Keeping Busy 1

Så sedan ett par veckor tillbaka är jag konsult och småföretagare. Eva-Lotta och jag registrerade Verktygslådan AB i början av sommaren, men det var först i slutet av augusti, när barnen börjat skolan och högsommarvärmen lugnat ner sig något, som jag började "gå till jobbet". Arbetet har gått i fyra huvudfåror:

Admin och formalia. Nu är vi registrerade hos Bolagsverket och Skatteverket. "F-skattsedel finnes" och i oktober/november är det dags för de första moms- och arbetsgivarredovisningarna. Vi har bankkonto, bankgiro och företagskort. Försäkring är framförhandlad och betald. Jag har skaffat Visma eEkonomi, har bokfört de första inköpen och skickat den första fakturan (till en av Eva-Lottas översättningskunder). Lite småkul så här i början. Ganska osexigt.

"Riktigt", dvs debiterbart, arbete. Full beläggning min allra första månad som fristående konsult hade jag inte räknat med Men det har faktiskt blivit ett antal timmar i september. Kunden kan jag inte namnge, åtminstone inte än, men jag har fått hjälpa till med produktstrategi och affärsplanering. Och det har varit riktigt kul och ganska sexigt.

Nätverkande. Driva Eget-dagen på Rival hade väl inget större nätverksvärde för mig, även om Per Holknekt och Granit-grundaren Susanne Liljenberg höll riktigt bra tal. Däremot har jag haft många trevliga luncher med gamla vänner och kollegor.

Leka reklamare.  Så vad har jag gjort med all arbetstid som har blivit över efter admin, lunchande och debiterbar tid? Jag har lekt copywriter, AD och PR-konsult förstås. Först gjorde jag en logga, för det måste ju varje företag ha. Efter att ha laborerat med olika färger bestämde vi oss för en sobert grå. Visst syns det att det är ett V och L samtidigt som den ser ut som en laptop (eller verktygslåda) som öppnas?

"Verktygsladan.se" var förstås upptaget som domännamn, men jag registrerade "verklad.se" och "verklad.com" och pysslade ihop Verktygslådans hemsida. Till skillnad från Eva-Lottas och mina tidigare sajter så valde jag att använda gratisverktyget som följde med webbhotellet på Surftown, i stället för att koda all html för hand. Eftersom jag ju inte är någon html-kodare, så blev resultatet betydligt bättre än på de gamla sajterna, även om designen känns ganska torr och simpel. Utmaningen, förutom att försöka skriva säljande copy utan att må alltför illa (se t.ex. "konsulterbjudandet"), var att hitta representativa bilder på oss. Pressbilderna som Elin tog av mig på Eniro har jag använt flitigt på nätet, men de börjar bli lite gamla (fel glasögon, inget skägg...).

Hemsidan resp. två refuserade bilder...

Sen var det dags för LinkedIn, som rimligen är en viktigare "marknadsföringskanal" än hemsidan. Jag uppgraderade till premiumkonto och upptäckte att jag då fick ha en bakgrundsbild på min profilsida, ungefär som på LinkedIn. Jag arrangerade en bild från mitt hemmakontor och lekte med filter och resultatet blev så här:

Sen upptäckte jag att jag kunde skapa Verktygslådans LinkedIn-sida också, som väl har ett tvivelaktigt reklamvärde, men innebar att jag fick med vår logga i min lista över anställningar. Även här behövdes det förstås en banner, och nu hör det till saken att jag varken har Photoshop eller någon fallenhet för grafisk design. Loggan är gjord i PowerPoint och jag tänkte att jag kunde väl försöka göra ett tematisk kollage i ett par lager där också. Det första, refuserade, försöket blev så här:

Den något mindre stökiga bild som vi just nu använder ser ut så här:

Förhoppningsvis ökar min beläggning av "riktigt" arbete snart. (Och om någon till äventyrs har missförstått mig vill jag vara tydlig med att det inte är AD- eller copywritertjänster jag försöker sälja.) Men jag ser uppenbarligen till att hålla mig sysselsatt. Och jag har ju inte designat våra visitkort än...

