Så jag försjönk i det förgångna. Började göra blandband. Blev vänkretsens Björn Kjellman som kan för mycket om schlager. Jag kunde väckas mitt i natten och i tur och ordning nynna (om än falskt) på alla svenska melodifestivalsvinnare mellan 1968 (Det börjar verka kärlek banne mig) och 1985 (Bra vibrationer). Ful, fet och föredetting. Som Kung Théoden av Gondor, med Christer Björkman som Grima Ormtunga.
Men liksom för Théoden var detta förtidiga åldrande en ond förbannelse som gick att bryta. Mina Aragorn och Gandalf var E-L och good ol' Internet. E-L övertalade mina föräldrar att köpa Roskilde-biljetter åt oss i 35-årspresent för två år sen. Och även om det fanns en del gamla gudar som lockade (Ozzy 2005, Front 242, Morrissey, Dylan och Roger Waters 2006, t.ex.) så fick jag en chans att inse att det faktiskt har gjorts bra musik efter 1985. Särskilt förra året, när vi såg syskonen Wainwright, Death Cab For Cutie, Arctic Monkeys, Franz Ferdinand, The Raconteurs, o.s.v.
Det hjälpte förstås att jag hade lyssnat in mig lite på iTunes först. Men det är ju bara den kommersiella toppen på isberget för att uttrycka sig (inte så) lite klyschigt. Genom MySpace och olika bloggar har jag hittat mängder av grupper jag aldrig hört talas om (och som i fallet Alex Turner i Arctic Monkeys, är närmare min son i ålder än mig) men som jag verkligen gillar.
Just nu finkammar jag freeindie.com. Så gott som varje dag presenteras ett nytt band, som regel med fem mp3-or fria för nedladdning. Där finns hyfsat etablerade artister som Bright Eyes och Clap Your Hands Say Yeah, tillsammans med en hel del som rimligen måste betecknas som skräp. Men jag slickar i mig allt, ivrigt och urskiljningslöst, som a kid going down on his first girlfriend.
Bland annat lyssnar jag på:
- Call Me Your Darkness med Fire Flies
- Stay med The Attorneys
- High and Dry med Valeze och
- Magneto med The Metrosexuals
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar