Eniro Supersök

är lanserat. Och så här ser resultatet ut för t.ex. "cykel" i Stockholm.

Lögn och förbannad statistik

Häromdagen lanserade DN sitt samarbete med Factlab, med Eniro som huvudsponsor. Factlab är ett dataminingverktyg fulladdat med statistik från SCB, CIA och en mängd andra källor.

Igår länkade Johan Lindqvist till det här YouTube-klippet, där den amerikanske högeragitatorn Bill O'Reilly pratar om en "svensk sociologisk studie" som visar att äktenskapet som institution havererat i Sverige, sedan homoäktenskap legaliserades här. Till den grad att numera är 65% av svenskarna ogifta.


Först skrattade jag högt åt O'Reillys ogenerade fabulerande - vi har ju t.ex. inte samkönade äktenskap i Sverige, och då faller liksom hela resonemanget. Men sen när jag grävde lite blev jag mer irriterad. Över att storyn - som trots allt är nästan tre år gammal - mest verkar ha kommenterats av svenskar, men passerat relativt obemärkt i amerikansk media. Och över att O'Reilly faktiskt inte tagit sina uppgifter fritt ur luften - han är mer förslagen än så.

Någon "svensk sociologisk studie" finns förstås inte, men däremot en lång artikel i den konservativa amerikanska veckotidningen The Weekly Standard, där det framgår att de syftar på partnerskapslagen från 1994 - "de facto gay marriage". Och när jag använder Factlab för att kolla den svenska äktenskapsfrekvensen, så stämmer det faktiskt att bara 35% av svenska kvinnor redovisas som gifta. Så visst, 65% är "inte gifta".

Men vänta lite. Statistiken, som ursprungligen kommer från SCB, gäller alla svenska kvinnor, inklusive nyfödda. Och förutom kategorierna "gift" och "ogift", finns "frånskild" och "änka". Barnäktenskap är inte så vanliga i Sverige, och knappast eftersträvansvärda, ens för konservativa talkshowvärdar. Så man bör ju åtminstone filtrera bort omyndiga. Men i Sverige, liksom i övriga västvärlden, växer gapet mellan "myndig" och "vuxen", i takt med att vi utbildar oss mer, bor kvar hemma längre, och får barn senare. Statistiken säger ju ingenting om vilka av dagens unga kvinnor som avser att gifta sig när de "blir vuxna".

28 år är den ålder vid vilken jag fick mitt första fasta jobb, och E-L:s ålder när vi gifte oss. Så jag väljer 28 som en godtycklig, men nog hyfsat korrekt, gräns för "vuxen". Och om man då fördjupar sig i SCB:s siffror, så ser man att av vuxna svenska kvinnor, 28-100+ år, är 24% ogifta, 49% gifta, 15% frånskilda och 12% änkor.

Tittar man på förändringen de senaste 40 åren, så har andelen gifta förvisso gått stadigt ned. Men i den mån man alls kan se någon trend efter 1994, så är den att minskningen avtagit. Och när fortfarande 76% av vuxna kvinnor är eller har varit gifta, kan man väl knappast säga att "äktenskapet som institution har havererat".

Nytt uppsamlingsheat

I fredags satte E-L och jag nytt personrekord i sybaritiska utsvävningar, när vi besökte Mathias Dahlgrens Matsalen tillsammans med Eva, Jenny x 2, Jon, Kalle och Marcus. Vi åt "Vårt val", som de kallar avsmakningsmenyn, men bytte ut matjessillen med potatis mot en liten portion griskind med jordärtskockspuré. Mathias första intryck visade sig vara en fingerborgsstor brödbulle med smör, serverad ångande het under upp-och-ner-vänt glas. Och Sorbet på två stjälkar var gjord på rabarber respektive selleri.

Liksom vid DN:s besök (när Krogkommissionen för första gången gav högsta betyg), ingick Bröd, 3 x fett och Lantägg 63°. Och liksom DN:s recensenter blev jag salig. Långa stunder satt jag bara och log fånigt, knappt kontaktbar. Svårast att uppskatta var förrätten Ostronpuré & stekt kammussla, vars havssmak var i kraftigaste laget. Men därefter var allting klockrent. Godast var nog lammet, som vi skar upp med de moraknivar som bordet var dukat med när vi satte oss. Som helhet var det här utan tvekan den bästa måltid jag någonsin ätit, även om Lux Stockholms anka i två serveringar med apelsin och choklad för tre år sen, kanske fortfarande är den enskilt godaste rätten.

På senare tid har jag också nått nya höjder inom joggningsrelaterad självförnedring. I julklapp önskade jag mig bl.a. en pulsklocka, men E-L upptäckte att hon kunde få en på köpet om hon tecknade en prenumeration på tidningen iForm. Klockan - som hon hittills aldrig använt själv, förstås - fanns i svart och rosa. Så gissa vad jag springer omkring i nuförtiden. Fast egentligen är det inte så mycket klockan som gör mig osäker i min manlighet, som pulsbandet. Varje gång jag fäster det strax under bröstvårtorna tänker jag på Seinfeldt-avsnittet med Kramers man-bh "Bro".