Världens hjälte

Nära normen

"Äh förresten, nåra procent till höger eller vänster, det har alla." Säger Magnus Ugglas rollfigur i G (via Soffpotatisen). Nu har jag fått mina procent kvantifierade av Stockholm Prides Twitter-analys. Jag hamnar mitt emellan Mona Sahlin och Mikael Persbrandt, tydligen.

johanljung is 85% HeteroHur hetero är du? Hur hetero är Alex Schulman? Testa vilket Twitterkonto som helst och se hur det ligger till. Är vi verkligen orden vi använder? Vi ses på Pridefestivalen!

Varför skulle Pernilla Wahlgren vilja ha Magdalena Graaf som barnvakt?

Apropå 'knulla'

I morse hittade jag det här reklambladet instucket i min bil. Med experternas lösning på mina ev. relationsproblem. Tror ni bilden är photoshoppad?

Reklambroschyren utvecklad

Våren 1972 bodde jag i två månader på Гостиница Академии Наук СССР - Sovjetunionens Vetenskapsakademis Hotell i Moskva. Igår scannade jag in den här samtida reklambroschyren för hotellet, och övade mig på att översätta stycken av den.

En iakttagelse är att reklam aldrig var det främmande element man kunnat tro i den kommunistiska mönsterstaten. Sovjet hade t.ex. TV-reklam långt före Sverige. Trots att det var en och samma stat som ägde alla olika producenter (och stundals ansåg sig äga konsumenterna också).

En annan iakttagelse är att reklamen umgicks lika selektivt med sanningen där som här. Jag gjorde ett återbesök på hotellet sommaren 1988, och visst fanns det badkar på rummet - men varmvattnet var avstängt hela juli månad. Och visst fanns det en restaurang - men ingen mat.

Hotellet finns fortfarande kvar och enligt dess hemsida genomgick det en omfattande renovering 2000. Sovjetunionens Vetenskapsakademi är förstås numera Ryska Federationens d:o, och hotellet saluför sig under det kortare namnet "Akademihotellet" (Гостиница Академическая). De skryter fortfarande med närheten till Gorkij-parken, men i tillägg till rumstyperna enkel, dubbel, "halvlyx" och "lyx" från '72, har de nu också kategori "Biznes". De arga tanterna säger de inget om.

Jag skrattade högt på T-Centralen i morse

åt Telias nya digital-tv-kampanj.

I ain't cool

En av de böcker jag önskade mig och fick i julklapp, var Malcolm Gladwells The Tipping Point om "sociala epidimier". Den var hajpad redan som ny, för snart åtta år sen, så det känns lite överspelat att referera eller recensera den här. Då kan man t.ex. lyssna på när Richard Gatarski & Co diskuterar den i sin podcastblogg i stället.

Huvudtesen är att huruvida t.ex. en idé eller en produkt får stort genomslag, beror på en kombination av budbäraren, budskapet och sammanhanget. Knappast revolutionerande i sig, men Gladwell går förstås in mer i detalj på vilka egenskaper hos dessa som avgör vilka idéer, produkter, budskap, beteenden, etc, som "tippar över". Han talar om "the Law of the Few", "the Stickiness Factor" och "the Power of Context". Och exemplifierar med - i tur och ordning - försäljningsboomen för Hush Puppies efter att "rätt" personer börjat bära dem i Greenwich Village; Sesame Street och Blue's Clues vars repetitiva upplägg får barnen att sitta klistrade framför teven; och den väldiga nedgången i New York-brottslighet på 90-talet, som tros bero på krafttag mot klotter och andra småbrott. (Fast en annan superhajpad bok i samma genre, Freakonomics, hävdar att nedgången har en enklare förklaring - att aborter legaliserades i USA 15-20 år tidigare.)

Men det jag egentligen vill komma till är Gladwells sista fallstudie - den lavinartade ökningen av rökning bland amerikanska tonåringar. Varför börjar fler och fler röka, när omgivningen så aktivt motarbetar rökning - med högre priser, upplysningskampanjer, annonsförbud, rökstopp i offentliga miljöer? Enligt Gladwell blandar man ihop budskapet med budbäraren:

Over the past decade, the anti-smoking movement has railed against the tobacco companies for making smoking cool and has spent untold millions of dollars of public money trying to convince teenagers that smoking isn't cool. But that's not the point. Smoking was never cool. Smokers are cool.

