2008-02-27
Ja, må jag leva
Nu fyller jag år igen. Pannkakor till frukost, tårta på jobbet och tårta hemma. Fint födelsedagskort från fru och barn. Whipping Floyd-t-shirt, usb-vinyl-spelare och Tough, tough toys for tough, tough boys av Will Self av desamma. Millennium-trilogin, NK-choklad och ännu ej överlämnad present från Hong Kong från mor och far. Lush-lyx och ännu mer choklad från svärföräldrar och svägerska. Och ett mystiskt paket från "Box 19, Simrishamn" som visade sig vara en helt födelsedagsorelaterad prenumerationspremie från Family Living.
När E väckte mig i morse sa han "kom ihåg nu pappa, att nu är du inte 37 längre, nu är du 38". Både han och N sa sen att det var den bästa födelsedagen de hade varit med om. Ain't gonna argue.
2008-02-26
2008-02-25
I ain't cool
En av de böcker jag önskade mig och fick i julklapp, var Malcolm Gladwells The Tipping Point om "sociala epidimier". Den var hajpad redan som ny, för snart åtta år sen, så det känns lite överspelat att referera eller recensera den här. Då kan man t.ex. lyssna på när Richard Gatarski & Co diskuterar den i sin podcastblogg i stället.Huvudtesen är att huruvida t.ex. en idé eller en produkt får stort genomslag, beror på en kombination av budbäraren, budskapet och sammanhanget. Knappast revolutionerande i sig, men Gladwell går förstås in mer i detalj på vilka egenskaper hos dessa som avgör vilka idéer, produkter, budskap, beteenden, etc, som "tippar över". Han talar om "the Law of the Few", "the Stickiness Factor" och "the Power of Context". Och exemplifierar med - i tur och ordning - försäljningsboomen för Hush Puppies efter att "rätt" personer börjat bära dem i Greenwich Village; Sesame Street och Blue's Clues vars repetitiva upplägg får barnen att sitta klistrade framför teven; och den väldiga nedgången i New York-brottslighet på 90-talet, som tros bero på krafttag mot klotter och andra småbrott. (Fast en annan superhajpad bok i samma genre, Freakonomics, hävdar att nedgången har en enklare förklaring - att aborter legaliserades i USA 15-20 år tidigare.)
Men det jag egentligen vill komma till är Gladwells sista fallstudie - den lavinartade ökningen av rökning bland amerikanska tonåringar. Varför börjar fler och fler röka, när omgivningen så aktivt motarbetar rökning - med högre priser, upplysningskampanjer, annonsförbud, rökstopp i offentliga miljöer? Enligt Gladwell blandar man ihop budskapet med budbäraren:
Over the past decade, the anti-smoking movement has railed against the tobacco companies for making smoking cool and has spent untold millions of dollars of public money trying to convince teenagers that smoking isn't cool. But that's not the point. Smoking was never cool. Smokers are cool.
Och det gäller att skilja på orsak och verkan. "They weren't cool because they smoked. They smoked because they were cool." Den typiska (eller stereotypa) rökaren, är en personlighetstyp som kan beskrivas som social, impulsiv, sensationslysten, självsäker, mer sexuellt aktiv än genomsnittet. Allt som en tonåring vill vara.
Slutsatsen kring hur man ska angripa tonårsrökningen är att istället gå på själva cigaretternas "stickiness" - genom att sänka nikotinhalten och göra dem mindre beroendeframkallande. Det må så vara. Den bittra slutsatsen för egen del är att det inte hjälper om jag börjar röka. Gladwell citerar journalisten David Krogh, som har ett enkelt test för att illustrera den coola rökarens personlighetsprofil:
Arrange to go to a relaxed gathering of actors, rock musicians or hairdressers on the one hand, or civil engineers, elecricians or computer programmers on the other, and observe how much smoking is going on. If your experience is anything like mine, the differences should be dramatic.
I Coffee and Cigarettes låtsas Jack White förvisso vara elektroingenjör. Men alla vet ju att han och Meg är rockmusiker egentligen.
