Lite lunch-läsning

Ikväll var jag och mina närmaste kolleger hembjudna på middag hos Lina, som jobbade sin sista dag på Eniro igår. Så eftersom jag skulle gå lite tidigare än vanligt åt jag bara en snabblunch på mikrade rester. Och slösade sedan bort tidsvinsten på att läsa lite slumpmässiga artiklar som jag ramlade över. Men som förstås hänger ihop på något sätt.

Via min LinkedIn-sida tipsades jag om en artikel i irländska The Post, som handlar om "framtidens" marknadsföring. Texten är välskriven, men innehåller mest gamla nyheter, om att den unga publiken inte nås via TV-reklam så mycket som via nätet, och mer i form av PR, "word-of-mouth-marketing" och nätverkande än i form av traditionell reklam. Det roliga med artikeln var det självbevisande sättet den nådde mig på. Artikeln nämner (förstås) inte Eniro, men den lyftes fram i min personliga LinkedIn News - "Discover articles your colleagues are reading. Just for Eniro employees. Never miss the news that you need to read." För att den handlar om ett ämne som är relevant för min bransch, och för att en eller flera av mina Eniro-kolleger valt att läsa den.

I Sverige har online-reklamen redan gått om TV-reklamen i omsättning, enligt det senaste nyhetsbrevet från Jajja, Eniros partner inom sökoptimering. Det skedde under tredje kvartalet, som ett av flera genombrott inom digital marknadsföring förra året. Det mest uppenbara var inom sociala medier - var tionde svensk gick med i Facebook under året och Flickr och Bilddagboken växte kraftigt. PR och nätverk är det "nya" sättet att nå konsumenterna. Och community-medlemmar är hårdvaluta.

Därför är det förstås angeläget för dessa communities att locka till sig så många medlemmar som möjligt. Och därför cirkulerar det misstankar om att den senaste tidens hackningar - av t.ex. just Bilddagboken - i själva verket är medvetna PR-kupper. Det skriver min kollega Johan Wallin på Eniros blogg. Enligt den gamla principen att "all publicity is good publicity", får man förmoda.

Samma princip ligger rimligen bakom en annan sorts PR-kupp, som DN skriver om idag. Norska Mercedes (och deras reklambyrå) har fått massor av gratisreklam genom den annons som de "råkade" publicera, med halvdolt skitsnack om Audi och BMW i början och slutet av lorem ipsum-texten. VD:n försäkrar att det handlar om ett "riktigt misstag". Mmm, just det.

Facebook-grupper jag inte går med i, Del 1

Jag har blivit inbjuden till Facebook-gruppen Avbeställ telefonkatalogen!. Jag kommer inte gå med och jag tänkte förklara varför. Först vill jag bara deklarera att jag jobbar på Eniro och är i så måtto part i målet. Jag arbetar dock inte på katalogbolaget utan på Eniro Sverige Online AB, och mitt ansvarsområde är produktutveckling, inte PR. Så det jag säger här gör jag i mitt namn, inte i företagets.

Till skillnad från många andra Facebook-grupper (se nedan), tycker jag varken att "Avbeställ telefonkatalogen!" är meningslös eller att uppmaningen är fel i sak. Tänker man inte använda katalogen så kan man med fördel avbeställa den. Och det är bra att folk blir medvetna om detta - numera ligger informationen tydligt på Eniro Sveriges förstasida, men så har det inte alltid varit.

Men jag förstår inte riktigt varför det här måste ha undertoner av att Eniro i allmänhet och telefonkatalogen i synnerhet, är skit. Enligt Sifo/Orvesto Konsument använder 57% av befolkningen Gula sidorna mer än en gång i månaden. Även om gruppen lyckas uppnå sitt mål att få en miljon avbeställningar, så är det fortfarande 4,5 miljoner kataloger kvar - som faktiskt används.

Mediedrevet leds av SvD, som av en händelse råkar vara systerföretag till Eniros huvudkonkurrent hitta.se. Och i SvD-artikeln finns det sakfel som sedan fortplantat sig till Facebook-gruppens hemsida. Där påstås att nästan en procent av Sveriges skogsavverkning går till telefonkatalogen. Men den verkliga siffran är 0,02%, huvudsakligen spillprodukter, vilket utreds ganska ingående här. En femtedels promille är fortfarande en hel del träd (och transporter), men ganska lite jämfört med vad som går åt till alla dessa gratistidningar och reklamblad som man i bästa fall kan "avbeställa" genom en lapp på brevlådan. Så varför denna hätskhet mot just telefonkatalogen?

Andra Facebook-grupper som jag hoppar över är:

Dizza telefonkatalogen och Var miljösmart - Avbeställ telefonkatalogen, av ovannämnda skäl.