Och det gäller att skilja på orsak och verkan. "They weren't cool because they smoked. They smoked because they were cool." Den typiska (eller stereotypa) rökaren, är en personlighetstyp som kan beskrivas som social, impulsiv, sensationslysten, självsäker, mer sexuellt aktiv än genomsnittet. Allt som en tonåring vill vara.


Slutsatsen kring hur man ska angripa tonårsrökningen är att istället gå på själva cigaretternas "stickiness" - genom att sänka nikotinhalten och göra dem mindre beroendeframkallande. Det må så vara. Den bittra slutsatsen för egen del är att det inte hjälper om jag börjar röka. Gladwell citerar journalisten David Krogh, som har ett enkelt test för att illustrera den coola rökarens personlighetsprofil:

Arrange to go to a relaxed gathering of actors, rock musicians or hairdressers on the one hand, or civil engineers, elecricians or computer programmers on the other, and observe how much smoking is going on. If your experience is anything like mine, the differences should be dramatic.

I Coffee and Cigarettes låtsas Jack White förvisso vara elektroingenjör. Men alla vet ju att han och Meg är rockmusiker egentligen.


(via YouTube)

Coca-Colas lyckofabrik

Häromdagen visade Kanal 5 bioversionen av reklamfilmen The Happiness Factory kl. 21.56-21.59.

22.00 stängde Ica Aspudden, när jag för första gången på länge verkligen ville köpa en Coca-Cola. Jag och kulmagen fick klara oss utan.

Men filmen kan man ladda ner på Coca-Colas hemsida, där man också kan söka jobb i en interaktiv version av Lyckofabriken. De blir bara bättre och bättre på internetmarknadsföring.

Besviken 2

Jag klämde på min kavajficka. Där låg min iPod nano och ett prassligt kvitto. Det kändes precis som en Dajm. Men det var det ju inte.

Och sedan 1990 heter det inte Dajm utan Daim.

Det heter inte Big Cat utan det mer internationellt gångbara Lion.

Det heter inte Cloetta Mellanmål utan Sportlunch.

Det heter inte Käck utan Kick.

Och i Tyskland har "Raider heißt jetzt Twix, ... sonst ändert sich nix" blivit en metafor för ett misslyckat försök att göra något mer modernt genom att ge det ett nytt coolt namn.


Tysk reklamsingel (klickbar!) för namnbytet från Raider till Twix (härifrån)

Lite lunch-läsning

Ikväll var jag och mina närmaste kolleger hembjudna på middag hos Lina, som jobbade sin sista dag på Eniro igår. Så eftersom jag skulle gå lite tidigare än vanligt åt jag bara en snabblunch på mikrade rester. Och slösade sedan bort tidsvinsten på att läsa lite slumpmässiga artiklar som jag ramlade över. Men som förstås hänger ihop på något sätt.

Via min LinkedIn-sida tipsades jag om en artikel i irländska The Post, som handlar om "framtidens" marknadsföring. Texten är välskriven, men innehåller mest gamla nyheter, om att den unga publiken inte nås via TV-reklam så mycket som via nätet, och mer i form av PR, "word-of-mouth-marketing" och nätverkande än i form av traditionell reklam. Det roliga med artikeln var det självbevisande sättet den nådde mig på. Artikeln nämner (förstås) inte Eniro, men den lyftes fram i min personliga LinkedIn News - "Discover articles your colleagues are reading. Just for Eniro employees. Never miss the news that you need to read." För att den handlar om ett ämne som är relevant för min bransch, och för att en eller flera av mina Eniro-kolleger valt att läsa den.

I Sverige har online-reklamen redan gått om TV-reklamen i omsättning, enligt det senaste nyhetsbrevet från Jajja, Eniros partner inom sökoptimering. Det skedde under tredje kvartalet, som ett av flera genombrott inom digital marknadsföring förra året. Det mest uppenbara var inom sociala medier - var tionde svensk gick med i Facebook under året och Flickr och Bilddagboken växte kraftigt. PR och nätverk är det "nya" sättet att nå konsumenterna. Och community-medlemmar är hårdvaluta.

Därför är det förstås angeläget för dessa communities att locka till sig så många medlemmar som möjligt. Och därför cirkulerar det misstankar om att den senaste tidens hackningar - av t.ex. just Bilddagboken - i själva verket är medvetna PR-kupper. Det skriver min kollega Johan Wallin på Eniros blogg. Enligt den gamla principen att "all publicity is good publicity", får man förmoda.