(via YouTube)
2008-02-24
Smörkyckling
Helgens Långkok blev Murgh makhani - indisk smörkyckling. Så nu har vi avverkat:
- Ärtsoppa extra allt
- Lammgryta med mynta
- Boeuf niçoise
- Texas chili con carne
- Zilzil alecha - afrikansk chiligryta
- Murgh makhani
- Sölig rödvinsstek med sidfläsk och kyndel
Och när E-L var i Brighton gjorde hon och Eva Snörbiff i rödvinssky.
Spännande va?
2008-02-23
Mer namn än nytt
På dagens Namn och Nytt berättar Lars om hur tokigt det kunde bli för 20 år sen, när konditorn misstog det portugisiska ordet Viva för namnet Vivan. Själv skulle jag vilja fråga mamma och pappa Nopp hur de kunde ge sin son ett namn med 's' i slutet.
2008-02-21
Radiotystnad
Rätt mycket på jobbet nu. Och sedan E-L kom hem från Brighton har jag inte velat lägga min begränsade fritid på att blogga. Trevliga presenter fick jag också:
Spice it Up Speciality Bar, Double Strength Chilli Bar och Cocoa Nibs Choco:Block från Montezuma's. (Dvs ett halvt kilo handgjord mörk choklad.)
The Race av Richard North Patterson och World War Z av Max Brooks.
Så allt jag behöver nu är en helg i fred i soffan.
Spice it Up Speciality Bar, Double Strength Chilli Bar och Cocoa Nibs Choco:Block från Montezuma's. (Dvs ett halvt kilo handgjord mörk choklad.)
The Race av Richard North Patterson och World War Z av Max Brooks.
Så allt jag behöver nu är en helg i fred i soffan.
2008-02-17
Jag är krängt
En av mina absoluta favoritskivor är An Evening Wasted With Tom Lehrer. Matematikgeniet som började på Harvard som 15-åring, hade en kort men lyckosam karriär som kuplettförfattare och enmansrevy i slutet av femtiotalet, innan han återgick till jobbet som matematikföreläsare. Hans sångtexter är som Povel Ramels och Hasse&Tages när dessa är som bäst, men utan svenskarnas bitvis tillkämpade folklighet (avsedd att kompensera för en högadlig bakgrund resp. akademiska examina?). Tom Lehrers humor är torr, verbal, mer självironisk än nedlåtande. Och han spelar piano hyggligt, som en samtida recensent uttryckte det.
I introduktionen till It Makes A Fellow Proud To Be A Soldier, säger Tom Lehrer "One of the many fine things, one has to admit, is the way that the Army has carried the American democratic ideal to its logical conclusion, in the sense that not only do they prohibit discrimination on the grounds of race, creed and color, but also on the grounds of ability". Det är förstås inte bokstavligt menat, utan ett ironiskt sätt att beskriva delar av den amerikanska soldatkåren som puckon. Och publiken skrattar gott åt absurditeten.
Dagens mest bloggade DN-artikel är första delen i Maciej Zarembas reportageserie från Lärarhögskolan i Stockholm. Där tycks ett antal studenter, uppbackade av studentkåren, mena att det är just olagligt att diskriminera utifrån förmåga, och med hot om viten från DO, JämO och HomO, tvingas högskolan utreda en lång rad av upplevda trakasserier och kränkningar.
En student får skadestånd efter att ha anmält två lärare, studentkåren och skolans jurist för kränkningar, och hävdar i sin anmälan att "det ligger både homofobi och fobi mot handikappade" bakom hennes underkända praktik. En annan student, med Aspergers och ADHD, anser att högskolan skulle ha försett honom med en personlig assistent, så att han kunnat klara praktiken på en förskola. En tredje student känner sig "krängt" för att hon stördes av de andra studenternas uppbrott, när hon som dyslektiker fick en extra timme på sig på tentan.
Det är illa nog om det utexamineras svensklärare som inte förstår svenska på lågstadienivå, förskollärare som inte kan vistas i stöket på ett dagis, och andra lärare som uppenbart saknar yrkesförmåga. Men det verkligt bekymmersamma är den kränkthetens kultur som är så svår att stoppa. Och förorättade människor är farliga människor.
Med risk för att kränka artikelförfattaren eller hans intervjuobjekt, ställer jag mig lite frågande till en annan artikel i DN. Dagens Insidan handlar om läkaren Annika Dahlqvist, och hennes "övertygelse och mirakelinsikt" om värdet av kolhydratfattig kost.
