Yazoo i Brighton

För 25 år sen var jag 13 och cyklade runt i Linköpings villakvarter och delade ut reklam. I min freestyle lyssnade jag på Yazoos två skivor, Upstairs at Eric's och You And Me Both. En av mina favoriter var den militäriskt taktfasta Unmarked, men det fanns många fler - Mr Blue, Don't Go, Only You, ... Ikväll fick jag höra dem live.

Det var inte första gången jag fick se tonårsidoler efter 25 års väntan. The Cure på Hovet i februari. Gyllene Tiders GT25-turné 2004. Simon & Garfunkels Old Friends-turné i Köpenhamn samma år. (Och, mer tvivelaktigt, Saxon på Sten Sture i Uppsala några år tidigare.) Men även om de var bra konserter allihopa - både som underhållning och som nostalgitrippar - så gick det inte att undgå känslan av att tiden har gått.

Så kändes det inte ikväll. Kanske för att Alison Moyet och Vince Clarke inte har pratat med varann på ett kvartssekel, och än mindre jobbat ihop. Kanske för att de har motstått frestelsen att arra sönder de gamla låtarna. Kanske för att Alison Moyets röst är densamma, lika bred, lika kraftfull nu som då. Och lika uttryckslös som Vince är bakom sin MacBook, lika uppsluppet glad är Alison, där hon svänger fram och tillbaka med håret i två tofsar rakt ut från sidorna och ett whiskyglas på ett litet podium bredvid sig.

Det är en riktigt bra konsert. Jag återkommer med några sannolikt riktigt usla bilder när jag är hemma vid min egen dator. En och en halv timme. 21 låtar. Jag är lycklig.

Set list:

Nobody's Diary
Bad Connection
Mr Blue
Good Times
Tuesday
Ode to Boy
Goodbye 70's
Too Pieces
In My Room
Anyone
Walk Away From Love
I Before E, Except After C (new version)
State Farm
Sweet Thing
Winter Kills
Midnight
Unmarked
Bring Your Love Down (Didn't I)
Situation
Don't Go
Only You