Bildbevis från Berlin

Detaljer. Fler bilder.

Årets lista

Är det bra med en dag med mediefokus på att uppmärksamma kvinnliga prestationer och förebilder och belysa orättvisor och missförhållanden? Ja, det är det väl. Men, eftersom det inte finns någon "mansdag", innebär väl begreppet "kvinnodag" att man bekräftar bilden av mannen som norm? Jo, det gör det väl.

Som vit, medelålders man vet jag inte alltid hur jag ska förhålla mig, vilket min brasklapp 2008 handlade om. Men det här är i alla fall bra musik:

• Make It On My Own - Anna Ternheim


• Moody Tuesday - Pernilla Andersson


• Heart of My Own - Basia Bulat


• Goodbye England (Covered in Snow) - Laura Marling


• Empire State of Mind (Part II) Broken Down - Alicia Keys


• Hurricane Drunk - Florence + The Machine


• Your Love Is Like Petrol - Client


• Celebration - Madonna


• Want - Natalie Imbruglia


• Ha Ha Lili - Sa Dingding


• Bourgeois Shangri-La - Miss Li


• The Calculation - Regina Spektor


• I Am Not A Robot - Marina and the Diamonds


• Picture Perfect - Strawberry Whiplash


• Consolation Prize - Julie Doiron


• I Just Love You More - Kate Nash


• Soldier of Love - Sade


• Daniel - Bat for Lashes


• Stood Up - A Fine Frenzy


• Only You Can Make You Happy - Au Revoir Simone

The big four-oh

I lördags fyllde jag 40. Det var inte så traumatiskt, även om jag nu kanske måste förlika mig med tanken att jag är medelålders.

Vi körde ner till Borrby i fredags kväll. Dimman och de blöta vägbanorna gjorde det till en ganska ansträngande körning, trots att barnen var ovanligt stillsamma. Prick klockan 9 (E-L trodde att jag hade fått sovmorgon till 10, men klockan i köket gick på sommartid) väcktes jag av N och E med te och egenhändigt textat gratulationskort. Till frukosten fick jag mina första presenter: Från pojkarna en Paul & Friends-mössa och The Phantom Menace (så nu är Star Wars-samlingen komplett). Från E-L Molton Brown-badsalt, gourmetchoklad och den purfärska Thåström-antologin. Samt förstås London-resan i maj.

Trädgården var täckt av ett tjockt lager töande snö (jo, till slut smälter den bort, men först sjunker den bara ihop och blir mer kompakt) och jag tänkte jag skulle skotta fram infarten. Samt bort den två meter breda och en meter höga vall som omgav hela vår tomt. Efter en knapp timme gav jag upp. Man får ju vara rädd om ryggen...

På eftermiddagen kom mor och far, bror och brorsdöttrar, och E-L plockade fram de medsmugglade VeteKatten-tårtorna. (Bl.a. en Xanté d'Or, varpå Arvid kom ihåg David Cross kommentar till att äta guld.) Choklad-koma och mer presenter: Från mor och far en ärvd slipsnål (för att understryka hur gammal jag blivit) och en lyxhelg på Grand. Från Arvid ett ännu osett paket kvarglömt på, och förhoppningsvis från, Well.

Middagen åt vi i mina föräldrars hus i Knutsvik. E-L och E gjorde tabberas på skaldjuren.

Det var en bra födelsedag.

Nu var du tjaskig, Pillan!

(Det hade förstås inte varit så kul om Patrik Järbyn varit allvarligt skadad.)

Las Terrenas

Det känns inte riktigt lika roligt att blogga solsemesterbilder från Dominikanska republiken, när grannlandet nu kastats in i ännu djupare kaos och misär än tidigare. Men vi var som sagt på Samaná-halvön i en vecka över nyår.