Gott så. Jag gick själv ned 17 kilo för ett par år sen, huvudsakligen genom att strypa inflödet av raffinerat socker. Men när hon i artikeln säger att "det finns nämligen inga nackdelar med min kost utan bara fördelar. Det är lika omvälvande som när Kopernikus lanserade teorierna om att det var solen och inte jorden som var universums medelpunkt", och en professor Karl Arfors fyller i, "precis som alla andra fundamentala medicinska upptäckter har hon kommit fram till de nya kostråden utifrån resultat som hon sett både hos sig själv och även sina patienter", då undrar jag om det är de eller jag som har missat något. Ingenstans i artikeln nämns Atkins eller GI - har de ingen koppling till de här "nya kostråden"?
I introduktionen till It Makes A Fellow Proud To Be A Soldier, säger Tom Lehrer "One of the many fine things, one has to admit, is the way that the Army has carried the American democratic ideal to its logical conclusion, in the sense that not only do they prohibit discrimination on the grounds of race, creed and color, but also on the grounds of ability". Det är förstås inte bokstavligt menat, utan ett ironiskt sätt att beskriva delar av den amerikanska soldatkåren som puckon. Och publiken skrattar gott åt absurditeten.
Dagens mest bloggade DN-artikel är första delen i Maciej Zarembas reportageserie från Lärarhögskolan i Stockholm. Där tycks ett antal studenter, uppbackade av studentkåren, mena att det är just olagligt att diskriminera utifrån förmåga, och med hot om viten från DO, JämO och HomO, tvingas högskolan utreda en lång rad av upplevda trakasserier och kränkningar.
En student får skadestånd efter att ha anmält två lärare, studentkåren och skolans jurist för kränkningar, och hävdar i sin anmälan att "det ligger både homofobi och fobi mot handikappade" bakom hennes underkända praktik. En annan student, med Aspergers och ADHD, anser att högskolan skulle ha försett honom med en personlig assistent, så att han kunnat klara praktiken på en förskola. En tredje student känner sig "krängt" för att hon stördes av de andra studenternas uppbrott, när hon som dyslektiker fick en extra timme på sig på tentan.
Det är illa nog om det utexamineras svensklärare som inte förstår svenska på lågstadienivå, förskollärare som inte kan vistas i stöket på ett dagis, och andra lärare som uppenbart saknar yrkesförmåga. Men det verkligt bekymmersamma är den kränkthetens kultur som är så svår att stoppa. Och förorättade människor är farliga människor.
Med risk för att kränka artikelförfattaren eller hans intervjuobjekt, ställer jag mig lite frågande till en annan artikel i DN. Dagens Insidan handlar om läkaren Annika Dahlqvist, och hennes "övertygelse och mirakelinsikt" om värdet av kolhydratfattig kost.
Gott så. Jag gick själv ned 17 kilo för ett par år sen, huvudsakligen genom att strypa inflödet av raffinerat socker. Men när hon i artikeln säger att "det finns nämligen inga nackdelar med min kost utan bara fördelar. Det är lika omvälvande som när Kopernikus lanserade teorierna om att det var solen och inte jorden som var universums medelpunkt", och en professor Karl Arfors fyller i, "precis som alla andra fundamentala medicinska upptäckter har hon kommit fram till de nya kostråden utifrån resultat som hon sett både hos sig själv och även sina patienter", då undrar jag om det är de eller jag som har missat något. Ingenstans i artikeln nämns Atkins eller GI - har de ingen koppling till de här "nya kostråden"?
2008-02-16
Blåljus och jordgubbsglass
Vi träffade farmor och farfar på Polismuseet idag. Båda barnen klarade (med lite koncentrationshjälp) att lösa mysteriet med den stulna datorn, så dom fick varsin knapp med texten "När jag blir stor ska jag bli polis". Men E vägrade sätta på sig den, för han ska ju inte bli polis. Han ska göra film och dataspel och stå i en affär. N satte på sig knappen men förkunnade att han skulle egentligen bli clown.
Sen gick vi till Hard Rock Café. Jag åt baconburgare och Chocolate Chip Cookie Pie. Barnen åt pizza med pommes frites och groteskt stora glassar.