Tanken var att jag skulle läsa på och testa lite lågpulsträning, à la Maffetone. Men enligt hans formel ska jag - som 38-årig allergiker - hålla mig under 137 i puls. Och i så fall kan jag lika gärna träna genom att läsa deckare i soffan. Men efter en del experimenterande har jag kommit fram till att om jag ligger mellan 160 och 170 i puls så kan jag springa rätt länge utan att bli andfådd eller få mjölksyra. Så tills vidare får det vara min "in-zone". Initialt tänkte jag bara öka distansen, och därefter antingen försöka minska pulsen med bibehållen kilometertid, eller vice versa. Jag har så smått också börjat följa Anders Szalkais träningsprogram inför St Eriksloppet, som jag nu har anmält mig till. (Räknas det som en halv 40-årskris att springa en halvmara?) Och jag har lagt ut länken till min träningsdagbok på jogg.se här intill. Kanske mer för att piska mig själv än för dess allmänintresse, dock.

Annars har det blivit just en del deckare i soffan. Häromdagen läste jag ut Flickan som lekte med elden, vilket återigen aktualiserar det där blogginlägget jag inte har skrivit än, om Fredrik Strage, Mons Kallentoft och en odräglig gymnasist vid namn Johan.

Och samtidigt fick jag en ny leverans från AdLibris, varur jag just nu alternerar mellan Everything Is Miscellaneous och The Baby Jesus Butt Plug.

Spot the kid

I går var N på TV4 Nyheterna. Som hastigast. Kan du hitta honom?

Apropå 'knulla'

I morse hittade jag det här reklambladet instucket i min bil. Med experternas lösning på mina ev. relationsproblem. Tror ni bilden är photoshoppad?

Reklambroschyren utvecklad

Våren 1972 bodde jag i två månader på Гостиница Академии Наук СССР - Sovjetunionens Vetenskapsakademis Hotell i Moskva. Igår scannade jag in den här samtida reklambroschyren för hotellet, och övade mig på att översätta stycken av den.

En iakttagelse är att reklam aldrig var det främmande element man kunnat tro i den kommunistiska mönsterstaten. Sovjet hade t.ex. TV-reklam långt före Sverige. Trots att det var en och samma stat som ägde alla olika producenter (och stundals ansåg sig äga konsumenterna också).

En annan iakttagelse är att reklamen umgicks lika selektivt med sanningen där som här. Jag gjorde ett återbesök på hotellet sommaren 1988, och visst fanns det badkar på rummet - men varmvattnet var avstängt hela juli månad. Och visst fanns det en restaurang - men ingen mat.

Hotellet finns fortfarande kvar och enligt dess hemsida genomgick det en omfattande renovering 2000. Sovjetunionens Vetenskapsakademi är förstås numera Ryska Federationens d:o, och hotellet saluför sig under det kortare namnet "Akademihotellet" (Гостиница Академическая). De skryter fortfarande med närheten till Gorkij-parken, men i tillägg till rumstyperna enkel, dubbel, "halvlyx" och "lyx" från '72, har de nu också kategori "Biznes". De arga tanterna säger de inget om.

Google drar sin lans för det svenska språket

I dagens DN intervjuas Googles nya Sverige-chef, Stina Honkamaa. Hon berättar att Google ska fortsätta rekrytera i Sverige, bland annat en lingvist. Då blir jag förstås lite nyfiken på vad denne ska syssla med. Ordfrekvenser? Eller är det just ordets vanlighet som gör att Google väljer att exemplifiera en sökning på "Wiktionary" med ordet "knulla"?

Det här är en reklambroschyr

... för Sovjetiska Vetenskapsakademins Hotell i Moskva, från 1972. Förklaring följer.

Kustteorin

Enligt DN är Österrike i chock. Vad är det som gör att det bildsköna alplandet, som gett oss wienervals och apfelstrudel, envisas med att producera små män med sjukligt stort behov av att kontrollera andra människor? Från Alois Hitler till Josef Fritzl, via Jörg Haider och Wolfgang Priklopil?

E-L och jag har en teori. Simpel geografi. Montesquieu var förstås inne på samma spår med sin klimatlära, men förutom att den urartat till tokiga rasteorier, missade han den uppenbara skillnaden mellan landgräns och kust för det nationella psyket.

Österrike saknar kust. Jag är övertygad om att det finns ett samband, men är lite osäker på kausaliteten. Blir man klaustrofobiker av att sakna kustremsa - och kompenserar sin känsla av instängdhet genom att stänga in andra? Eller är det snarare så att en österrikare med anlag för storhetsvansinne inte får sin självbild korrigerad till rimliga proportioner av att titta ut över ett hav som fortsätter bortom horisonten?

Eller är det helt enkelt för att de saknar en flotta? Få saker utstrålar en sådan självsäker kontroll på läget som ett par välputsade slagskepp i hamnen. Vad händer om man inte ens har en liten kustkorvett? Och fundera en stund på hur sexuellt depraverade engelsmännen hade varit om de inte hade haft Royal Navy som säkerhetsventil för de mer excentriska Eton-pojkarna.

Det snällaste man kan säga om Alois mustaschprydde son är väl att han åtminstone ville göra något åt sitt hemlands brist på kustlinje. Men som bekant med motiv och metoder så vidriga att han gått till historien som ett av de ondskefullaste exemplar som mänskligheten uppvisat - den man som vaktar ingången till skräckkabinettet på Mme Tussauds.

Sist jag var där hade han sällskap av en vaxversion av Idi Amin, diktator i Uganda, som - just det - saknar kust. Liksom t.ex. Vitryssland och Zimbabwe. Och Alabama.

We're on to something.

Nya länkar

Jag har uppdaterat N+E:s favoritlänkar. Meddelas endast på detta sätt.