Första dagen lämnade vi bara hotellområdet för en kort promenad längs stranden, men dagen därpå tog jag en taxi in till närmaste större samhälle, Las Terrenas, ungefär en halvmil från El Portillo. Med c:a 8000 bofasta i själva staden och något färre på landsbygden runtomkring, är Las Terrenas den minsta av Samaná-provinsens tre kommuner. Staden består huvudsakligen av två korsande vägar, Calle Principal och Calle del Carmen, och det tog mig ungefär en timme att promenera igenom allting.

Populärt transportmedel i korsningen mellan de två huvudgatorna

Bebyggelsen är ytterst varierande, från enkla träskjul till blankputsade mäklarkontor i betong och glas. Trafiken var tät, av skraltiga minibussar (gua-gua), jeepar i alla storlekar och alla slags skick, och framförallt motorcyklar. Både privata, ofta med en hel familj på, och taxi-motorcyklar - de billiga (och enligt vissa guideböcker livsfarliga) motoconchos.

Kombinerad bar/bensinstation

På stranden i Las Terrenas

I Calle Principals mynning mot havet ligger det lite "finare" shopping-centret El Paseo, med bl.a. bank, småbutiker och ett apotek. De allra flesta jag träffade talade ungefär lika lite engelska som jag talar spanska, men Las Terrenas är en populär boplats för europeiska expats, och på både apoteket och den internationella pressbyrån i El Paseo klarade jag mig bra på min (också ganska skraltiga) franska.

I andra änden av staden ligger Las Terrenas största mataffär, Supermercado Lindo, där jag bl.a. köpte plátano chips, Santo Domingo-kaffe, Munné-kakao, och Brugal Extra Viejo-rom. Utbudet var som i en större svensk ICA-butik, men prismässigt var det stor skillnad mellan importerade varor och lokalproducerade. De förra kostade ungefär detsamma som i Sveige, medan motsvarande dominikanska produkter låg på c:a en tredjedel. Förutom de traditionella karibiska produkterna - socker, kaffe, kakao, o.s.v. - har Dominikanska republiken en stor inhemsk produktion av allehanda förbrukningsvaror, och vi tyckte att den lokala solskyddskrämen var minst lika bra som den mångdubbelt dyrare Nivean (som jag också köpte där, "för säkerhets skull").

Själv höll jag mig till vanlig taxi, men det finns ett YouTube-klipp där en italiensk turist har filmat en rundtur genom Las Terrenas bakpå en motoconcho. Och fler av våra bilder finns på Picasa.

Gran Bahía Principe El Portillo

I tisdags kom vi hem från en veckas solsemester på Samaná-halvön i Dominikanska republiken. Lätt jet-laggade, inte så rasande solbrända (solskyddsfaktor 50!) men glada, vederkvickta och förhoppningsvis vaccinerade mot de närmaste månadernas vinterdepressioner. Vi badade varje dag och drack kopiösa mängder paraplydrinkar. Temperaturen varierade mellan 28 och 29 grader (enligt Yahoo!, i verkligheten kanske det var 25-30) och vi hade en mulen dag med duggregn, resten sol.

Vi bodde på Gran Bahía Principe El Portillo, en av halvöns ännu relativt få all inclusive-resorts, 5 km utanför byn Las Terrenas. Från Lonely Planet hade vi lärt oss att Samaná-halvön tills nyligen varit svårtillgänglig och därför mer lockat backpackers och europeiska emigranter än charterturister. Och från ett stort antal recensioner på TripAdvisor hade vi fått en hyglig bild av vad vi kunde vänta oss av själva hotellet.

Piña Colada Virgen

Trött E efter nyårsmiddag

Hotellet är ganska stort - drygt 450 rum och sviter fördelade på ett tjugotal "villor" - men kändes aldrig överbefolkat. Maten i bufférestaurangen var bra - ett trettiotal varmrätter med olika tema varje kväll, färska frukter och grönsaker, nybakat bröd och stor dessertbuffé både till lunch och middag. Kanske som en eftergift till amerikanska gäster var hotellmaten förvånansvärt okryddad, och variationen till trots så blev det lite enahanda efter en vecka. Men samtidigt är det onekligen praktiskt med all inclusive-buffé när man reser med barn. Särskilt till middagen, när alla är trötta och gnälliga långt efter svensk läggningstid. Tre minuter efter att vi klivit in på restaurangen satt barnen och åt. Och det fanns alltid något de gillade. E gick en hel vecka utan ett enda "mammaaa, pappaaa, jag är huuungrig!", vilket är personligt rekord.