Sen gick vi till Hard Rock Café. Jag åt baconburgare och Chocolate Chip Cookie Pie. Barnen åt pizza med pommes frites och groteskt stora glassar.
Stora ögonblick i brädspelshistorien
Aspudden, 16 februari 2008, kl. 11.03:
Den Försvunna Diamanten ligger under den sista ovända brickan.
(Och det är strid på kniven att nå dit.)
Den Försvunna Diamanten ligger under den sista ovända brickan.
(Och det är strid på kniven att nå dit.)
2008-02-15
I Kalmar kan man
I tisdags var jag och mina projektledarkolleger i Kalmar, på studiebesök hos Eniros kundtjänst. Jag fick lyssna med under en dags samtal - av minst sagt skiftande karaktär. Några detaljer kan jag förstås inte gå in på här, men jag gjorde några allmäna observationer:
- Helene, Lena, Karin och de andra kundtjänst-medarbetarna har ett beundransvärt tålamod, och en imponerande vilja och förmåga att förstå vad de som ringer in egentligen vill.
- De användare och kunder som ringer in - som regel för att de är förbryllade eller missnöjda med något - är också generellt sätt vänligare än jag kanske hade väntat mig.
Så förhoppningsvis blir jag själv lite ödmjukare framöver, när jag ringer kundtjänst på olika företag. (För att inte tala om min kollega "My way or the highway"-Dan.)
Och kanske jag också lär mig det som alla amerikanska tv-advokater tjatar på sina klienter om - svara bara på frågan och berätta inte mer än du behöver. Hade alla som ringt in gjort det, hade snittsamtalet varit betydligt kortare. Fast då hade min tisdag också varit lite mindre underhållande.
Och på Stadshotellet i Kalmar serverar de AfterWork-öl för 39 kr - en stor stark och snacksbuffé med kycklingvingar, köttbullar, potatisklyftor, dippsåser, m.m. Det är billigt, det.
- Helene, Lena, Karin och de andra kundtjänst-medarbetarna har ett beundransvärt tålamod, och en imponerande vilja och förmåga att förstå vad de som ringer in egentligen vill.
- De användare och kunder som ringer in - som regel för att de är förbryllade eller missnöjda med något - är också generellt sätt vänligare än jag kanske hade väntat mig.
Så förhoppningsvis blir jag själv lite ödmjukare framöver, när jag ringer kundtjänst på olika företag. (För att inte tala om min kollega "My way or the highway"-Dan.)
Och kanske jag också lär mig det som alla amerikanska tv-advokater tjatar på sina klienter om - svara bara på frågan och berätta inte mer än du behöver. Hade alla som ringt in gjort det, hade snittsamtalet varit betydligt kortare. Fast då hade min tisdag också varit lite mindre underhållande.
Och på Stadshotellet i Kalmar serverar de AfterWork-öl för 39 kr - en stor stark och snacksbuffé med kycklingvingar, köttbullar, potatisklyftor, dippsåser, m.m. Det är billigt, det.
2008-02-14
Dagens namn är Valentin
Ikväll ska min fru äta Alla Hjärtans-dag-middag med min f.d. flickvän:
A luxury fruits de mer platter to share featuring a stunning array of locally caught seafood – a whole dressed Sussex blue lobster, crab, oysters, whelks, prawns, langoustines, razor clams and more, A homemade fair trade organic chocolate mousse to share & a chilled bottle of Riddle and Finns NV house champagne.
Jag har just ätit pizza med de här killarna som ser ut som om dom blivit kidnappade av FARC-gerillan:
Fler (och muntrare) bilder finns i E-Ls blogg.
A luxury fruits de mer platter to share featuring a stunning array of locally caught seafood – a whole dressed Sussex blue lobster, crab, oysters, whelks, prawns, langoustines, razor clams and more, A homemade fair trade organic chocolate mousse to share & a chilled bottle of Riddle and Finns NV house champagne.
Jag har just ätit pizza med de här killarna som ser ut som om dom blivit kidnappade av FARC-gerillan:
Fler (och muntrare) bilder finns i E-Ls blogg.
2008-02-12
Coca-Colas lyckofabrik
Häromdagen visade Kanal 5 bioversionen av reklamfilmen The Happiness Factory kl. 21.56-21.59.
