Gran Bahía Principe El Portillo

I tisdags kom vi hem från en veckas solsemester på Samaná-halvön i Dominikanska republiken. Lätt jet-laggade, inte så rasande solbrända (solskyddsfaktor 50!) men glada, vederkvickta och förhoppningsvis vaccinerade mot de närmaste månadernas vinterdepressioner. Vi badade varje dag och drack kopiösa mängder paraplydrinkar. Temperaturen varierade mellan 28 och 29 grader (enligt Yahoo!, i verkligheten kanske det var 25-30) och vi hade en mulen dag med duggregn, resten sol.

Vi bodde på Gran Bahía Principe El Portillo, en av halvöns ännu relativt få all inclusive-resorts, 5 km utanför byn Las Terrenas. Från Lonely Planet hade vi lärt oss att Samaná-halvön tills nyligen varit svårtillgänglig och därför mer lockat backpackers och europeiska emigranter än charterturister. Och från ett stort antal recensioner på TripAdvisor hade vi fått en hyglig bild av vad vi kunde vänta oss av själva hotellet.

Piña Colada Virgen

Trött E efter nyårsmiddag

Hotellet är ganska stort - drygt 450 rum och sviter fördelade på ett tjugotal "villor" - men kändes aldrig överbefolkat. Maten i bufférestaurangen var bra - ett trettiotal varmrätter med olika tema varje kväll, färska frukter och grönsaker, nybakat bröd och stor dessertbuffé både till lunch och middag. Kanske som en eftergift till amerikanska gäster var hotellmaten förvånansvärt okryddad, och variationen till trots så blev det lite enahanda efter en vecka. Men samtidigt är det onekligen praktiskt med all inclusive-buffé när man reser med barn. Särskilt till middagen, när alla är trötta och gnälliga långt efter svensk läggningstid. Tre minuter efter att vi klivit in på restaurangen satt barnen och åt. Och det fanns alltid något de gillade. E gick en hel vecka utan ett enda "mammaaa, pappaaa, jag är huuungrig!", vilket är personligt rekord.

Hotellet har utnämnt sig självt till femstjärnigt, men jag skulle beskriva det som ett förstaklass- snarare än lyxhotell. Servicen var välvillig men bitvis lite förvirrad (vilket naturligtvis förstärktes av vi kan så lite spanska). Att spriten var utspädd spelade förstås ingen roll när den blandades i drinkar i poolbaren (kanske en fördel, snarare), men när jag efter middagen tog en café cortado med ett glas Brugal Añejo - två lokalproducerade delikatesser - hade jag hellre fått ett hälften så stort glas med outblandad rom. Rummet var stort och fräscht (så fräscht det nu kan bli med tropisk värme och konstant 100% luftfuktighet). Givet priset, och baserat på tidigare gästers recensioner, förväntade vi oss en högkvalitativ vistelse, men inte perfektion. Och vi blev inte besvikna. En av dagarna hade förstås vi inget varmvatten, men om man stör sig på sånt ska man kanske inte semestra i ett u-land.

Låt oss fotografera ditt barn med en Ara - $10

Huruvida man bör semestra i u-länder överhuvudtaget, och i synnerhet på all-inclusive, är förstås en relevant fråga. För var och en av oss kostade den här resan motsvarande en årslön för dem som passade upp på oss - givet att de åtminstone fick den lagstadgade minimilönen. Kontrasten mellan överflödet inne på resorten och det spartanska livet utanför är stor. Barnen var väl medvetna om att vi var i ett fattigt land och det märktes att att de också brottades med etiken - särskilt E frågade ofta om "de som bor här blir glada för att vi kommer och ger dem pengar" och vid ett tillfälle om det var därför vi hade åkt hit.

Nej, vårt syfte med resan var naturligtvis inte altruistiskt. Då hade vi kunnat stanna i Sverige och skicka pengarna i stället. Vi åkte till Dominikanska republiken för vår egen skull - för solen och värmen. Men jag vill ändå gärna tro att turismen, totalt sett, ger ett positivt nettobidrag till landets utveckling. Genom att möjliggöra infrastrukturinvesteringar och förbättra bytesbalansen (även om Dominikanska republiken, med sina inhemska industrier, är mindre importberoende än sina västindiska grannländer).

Jag har läst Jennie Dielemans reportagebok Välkommen till Paradiset, och var även tidigare väl medveten om problemen med all-inclusive. Att marknaden slås undan för lokala restauranger och butiker, och att merparten av pengarna går till hotellens ägare, ofta utomlands. Men det bygger delvis på ett statiskt resonemang. Visst, om man står inför ett reellt val mellan att åka all-inclusive och att bo och äta på lokalägda etablissemang, så är det senare både bättre för värdlandet och en mer genuin resupplevelse. På den absoluta merparten av mina utlandsresor gör jag så. Men för just den här resan var det inte ett alternativ. För den här resan, en avslappningresa med hela familjen, stod valet mellan att bo på all-inclusive i Dominikanska republiken, eller inte åka dit alls.

Och då vill jag gärna intala mig att det är, om än marginellt, bättre att åka än att inte göra det. I vart fall om man följer några enkla tumregler (yes, I am holier than thou) - behandla alla med respekt och värdighet, ge rejält med dricks (men diskret; att man råkar vara född i ett mångdubbelt rikare land är inget att yvas över eller skryta med), pruta inte i onödan, och ät och handla lokalt när tillfälle ges. Vilket vi åtminstone gjorde på våra utflykter. Mer om det i kommande inlägg.

Hotellets egen reklamvideo