Nytt uppsamlingsheat

I fredags satte E-L och jag nytt personrekord i sybaritiska utsvävningar, när vi besökte Mathias Dahlgrens Matsalen tillsammans med Eva, Jenny x 2, Jon, Kalle och Marcus. Vi åt "Vårt val", som de kallar avsmakningsmenyn, men bytte ut matjessillen med potatis mot en liten portion griskind med jordärtskockspuré. Mathias första intryck visade sig vara en fingerborgsstor brödbulle med smör, serverad ångande het under upp-och-ner-vänt glas. Och Sorbet på två stjälkar var gjord på rabarber respektive selleri.

Liksom vid DN:s besök (när Krogkommissionen för första gången gav högsta betyg), ingick Bröd, 3 x fett och Lantägg 63°. Och liksom DN:s recensenter blev jag salig. Långa stunder satt jag bara och log fånigt, knappt kontaktbar. Svårast att uppskatta var förrätten Ostronpuré & stekt kammussla, vars havssmak var i kraftigaste laget. Men därefter var allting klockrent. Godast var nog lammet, som vi skar upp med de moraknivar som bordet var dukat med när vi satte oss. Som helhet var det här utan tvekan den bästa måltid jag någonsin ätit, även om Lux Stockholms anka i två serveringar med apelsin och choklad för tre år sen, kanske fortfarande är den enskilt godaste rätten.

På senare tid har jag också nått nya höjder inom joggningsrelaterad självförnedring. I julklapp önskade jag mig bl.a. en pulsklocka, men E-L upptäckte att hon kunde få en på köpet om hon tecknade en prenumeration på tidningen iForm. Klockan - som hon hittills aldrig använt själv, förstås - fanns i svart och rosa. Så gissa vad jag springer omkring i nuförtiden. Fast egentligen är det inte så mycket klockan som gör mig osäker i min manlighet, som pulsbandet. Varje gång jag fäster det strax under bröstvårtorna tänker jag på Seinfeldt-avsnittet med Kramers man-bh "Bro".

Tanken var att jag skulle läsa på och testa lite lågpulsträning, à la Maffetone. Men enligt hans formel ska jag - som 38-årig allergiker - hålla mig under 137 i puls. Och i så fall kan jag lika gärna träna genom att läsa deckare i soffan. Men efter en del experimenterande har jag kommit fram till att om jag ligger mellan 160 och 170 i puls så kan jag springa rätt länge utan att bli andfådd eller få mjölksyra. Så tills vidare får det vara min "in-zone". Initialt tänkte jag bara öka distansen, och därefter antingen försöka minska pulsen med bibehållen kilometertid, eller vice versa. Jag har så smått också börjat följa Anders Szalkais träningsprogram inför St Eriksloppet, som jag nu har anmält mig till. (Räknas det som en halv 40-årskris att springa en halvmara?) Och jag har lagt ut länken till min träningsdagbok på jogg.se här intill. Kanske mer för att piska mig själv än för dess allmänintresse, dock.

Annars har det blivit just en del deckare i soffan. Häromdagen läste jag ut Flickan som lekte med elden, vilket återigen aktualiserar det där blogginlägget jag inte har skrivit än, om Fredrik Strage, Mons Kallentoft och en odräglig gymnasist vid namn Johan.

Och samtidigt fick jag en ny leverans från AdLibris, varur jag just nu alternerar mellan Everything Is Miscellaneous och The Baby Jesus Butt Plug.