Yazoo i Brighton, 2

Nu är jag hemma i Sverige. Vid min dator. Tittar på bilderna jag tog. Önskar att jag haft en bättre mobilkamera. För utgångspunkten var perfekt. Det var enbart sittplatser på konserten och E-L och jag, med Eva och Jon, satt på allra första raden, i mitten. (Jenny och Marcus satt "bara" på tredje raden.) Och så här, fast mycket bättre, såg det ut.











Fredrik Strages DN-recension från turnépremiären i Köpenhamn finns tyvärr bara i papperstidningen. Men Guardian skrev en liknande recension efter Manchester-konserten. Den enda recension jag har hittat från Brighton-konserten var i den jämförelsevis mindre Worthing Herald, men deras utsända var inte mindre entusiastisk för det, och kändisspottade dessutom Vince Clarkes Erasure-kollega Andy Bell i publiken. Liksom flera av de entusiastiska amatörrecensenterna på AMCO-forumet, och jag.

Yazoo i Brighton

För 25 år sen var jag 13 och cyklade runt i Linköpings villakvarter och delade ut reklam. I min freestyle lyssnade jag på Yazoos två skivor, Upstairs at Eric's och You And Me Both. En av mina favoriter var den militäriskt taktfasta Unmarked, men det fanns många fler - Mr Blue, Don't Go, Only You, ... Ikväll fick jag höra dem live.

Det var inte första gången jag fick se tonårsidoler efter 25 års väntan. The Cure på Hovet i februari. Gyllene Tiders GT25-turné 2004. Simon & Garfunkels Old Friends-turné i Köpenhamn samma år. (Och, mer tvivelaktigt, Saxon på Sten Sture i Uppsala några år tidigare.) Men även om de var bra konserter allihopa - både som underhållning och som nostalgitrippar - så gick det inte att undgå känslan av att tiden har gått.

Så kändes det inte ikväll. Kanske för att Alison Moyet och Vince Clarke inte har pratat med varann på ett kvartssekel, och än mindre jobbat ihop. Kanske för att de har motstått frestelsen att arra sönder de gamla låtarna. Kanske för att Alison Moyets röst är densamma, lika bred, lika kraftfull nu som då. Och lika uttryckslös som Vince är bakom sin MacBook, lika uppsluppet glad är Alison, där hon svänger fram och tillbaka med håret i två tofsar rakt ut från sidorna och ett whiskyglas på ett litet podium bredvid sig.

Det är en riktigt bra konsert. Jag återkommer med några sannolikt riktigt usla bilder när jag är hemma vid min egen dator. En och en halv timme. 21 låtar. Jag är lycklig.

Set list:

Nobody's Diary
Bad Connection
Mr Blue
Good Times
Tuesday
Ode to Boy
Goodbye 70's
Too Pieces
In My Room
Anyone
Walk Away From Love
I Before E, Except After C (new version)
State Farm
Sweet Thing
Winter Kills
Midnight
Unmarked
Bring Your Love Down (Didn't I)
Situation
Don't Go
Only You

Synth-Johan återuppstår!

Det gick! E-L och jag fick biljetter till Yazoos återföreningskonsert i Brighton. Och allra längst fram dessutom - så nu måste vi plugga in skivorna så att vi inte får gängstryk av Yazoo-fanatikerna om vi sjunger fel. Biljetterna smygsläpptes för "fans" kl. 10 i morse och vi satt vid varsin dator och klickade frenetiskt tills vi kom fram. Fast fullt så akut var det inte. Det finns fortfarande schyssta biljetter kvar på försläppet (jag har lovat att inte lägga ut länken, men man når den via Alison Moyets fanforum). Och missar man det får man en ny chans på onsdag, om man registrerar sig på LiveNation, innan det officiella biljettsläppet nästa fredag.

För övrigt har jag en extra biljett till The Cure på Hovet den 9:e februari. Om nån är intresserad.

Yazoo återförenas

... meddelar SvD. De ger fem konserter i England och vi ska verkligen försöka få biljetter till Brighton-spelningen den 15 juni. Men vi lär inte vara de enda. Går det inte får vi väl hoppas att de utökar turnén. Och spelar på Roskilde till exempel. Mer info på den nyöppnade officiella hemsidan.