfoto:


Och en video från Kulturbloggen:

Ikväll

Först: Rugby Irland-Wales på The Dubliner med Jon (Never, ever, drink with the Irish!)

Sen: The Cure på Hovet.

Synth-Johan återuppstår!

Det gick! E-L och jag fick biljetter till Yazoos återföreningskonsert i Brighton. Och allra längst fram dessutom - så nu måste vi plugga in skivorna så att vi inte får gängstryk av Yazoo-fanatikerna om vi sjunger fel. Biljetterna smygsläpptes för "fans" kl. 10 i morse och vi satt vid varsin dator och klickade frenetiskt tills vi kom fram. Fast fullt så akut var det inte. Det finns fortfarande schyssta biljetter kvar på försläppet (jag har lovat att inte lägga ut länken, men man når den via Alison Moyets fanforum). Och missar man det får man en ny chans på onsdag, om man registrerar sig på LiveNation, innan det officiella biljettsläppet nästa fredag.

För övrigt har jag en extra biljett till The Cure på Hovet den 9:e februari. Om nån är intresserad.

Popping my cherry & Let's Go To Bed

I kväll har jag fallit till föga. I våras nådde jag till slut en kritisk massa i mitt LinkedIn-nätverk och sedan dess har det rullat på bra där. LinkedIn har inneburit ett enkelt och smidigt sätt att hålla koll på mitt professionella (och föralldel sociala) nätverk och jag har vårdat min profil och haft reell glädje av mina kontakter. Men för nån månad sen började det förstås trilla in inbjudningar till Facebook. Initialt tänkte jag att "jag orkar inte hantera en nätverkssajt till", men den populärkulturella pressen blev för stor. Och nu har jag gjort mig av med oskulden. Lagt upp en profil och slängt iväg ett gäng förfrågningar. Fascinerande att se hur många andra som också är inne på Facebook just nu... Jag har fått ett tiotal svar den senaste timmen.

I morse köpte jag biljetter till The Cure på Hovet i februari. 22 år efter ursprunglig plan. 1985-86 bodde jag i Lexington utanför Boston, och kan väl inte med bästa vilja i världen säga att jag trivdes nåt vidare. Den stora förmildrande omständigheten var att alla band som turnerade i USA spelade i Boston, och det var som regel inga problem att få biljetter. På det lite tjusigare Wang Center såg jag Simple Minds, Echo and the Bunnymen och Depeche Mode. På det lite mindre och stökigare Orpheum Theater (där halva publiken verkade röka körsbärstobak, eller nåt) såg jag The Cult, The Alarm och Siouxsie and the Banshees. I Winchester myglade jag till mig gratisbiljetter till Howard Jones med mitt svenska pressleg från Corren UNG. Och som representant för den sydostsvenska landsortspressen fick jag också (köpa) biljett till Conspiracy of Hope-galan i New York, med U2, The Police, Lou Reed, m.fl. Men The Cure missade jag precis. De spelade i Boston veckan innan jag flyttade dit och igen veckan efter att jag flyttat därifrån. Men skam den som ger sig...