På 90-talet gav jag upp. Jag förstod inte den nya musiken och den förstod inte mig. Och jag tänkte att det är väl så det blir för alla. Min far har så länge jag kan minnas hållt sig till Beethoven och Beatles. I mitt fall fick det bli Abba och Ebba.
Dancing Queen och
800° defining the end of time. Inget kunde nånsin göras bättre.
Så jag försjönk i det förgångna. Började göra blandband. Blev vänkretsens Björn Kjellman som kan för mycket om schlager. Jag kunde väckas mitt i natten och i tur och ordning nynna (om än falskt) på alla svenska melodifestivalsvinnare mellan 1968 (
Det börjar verka kärlek banne mig) och 1985 (
Bra vibrationer). Ful, fet och föredetting. Som Kung
Théoden av Gondor, med Christer Björkman som Grima Ormtunga.
Men liksom för Théoden var detta förtidiga åldrande en ond förbannelse som gick att bryta. Mina Aragorn och Gandalf var E-L och good ol' Internet. E-L övertalade mina föräldrar att köpa Roskilde-biljetter åt oss i 35-årspresent för två år sen. Och även om det fanns en del gamla gudar som lockade (Ozzy 2005, Front 242, Morrissey, Dylan och Roger Waters 2006, t.ex.) så fick jag en chans att inse att det faktiskt
har gjorts bra musik efter 1985. Särskilt förra året, när vi såg syskonen Wainwright, Death Cab For Cutie, Arctic Monkeys, Franz Ferdinand, The Raconteurs, o.s.v.
Det hjälpte förstås att jag hade lyssnat in mig lite på iTunes först. Men det är ju bara den kommersiella toppen på isberget för att uttrycka sig (inte så) lite klyschigt. Genom MySpace och olika bloggar har jag hittat mängder av grupper jag aldrig hört talas om (och som i fallet
Alex Turner i Arctic Monkeys, är närmare min son i ålder än mig) men som jag verkligen gillar.
Just nu finkammar jag
freeindie.com. Så gott som varje dag presenteras ett nytt band, som regel med fem mp3-or fria för nedladdning. Där finns hyfsat etablerade artister som
Bright Eyes och
Clap Your Hands Say Yeah, tillsammans med en hel del som rimligen måste betecknas som skräp. Men jag slickar i mig allt, ivrigt och urskiljningslöst, som a kid going down on his first girlfriend.
Bland annat lyssnar jag på:
Än så länge slår de inte Abba och Ebba. Men mina dagar som resignerad nostalgiker är i alla fall över för den här gången.