Hotellet har utnämnt sig självt till femstjärnigt, men jag skulle beskriva det som ett förstaklass- snarare än lyxhotell. Servicen var välvillig men bitvis lite förvirrad (vilket naturligtvis förstärktes av vi kan så lite spanska). Att spriten var utspädd spelade förstås ingen roll när den blandades i drinkar i poolbaren (kanske en fördel, snarare), men när jag efter middagen tog en café cortado med ett glas Brugal Añejo - två lokalproducerade delikatesser - hade jag hellre fått ett hälften så stort glas med outblandad rom. Rummet var stort och fräscht (så fräscht det nu kan bli med tropisk värme och konstant 100% luftfuktighet). Givet priset, och baserat på tidigare gästers recensioner, förväntade vi oss en högkvalitativ vistelse, men inte perfektion. Och vi blev inte besvikna. En av dagarna hade förstås vi inget varmvatten, men om man stör sig på sånt ska man kanske inte semestra i ett u-land.

Låt oss fotografera ditt barn med en Ara - $10

Huruvida man bör semestra i u-länder överhuvudtaget, och i synnerhet på all-inclusive, är förstås en relevant fråga. För var och en av oss kostade den här resan motsvarande en årslön för dem som passade upp på oss - givet att de åtminstone fick den lagstadgade minimilönen. Kontrasten mellan överflödet inne på resorten och det spartanska livet utanför är stor. Barnen var väl medvetna om att vi var i ett fattigt land och det märktes att att de också brottades med etiken - särskilt E frågade ofta om "de som bor här blir glada för att vi kommer och ger dem pengar" och vid ett tillfälle om det var därför vi hade åkt hit.

Nej, vårt syfte med resan var naturligtvis inte altruistiskt. Då hade vi kunnat stanna i Sverige och skicka pengarna i stället. Vi åkte till Dominikanska republiken för vår egen skull - för solen och värmen. Men jag vill ändå gärna tro att turismen, totalt sett, ger ett positivt nettobidrag till landets utveckling. Genom att möjliggöra infrastrukturinvesteringar och förbättra bytesbalansen (även om Dominikanska republiken, med sina inhemska industrier, är mindre importberoende än sina västindiska grannländer).

Jag har läst Jennie Dielemans reportagebok Välkommen till Paradiset, och var även tidigare väl medveten om problemen med all-inclusive. Att marknaden slås undan för lokala restauranger och butiker, och att merparten av pengarna går till hotellens ägare, ofta utomlands. Men det bygger delvis på ett statiskt resonemang. Visst, om man står inför ett reellt val mellan att åka all-inclusive och att bo och äta på lokalägda etablissemang, så är det senare både bättre för värdlandet och en mer genuin resupplevelse. På den absoluta merparten av mina utlandsresor gör jag så. Men för just den här resan var det inte ett alternativ. För den här resan, en avslappningresa med hela familjen, stod valet mellan att bo på all-inclusive i Dominikanska republiken, eller inte åka dit alls.

Och då vill jag gärna intala mig att det är, om än marginellt, bättre att åka än att inte göra det. I vart fall om man följer några enkla tumregler (yes, I am holier than thou) - behandla alla med respekt och värdighet, ge rejält med dricks (men diskret; att man råkar vara född i ett mångdubbelt rikare land är inget att yvas över eller skryta med), pruta inte i onödan, och ät och handla lokalt när tillfälle ges. Vilket vi åtminstone gjorde på våra utflykter. Mer om det i kommande inlägg.

Hotellets egen reklamvideo