22.00 stängde Ica Aspudden, när jag för första gången på länge verkligen ville köpa en Coca-Cola. Jag och kulmagen fick klara oss utan.
Men filmen kan man ladda ner på Coca-Colas hemsida, där man också kan söka jobb i en interaktiv version av Lyckofabriken. De blir bara bättre och bättre på internetmarknadsföring.
2008-02-11
Och ännu mera Cure
Ikväll spelar The Cure på Spektrum i Oslo. Den första Norge-spelningen på 16 år är slutsåld sedan länge, och brödrafolket är entusiastiskt. Aftenposten anser att Robert Smith är en av rockhistoriens mest osannolika succéer: "En androgyn figur som ser ut som noe midt mellom en furten femåring som har spist seg gjennom storesøsters sminkeskrin, og et fandenivoldsk fugleskremsel. Med blodrød leppestift klint utover likhud og et ertende glimt i øyet, har briten fascinert et stort publikum på begge sider av Atlanteren i flere tiår." Kollegerna på Dagbladet refererar recensionerna från Stockholmskonserten som uppladdning, och citerar Strage i sin rubrik: "Ligner et blyant-troll med bipolare lidelser".
Här hemma har det trillat in ytterligare några recensioner. Liksom i Expressen och SvD, som jag läste igår, går åsikterna isär. I Gefle Dagblad tycker Marie Björk att The Cure är storslagna men brister i livekänslan, och hade velat ha mer av Robert Smiths gitarrlösa sång från slutet av konserten. Och videoprojektionerna var inte tillräckligt visuella.
Det tycker däremot Andreas Jakobsson i UNT - "naiva teckningar som fladdrar förbi, hundratals kamerablixtar och strålar av rött och grönt från scenen blir till ett välkomponerat konstverk". Fast han gillar den första halvan av konserten bättre, och tycker de kunde ha kapat sista timmen.
Bland de många bloggrecensionerna är det också delade meningar. Några tyckte konserten var helt fantastisk, som Hymn for all the things I didn't do och Det var inte bättre förr men vi har det sämre nu. (Är uppskattningen av konserten direkt korrelerad till längden på bloggnamnet?) Andra tyckte den var lite för lång, som Anna - the soundtrack och McAns underbara värld. McAn och hans kompisar tyckte också att The Cure förstörde en del av sina gamla hits med för tunga arr, liksom Memoarerna - "åldrande legender försöker göra sina sånger så oegenkännliga som möjligt gärna med hårt ackompanjemang i hopp om att låta moderna. Som att lyssna på Mr. Smith ackompanjerat av Metallica i en konservburk kan vi säga." Memoarerna lade också märke till att det var mycket entusiastiska ryssar på konserten, "som kaniner på en salladsbuffé". Det hade jag glömt, men nu minns jag plötsligt hur pinsamt nära jag var att antasta fredliga konsertfans med min knaggliga skolryska, när jag hörde dem prata med varann vid kravallstaketet.
Så vad tyckte jag själv då? Jo, visst var konserten lång, men det gjorde inte mig något, även om jag inte gillade alla låtarna lika mycket. Visst hade det räckt med hälften - om de hade spelat just mina 18 favoriter. Men de är ju inte samma som alla andras favoriter. Jag stod väldigt bra, cirka tio meter från scenen, och det gick inga långa stunder utan att jag rycktes med ordentligt, i nostalgisk igenkänning eller bara av musiken i sig. Och att arren är tyngre på livespelning än på skiva hör ju till. Jag har upplevt samma fenomen hos utpräglat mellow acts som Simon & Garfunkel, Nouvelle Vague och Rufus Wainwright. Jag har väntat väldigt länge på att se Cure live, och jag blev verkligen inte besviken.
Här hemma har det trillat in ytterligare några recensioner. Liksom i Expressen och SvD, som jag läste igår, går åsikterna isär. I Gefle Dagblad tycker Marie Björk att The Cure är storslagna men brister i livekänslan, och hade velat ha mer av Robert Smiths gitarrlösa sång från slutet av konserten. Och videoprojektionerna var inte tillräckligt visuella.
Det tycker däremot Andreas Jakobsson i UNT - "naiva teckningar som fladdrar förbi, hundratals kamerablixtar och strålar av rött och grönt från scenen blir till ett välkomponerat konstverk". Fast han gillar den första halvan av konserten bättre, och tycker de kunde ha kapat sista timmen.