Samma princip ligger rimligen bakom en annan sorts PR-kupp, som DN skriver om idag. Norska Mercedes (och deras reklambyrå) har fått massor av gratisreklam genom den annons som de "råkade" publicera, med halvdolt skitsnack om Audi och BMW i början och slutet av lorem ipsum-texten. VD:n försäkrar att det handlar om ett "riktigt misstag". Mmm, just det.

Sofie Strikes Again

Vi hann precis sälja vår lägenhet innan marknaden vände neråt. Det är vi förstås glada för. Men det var en skakig upplevelse. Till slut fick vi ett bra pris och i så måtto är vi naturligtvis nöjda med affären, men jag tror inte vi skulle välja Erik Olsson som mäklare igen. Ja, det är en stor firma med proffsfotografer, snygga DN-annonser och representativt kontor. Men de anställer också en massa rookies. Vilket vi fick erfara. Vår mäklare var väldigt välvillig men uppenbart orutinerad. Och hennes språkliga stilkänsla, tja ... lämnar väl en del övrigt att önska. Så jag tycker kanske inte att det är en 100%-ig service om jag betalar 100,000 för en lägenhetsförsäljning och samtidigt måste skriva om alla annonser själv.

På plussidan kan vi varje helg roa oss med att försöka hitta hennes uppdrag bland Erik Olsson-annonserna i tidningen. Oftast kan man plocka dem vid första genomläsningen. Som idag:



"Boendet präglas av goda förvaringsmöjligheter." Som att bo i en byrå, ungefär?

Blandade budskap

Striden mellan de två falangerna på Katrins toalettpappershållaretillverkares marknadsavdelning slutade uppenbarligen oavgjort.

Mindre lyckad annonsplacering

I papperstidningar kan man ju alltid hoppas att någon vänlig redigerare upptäcker och åtgärdar alltför olyckliga kombinationer av annonser och redaktionellt innehåll. På nätet är det förstås svårare. När jag städade ur min Observer-dator hittade jag de här två exemplen, som jag i oklart syfte sparat:

expressen.se, 2004-03-22. Det underlättar förstås om man vet att det var Rickard Herrey som pekades ut som ansvarig för "sexterrorn".


di.se, 2004-12-08. Jag trodde först det var en artikelillustration, men det är en helt vanlig banner.

The Coca-Cola Challenge - 9 dagar kvar

För en vecka sen refererade jag flyktigt till "Diet Coke & Mentos"-fenomenet som ett exempel på viral marketing. Själva det kemiska fenomenet har tydligen varit känt länge, men det var först i somras som det blev ett Internet-fenomen, med tusentals YouTube-filmer av mer eller mindre tjusiga experiment. När Wall Street Journal i juni skrev artikeln jag länkade till, var det fr.a. Mentos som uppskattade publiciteten. Uppskattade till mer än 10 miljoner dollar i PR-värde, närmare bestämt.

"We're tickled pink by it", sa tillverkarens amerikanske marknadsdirektör i artikeln, och ventilerade planer på att kontraktera männen bakom eepybird.com, som gjort en av de snyggaste - och mest nedladdade - videorna. Coca-Cola, däremot, var måttligt roade. "The craziness with Mentos ... doesn't fit with the brand personality", sa företagets taleskvinna.

Det var då.

Nu är det Coca-Cola som kontrakterat eepybird-herrarna, som på Coca-Colas amerikanska hemsida presenterar "The Coca-Cola Company Poetry-in-Motion Challenge":

Create a short film that explores how the objects around us can move in extraordinary and beautiful ways.

What fascinates you about the moving world? Is it simple, like a balloon floating in the wind? Or is it complex, like hundreds of dominoes toppling in sequence? Do you imagine everyday objects doing extraordinary things? If you can imagine it, invent it, film it or animate it, we want to see it. Your only boundaries are beauty and motion.

Med bara nio dagar kvar av den tre månader långa tävlingen är det öppet mål för den som vill vinna - det har bara kommit in nio bidrag, alla rätt kassa. Men besökarna strömmar till, vilket förstås är Coca-Colas syfte.

