Keeping Busy 1

Så sedan ett par veckor tillbaka är jag konsult och småföretagare. Eva-Lotta och jag registrerade Verktygslådan AB i början av sommaren, men det var först i slutet av augusti, när barnen börjat skolan och högsommarvärmen lugnat ner sig något, som jag började "gå till jobbet". Arbetet har gått i fyra huvudfåror:

Admin och formalia. Nu är vi registrerade hos Bolagsverket och Skatteverket. "F-skattsedel finnes" och i oktober/november är det dags för de första moms- och arbetsgivarredovisningarna. Vi har bankkonto, bankgiro och företagskort. Försäkring är framförhandlad och betald. Jag har skaffat Visma eEkonomi, har bokfört de första inköpen och skickat den första fakturan (till en av Eva-Lottas översättningskunder). Lite småkul så här i början. Ganska osexigt.

"Riktigt", dvs debiterbart, arbete. Full beläggning min allra första månad som fristående konsult hade jag inte räknat med Men det har faktiskt blivit ett antal timmar i september. Kunden kan jag inte namnge, åtminstone inte än, men jag har fått hjälpa till med produktstrategi och affärsplanering. Och det har varit riktigt kul och ganska sexigt.

Nätverkande. Driva Eget-dagen på Rival hade väl inget större nätverksvärde för mig, även om Per Holknekt och Granit-grundaren Susanne Liljenberg höll riktigt bra tal. Däremot har jag haft många trevliga luncher med gamla vänner och kollegor.

Leka reklamare.  Så vad har jag gjort med all arbetstid som har blivit över efter admin, lunchande och debiterbar tid? Jag har lekt copywriter, AD och PR-konsult förstås. Först gjorde jag en logga, för det måste ju varje företag ha. Efter att ha laborerat med olika färger bestämde vi oss för en sobert grå. Visst syns det att det är ett V och L samtidigt som den ser ut som en laptop (eller verktygslåda) som öppnas?

"Verktygsladan.se" var förstås upptaget som domännamn, men jag registrerade "verklad.se" och "verklad.com" och pysslade ihop Verktygslådans hemsida. Till skillnad från Eva-Lottas och mina tidigare sajter så valde jag att använda gratisverktyget som följde med webbhotellet på Surftown, i stället för att koda all html för hand. Eftersom jag ju inte är någon html-kodare, så blev resultatet betydligt bättre än på de gamla sajterna, även om designen känns ganska torr och simpel. Utmaningen, förutom att försöka skriva säljande copy utan att må alltför illa (se t.ex. "konsulterbjudandet"), var att hitta representativa bilder på oss. Pressbilderna som Elin tog av mig på Eniro har jag använt flitigt på nätet, men de börjar bli lite gamla (fel glasögon, inget skägg...).

Hemsidan resp. två refuserade bilder...

Sen var det dags för LinkedIn, som rimligen är en viktigare "marknadsföringskanal" än hemsidan. Jag uppgraderade till premiumkonto och upptäckte att jag då fick ha en bakgrundsbild på min profilsida, ungefär som på LinkedIn. Jag arrangerade en bild från mitt hemmakontor och lekte med filter och resultatet blev så här:

Sen upptäckte jag att jag kunde skapa Verktygslådans LinkedIn-sida också, som väl har ett tvivelaktigt reklamvärde, men innebar att jag fick med vår logga i min lista över anställningar. Även här behövdes det förstås en banner, och nu hör det till saken att jag varken har Photoshop eller någon fallenhet för grafisk design. Loggan är gjord i PowerPoint och jag tänkte att jag kunde väl försöka göra ett tematisk kollage i ett par lager där också. Det första, refuserade, försöket blev så här:

Den något mindre stökiga bild som vi just nu använder ser ut så här:

Förhoppningsvis ökar min beläggning av "riktigt" arbete snart. (Och om någon till äventyrs har missförstått mig vill jag vara tydlig med att det inte är AD- eller copywritertjänster jag försöker sälja.) Men jag ser uppenbarligen till att hålla mig sysselsatt. Och jag har ju inte designat våra visitkort än...

Obama - Clinton, 5 - 1

Det blev mer än en pint. Betydligt mer. Så jag väntar på att kunna gå och lägga mig.

Under tiden:

Hillary må ha flest delegater säkrade efter Super Tuesday.

Men Barack Obama har fem gånger fler andrahandskontakter på LinkedIn, som i sin tur är förstahandskontakter med mig, än Hillary.

Det måste betyda något.

Popping my cherry & Let's Go To Bed

I kväll har jag fallit till föga. I våras nådde jag till slut en kritisk massa i mitt LinkedIn-nätverk och sedan dess har det rullat på bra där. LinkedIn har inneburit ett enkelt och smidigt sätt att hålla koll på mitt professionella (och föralldel sociala) nätverk och jag har vårdat min profil och haft reell glädje av mina kontakter. Men för nån månad sen började det förstås trilla in inbjudningar till Facebook. Initialt tänkte jag att "jag orkar inte hantera en nätverkssajt till", men den populärkulturella pressen blev för stor. Och nu har jag gjort mig av med oskulden. Lagt upp en profil och slängt iväg ett gäng förfrågningar. Fascinerande att se hur många andra som också är inne på Facebook just nu... Jag har fått ett tiotal svar den senaste timmen.

I morse köpte jag biljetter till The Cure på Hovet i februari. 22 år efter ursprunglig plan. 1985-86 bodde jag i Lexington utanför Boston, och kan väl inte med bästa vilja i världen säga att jag trivdes nåt vidare. Den stora förmildrande omständigheten var att alla band som turnerade i USA spelade i Boston, och det var som regel inga problem att få biljetter. På det lite tjusigare Wang Center såg jag Simple Minds, Echo and the Bunnymen och Depeche Mode. På det lite mindre och stökigare Orpheum Theater (där halva publiken verkade röka körsbärstobak, eller nåt) såg jag The Cult, The Alarm och Siouxsie and the Banshees. I Winchester myglade jag till mig gratisbiljetter till Howard Jones med mitt svenska pressleg från Corren UNG. Och som representant för den sydostsvenska landsortspressen fick jag också (köpa) biljett till Conspiracy of Hope-galan i New York, med U2, The Police, Lou Reed, m.fl. Men The Cure missade jag precis. De spelade i Boston veckan innan jag flyttade dit och igen veckan efter att jag flyttat därifrån. Men skam den som ger sig...