Bland de många bloggrecensionerna är det också delade meningar. Några tyckte konserten var helt fantastisk, som Hymn for all the things I didn't do och Det var inte bättre förr men vi har det sämre nu. (Är uppskattningen av konserten direkt korrelerad till längden på bloggnamnet?) Andra tyckte den var lite för lång, som Anna - the soundtrack och McAns underbara värld. McAn och hans kompisar tyckte också att The Cure förstörde en del av sina gamla hits med för tunga arr, liksom Memoarerna - "åldrande legender försöker göra sina sånger så oegenkännliga som möjligt gärna med hårt ackompanjemang i hopp om att låta moderna. Som att lyssna på Mr. Smith ackompanjerat av Metallica i en konservburk kan vi säga." Memoarerna lade också märke till att det var mycket entusiastiska ryssar på konserten, "som kaniner på en salladsbuffé". Det hade jag glömt, men nu minns jag plötsligt hur pinsamt nära jag var att antasta fredliga konsertfans med min knaggliga skolryska, när jag hörde dem prata med varann vid kravallstaketet.
Så vad tyckte jag själv då? Jo, visst var konserten lång, men det gjorde inte mig något, även om jag inte gillade alla låtarna lika mycket. Visst hade det räckt med hälften - om de hade spelat just mina 18 favoriter. Men de är ju inte samma som alla andras favoriter. Jag stod väldigt bra, cirka tio meter från scenen, och det gick inga långa stunder utan att jag rycktes med ordentligt, i nostalgisk igenkänning eller bara av musiken i sig. Och att arren är tyngre på livespelning än på skiva hör ju till. Jag har upplevt samma fenomen hos utpräglat mellow acts som Simon & Garfunkel, Nouvelle Vague och Rufus Wainwright. Jag har väntat väldigt länge på att se Cure live, och jag blev verkligen inte besviken.
R.E.M. spelar på Stadion i september
Aftonbladet skriver idag att R.E.M. kommer till Stockholm i höst. Och dem går jag gärna och ser, även om jag aldrig haft en REM-period på det sätt som jag hade en Cure-period. Biljetterna släpps på måndag.(Foto: AP, via aftonbladet.se)
2008-02-10
Mer om Cure-konserten
Det har kommit ut lite fler recensioner. Och de är inte riktigt överens.
I Expressen ger Quetzala Blanco två getingar i en övervägande negativ recension. Hon tycker att konserten blir blodfattig på slutet, och irriterar sig mer och mer på "gitarristen" (orkade hon inte googla fram att han heter Porl Thompson?). Jag vet att man aldrig ska polemisera mot recensenter vars åsikter man inte delar, men det känns en smula tendentiöst när hon påstår att "en del i publiken gäspade, andra gick hem". Och långsökt när hon säger att hon sjöng med "på bästa indiemanér". (Vad har publikallsång med indie att göra? Har hon hört talas om t.ex. Queen på Wembley?) Fast Quetzala verkar förstås i samma tradition och anda som t.ex. Linda Skugge - skit samma om man inte har någon stilkänsla (eller utvecklat ordförråd) så länge man kan hitta på något dräpande att säga. "The Cure lät typ som Poodles den sista timmen", skriver hon, och tycker att om "Robert Smith slaktat sina darlings och kortat ner konserten någon timme skulle The Cures besök i stan varit klassiskt".
Medan Kristin Lundell i SvD tycker att "det nog hade gått att ta till sig ytterligare en timme av den skolan". Hon ger konserten en femma i betyg och tycker att The Cure lyckas väl med att röra sig mellan sina olika stilar. "Spunnet socker-söt pop balanseras med den strålande disharmoniska The Kiss i partier som är mer malande än melodiska. I The Cures värld rör sig eufori och melankoli sida vid sida." Det enda hon saknar är syntarna i Why Can't I Be You. Kristin Lundell är i sak väldigt överens med Fredrik Strage. Men där hon generellt uttrycker sig mer entusiastiskt, är Strage (som vanligt) mer fantasifull i sin karaktärisering av huvudpersonen - "ett penntroll med bipolärt syndrom" mot Lundells "Pandafarfar".
