Hôl i vägga

I kväll visar Kanal 6 andra avsnittet av Hål i väggen (alias "Human Tetris"), som Johan Lindqvist producerar. E-L och jag var på inspelningen av ett av de sista avsnitten för ett par veckor sen (det finns ett klipp på 1000 apor, där Alex Schulman stormar förbi oss i Filmhusets korridor i - låtsat, rimligen - vredesmod). Och det var verkligen hysteriskt roligt. Hel- och halvkändisar i silvertrikåer möter en framrusande chockrosa frigolitvägg. Lyckas de inte ta sig igenom hålet knuffas de ner i en bassäng. Genuin underhållning i sin enkelhet.

Och tämligen oskyldigt. I dagens DN skriver Jonas Cullberg om hur "östasiatisk pennalist-tv invaderar Sverige". Men Hål i väggen och liknande japanska gameshows (se t.ex. klippet med marshmallows-jägarna här) handlar väl mer om att låta kändisar (mot betalning) göra bort sig i tv. På vilket sätt skiljer det sig från t.ex. Gäster med gester?

Pennalism- och mobbnings-tv har vi gott om - på hemgjorda eller anglosaxiska importerade format - och debatten har gått upp och ner sedan starten med Expedition Robinson (där Johan var tävlingsledare) och "världens första utröstade dokusåpadeltagare" Sinisa Savija slängde sig framför tåget. Jag tycker det är betydligt mer tvivelaktigt att göra underhållning av att förnedra uppmärksamhetstörstande ynglingar i Big Brother och Idol (mästerligt parodierade av Ben Elton i Dead Famous och Chart Throb, f.ö.) än att stänga in Sahara Hotnights på Skansenterrariet med fläskkotletter på huvudena.

På tal om svinprodukter, ett av mina uppsalaminnen av Johan är när vi på natten efter Östgöta nations julbord 1992 tog det griljerade grishuvudet, körde det genom diskmaskinen (för att spola bort gammal glasyr och vidbränt grisgomsfett, efter att någon lite obetänksamt placerat ett värmeljus i kadavret för ökad mysfaktor), trädde upp det på en järnstång, och tågade bort för att gatecrasha personalsexan i Västgöta nations pub Djäknen. Västgötarnas främsta bidrag till den uppsaliensiska visskatten är den tämligen obegripliga "Järnvägsbommar", med den likaledes obegripliga refrängen "Hôl i vägga, bôra på, bôra på! / Hôl i vägga, bôra på!". Se där, ännu en cirkel sluten.

Får jag inte blåbären så Tarja Halonen

Den 2 april är, som tidigare meddelats, både Evovas födelsedag och min och E-L:s förlovningsdag. I år kommer jag emellertid främst fira att Republiken Finlands president promoveras till hedersdoktor vid Helsingfors Tekniska Högskola denna dag. Samt i någon mån att min far promoveras samtidigt.

Eftersom det är hans femte hedersdoktorstitel, så kunde man möjligen tro att nyhetens behag lagt sig något. Men min erfarenhet av finländska universitetsevenemang säger mig att detta inte är en tillställning man vill missa. T.ex. är den finländska gästfriheten enastående - pinsamt så, i jämförelse med den svenska.

När min far blev hedersdoktor vid mitt eget Alma Mater, fick han tigga till sig biljetter till promotionsakten till mig och min bror. Att vi också skulle få gå på banketten på Uppsala slott - ens mot betalning - var inte aktuellt. Men av Helsingfors Tekniska Högskola bjuds jag och E-L, och min bror och svägerska, inte bara på promotionsakt och bankett, utan också på flygresa och hotell. Och när jag och E-L representerade Östgöta nation på högtidsmiddag hos vår vänförening SF-klubben i Åbo, fick vi låna ordförandens enrumslägenhet (med egen bastu), medan den finländska delegationen i Uppsala inhystes på ett källargolv.

När jag besökte Östgöta nations vännation i Helsingfors, Varsinaissuomalainen Osakunta ("Det Egentliga Finlands Nation") slogs jag också av hur seriöst de tar sina studenttraditioner. Även i mina akademikersnobbigt upsaliensiska ("du - min frack är äldre än ert s.k. universitet") ögon. Det var pli på balgästerna - alla var uppklädda och satt tyst och lydigt igenom tal efter tal. Trots att samtliga närvarande - inklusive de små försynta flickorna i frasiga prinsessklänningar som satt mittemot mig - hade med sig egna tvådeciliters plastdunkar med Koskenkorva, som de drack ur genom hela sittningen. Och när det skulle sjungas drämde sånganförarna sina svärd i bordet och vrålade Silentium ad cantem!

Eftersom VSO är en finskspråkig nation, är merparten av visorna i deras sångbok på finska. Men vi fick dem översatta av vår värdinna Esso (som inte riktigt såg det roliga i att vi svenskar kallade henne Statoil), och det visade sig att texterna hade två återkommande teman - Koskenkorva och grafiska beskrivningar av hur man dödar ryssar. Det ska bli intressant att se om Tarja sjunger några av de senare.

Day After Tomorrow i Kåbo

I går lanserades svenska Google Maps, och min VD förklarade i InternetWorld varför samarbetet var bra för både Google och Eniro. Själv var jag lite nyfiken på hur Googles hybridbilder såg ut och valde att titta på vår gamla lägenhet i Uppsala.

Det var då jag gjorde den hemska upptäckten! Att det alltid är kallare i Uppsala vet alla som cyklat i motvind till Polacksbacken, men nu har istiden nått staden på allvar. Och fronten går just nu rakt igenom Artillerigatan!


(Google Maps)