Även Mentos amerikanska hemsida domineras f.ö. av experimentet. Deras tävling, "The Mentos Geyser Video Contest", är avslutad men lockade betydligt fler deltagare. Vinnaren och de övriga 145 bidragen finns på YouTube.

Fritz Grobe och Stephen Voltz på eepybird har säkert blivit rika på kuppen, Coca-Cola och Mentos får massor av fri publicitet, och det kanske mest fascinerande med allt det här är att jag nånstans på vägen lyckas glömma bort att det egentligen handlar om en överkolsyrad aspartam-cocktail och en tuggtablett som smakar Novalucol.

Börja blogga!

I torsdags lyssnade jag på Richard Gatarskis föredrag om "Sociala Medier & Web 2.0". Förutom att visa rätt roliga filmer från Second Life uppmanade han oss gång på gång att "Börja Blogga!". Jamen det är ju det jag gör, tänkte jag. Jag är ju bara inte så, eh, aktiv.

Jag registrerade den här bloggen för snart två år sen och skulle bara bestämma vad jag skulle skriva om. So many choices, so little decision-making... På rak arm kommer jag på sju populära bloggämnen:

• Hemelektronik - Jag är ingen flitig användare, och köper nästan aldrig. Men jag älskar att fönstershoppa. Sibas annonsbilaga i DN till helgen, Dustin Home... Jag kan sitta i timmar. Just nu är det Wii och iPhone jag dreglar mest över.
• Musik - Det var väl på många sätt prematurt att som dryg 20-åring anse sig för gammal för att försöka lyssna på ny musik. Även om den nya musik som erbjöds i början av 90-talet kanske är en förmildrande omständighet. (1991 års Tracks-etta var Bryan Adams I Do It For You från Kevin Costners kalkon-Robin Hood.) Efter drygt ett förlorat decennium har jag så smått börjat inse att det faktiskt görs ny musik som jag gillar, och inte bara för att det låter som något jag gillade på 80-talet. T.ex. Asobi Seksu, som jag hörde för första gången i söndags.
• Internet - Hade jag varit mer netsavvy hade jag förstås kommit igång med den här bloggen tidigare (eller skaffat Skype - mina föräldrar har Skype-konton, men inte jag). Men det hindrar inte att jag är genuint fascinerad av hur nätet utvecklas och hur det påverkar umgängesliv, affärer, allt. Och 1 mars börjar jag som produktutvecklare på Eniro (som har releaseparty för sin nya sajt i kväll).
• PR & Marknadsföring - Hos min nuvarande arbetsgivare Observer, har jag utvecklat tjänster för kommunikationsavdelningar och PR-konsulter. Särskilt intressant tycker jag förstås det är med nya former av marknadsföring på nätet, t.ex. olika typer av viral marketing (som det påstås att Apple ägnat sig åt inför lanseringen av iPhone, även om det finns roligare exempel).
• Media - Det som för nästan tio år sen lockade mig till Observer var kopplingen till media. Jag var UNG-reporter på Corren när jag var, öh, ung, och fortsatte med lite föreningstidningar och nån närradiosändning på universitetet. På Observer fick jag göra exjobb om Automatic Content-Based Filtering of Television News (pdf) och har sedan fortsatt utveckla olika mediesöktjänster, framförallt inom webbmedia.
• Politik & Samhälle - Två veckor före valet startade jag min politikblogg och hann komma upp i sju poster innan dataintrångsskandalen rubbade mina cirklar. Jag trasslade in mig i en ständigt växande, aldrig avslutad post om konspirationsteorier, och plötsligt var valet över och hela frågan lite, tja, passé. Politik & Samhälle är den näst vanligaste bloggkategorin på bloggportalen.se, har jag sett.
• Vardagsbetraktelser - som förstås är den avgjort vanligaste kategorin på Bloggportalen.

Så hur skall man få ordning på det här? Vad skall jag välja? Hur skall jag dra gränser? Som alla besökare på min hemsida (alla tio) vet, så blir jag lätt försjunken i strukturen - på bekostnad av innehållet. Den här gången tänkte jag börja tvärtom. Jag struntar i det. Jag blandar fritt. Skulle jag (all prior evidence to the contrary) bli en hyperaktiv och framförallt uthållig bloggare, kan jag säkert skapa nån form av struktur i efterhand. Eller låta bli.