I bet I can find 1,000,000 people who dislike George Bush! Inte för att jag tillhör Dubyas fanclub, men för att det är så poänglöst. Bara i USA var det fler än 59 miljoner som röstade emot honom senast, och globalt bör det vara ett par miljarder som "dislike George Bush". Vad gör en miljon facebook-användare för skillnad, förutom för egot hos den som startade gruppen? Fast diskussionsämnet "Anyone who thinks hanging around 72 virgins is a blessing never went to junior high" är iofs rätt kul.

Facebook owns your photos resp. My photos are MINE! NOT Facebook's! Change the Terms and conditions! Den 25 oktober blåste det upp till mediestorm i ankdammen. Men uppgiften om att Facebook äger våra bilder och tänker använda dem för sinistra syften var förstås ... en anka. Vilket bl.a. advokat Monique Wadsted och PR-strateg John Sandström förtjänstfullt förklarat, i Expressen resp. Internetworld. Däremot verkar de ha missat att Facebook äger våra matvaror, och det gör mig lite orolig.

Detta har hänt

October 23: Johan is sömnig. Så sömnig. 7:53pm
October 25: Johan is långhelgig. 6:16pm
October 26: Johan is Motala tur o retur. 10:43am
October 27: Johan is på 100-årskalas. 9:58am
October 28: Johan is söndagsbrunch på Grand Hôtel-mätt. 4:23pm
October 28: Johan is 10.000 foton på datorn och inget på mig. 9:15pm
October 29: Johan is at work. 12:14pm
October 29: Johan is steker korv. 8:39pm
October 29: Johan is vädrar korvos. 10:11pm
October 30: Johan is betalar räkningar. 10:27pm
October 31: Johan is -za ostrova na strezjen'. 11:19am
November 1: Johan is nervous. 10:24am
November 1: Johan is woohoo! och glad och stolt över sin fru. 11:38am
November 2: Johan is halvdag. 10:05am
November 3: Johan is familjen fulltalig. 2:27pm
November 5: Johan is städar bland sina Facebook-applikationer. 7:42pm
November 8: Johan is ska brottas med barnen och sedan lägga dom. 7:18pm
November 8: Johan is sömnig. 10:02pm
November 10: Johan is äter billig choklad och dricker dyr whisky. 9:33pm
November 11: Johan is är Fars Dags-slapp. 11:44am
November 12: Johan is borde gå och lägga sig. 9:26pm
November 16: Johan is bakfull. 11:21am
November 16: Johan is jävligt irriterad på att "Quizzes" skickar en massa inbjudningar i mitt namn som jag inte bett om. 11:47am
November 22: Johan is Facebook. Jaha. Och nu då? 4:26pm

Popping my cherry & Let's Go To Bed

I kväll har jag fallit till föga. I våras nådde jag till slut en kritisk massa i mitt LinkedIn-nätverk och sedan dess har det rullat på bra där. LinkedIn har inneburit ett enkelt och smidigt sätt att hålla koll på mitt professionella (och föralldel sociala) nätverk och jag har vårdat min profil och haft reell glädje av mina kontakter. Men för nån månad sen började det förstås trilla in inbjudningar till Facebook. Initialt tänkte jag att "jag orkar inte hantera en nätverkssajt till", men den populärkulturella pressen blev för stor. Och nu har jag gjort mig av med oskulden. Lagt upp en profil och slängt iväg ett gäng förfrågningar. Fascinerande att se hur många andra som också är inne på Facebook just nu... Jag har fått ett tiotal svar den senaste timmen.

I morse köpte jag biljetter till The Cure på Hovet i februari. 22 år efter ursprunglig plan. 1985-86 bodde jag i Lexington utanför Boston, och kan väl inte med bästa vilja i världen säga att jag trivdes nåt vidare. Den stora förmildrande omständigheten var att alla band som turnerade i USA spelade i Boston, och det var som regel inga problem att få biljetter. På det lite tjusigare Wang Center såg jag Simple Minds, Echo and the Bunnymen och Depeche Mode. På det lite mindre och stökigare Orpheum Theater (där halva publiken verkade röka körsbärstobak, eller nåt) såg jag The Cult, The Alarm och Siouxsie and the Banshees. I Winchester myglade jag till mig gratisbiljetter till Howard Jones med mitt svenska pressleg från Corren UNG. Och som representant för den sydostsvenska landsortspressen fick jag också (köpa) biljett till Conspiracy of Hope-galan i New York, med U2, The Police, Lou Reed, m.fl. Men The Cure missade jag precis. De spelade i Boston veckan innan jag flyttade dit och igen veckan efter att jag flyttat därifrån. Men skam den som ger sig...