Enligt bloggen Poprock var Aftonbladets recension mer i linje med Expressens, men den måste varit i papperstidningen, för jag kan inte hitta den på aftonbladet.se. Och i sin blogg har Emilie Sundell gjort en herkulisk insats med att leta upp youtube-klipp till samtliga låtar på spellistan. Så att man kan klicka sig igenom alla 36 om och om igen.
I Expressen ger Quetzala Blanco två getingar i en övervägande negativ recension. Hon tycker att konserten blir blodfattig på slutet, och irriterar sig mer och mer på "gitarristen" (orkade hon inte googla fram att han heter Porl Thompson?). Jag vet att man aldrig ska polemisera mot recensenter vars åsikter man inte delar, men det känns en smula tendentiöst när hon påstår att "en del i publiken gäspade, andra gick hem". Och långsökt när hon säger att hon sjöng med "på bästa indiemanér". (Vad har publikallsång med indie att göra? Har hon hört talas om t.ex. Queen på Wembley?) Fast Quetzala verkar förstås i samma tradition och anda som t.ex. Linda Skugge - skit samma om man inte har någon stilkänsla (eller utvecklat ordförråd) så länge man kan hitta på något dräpande att säga. "The Cure lät typ som Poodles den sista timmen", skriver hon, och tycker att om "Robert Smith slaktat sina darlings och kortat ner konserten någon timme skulle The Cures besök i stan varit klassiskt".
Medan Kristin Lundell i SvD tycker att "det nog hade gått att ta till sig ytterligare en timme av den skolan". Hon ger konserten en femma i betyg och tycker att The Cure lyckas väl med att röra sig mellan sina olika stilar. "Spunnet socker-söt pop balanseras med den strålande disharmoniska The Kiss i partier som är mer malande än melodiska. I The Cures värld rör sig eufori och melankoli sida vid sida." Det enda hon saknar är syntarna i Why Can't I Be You. Kristin Lundell är i sak väldigt överens med Fredrik Strage. Men där hon generellt uttrycker sig mer entusiastiskt, är Strage (som vanligt) mer fantasifull i sin karaktärisering av huvudpersonen - "ett penntroll med bipolärt syndrom" mot Lundells "Pandafarfar".
Enligt bloggen Poprock var Aftonbladets recension mer i linje med Expressens, men den måste varit i papperstidningen, för jag kan inte hitta den på aftonbladet.se. Och i sin blogg har Emilie Sundell gjort en herkulisk insats med att leta upp youtube-klipp till samtliga låtar på spellistan. Så att man kan klicka sig igenom alla 36 om och om igen.
The Cure på Hovet
Efter 23 års väntan har jag nu sett The Cure live, på Hovet i går kväll. Liksom jag själv är Robert Smith lite äldre nu, och lite rundare. Ögonskuggan, svintohåret och rösten är som förr. Men även om han fortfarande framför soundtracket till min tonårsångest med inlevelse och trovärdighet, så tror jag att Robert Smith, liksom jag, är lite gladare nu. Han verkar i alla fall trivas väldigt bra under den över tre timmar långa konserten.
The Cure ropas in tre gånger, och spelar sammanlagt 36 låtar. Eftersom en lite noggrannare koll visade att jag bara äger tre skivor - Japanese Whispers, The Head on the Door och Greatest Hits (jag trodde faktiskt det var fler) - kunde jag inte identifiera alla. Men enligt de mer uppdaterade fansen på The Cures forum, var Stockholms set list följande:
Open
alt.end
A Night Like This
The End of the World
Lovesong
Pictures of You
Lullaby
From the Edge of the Deep Green Sea
Please Project
The Walk
Push
How Beautiful You Are...
Inbetween Days
Just Like Heaven
A Boy I Never Knew
If Only Tonight We Could Sleep...
The Kiss
Shake Dog Shake
Us or Them
Never Enough
Wrong Number
One Hundred Years
End
Encore 1:
At Night
M
Play for Today
A Forest
Encore 2:
Let's Go to Bed
Freak Show ("Don't Say Anything")
Close to Me
Why Can't I Be You?
Encore 3:
Boys Don't Cry
Jumping Someone Else's Train
Grinding Halt
10:15 Saturday Night
Killing an Arab
Jag har sedan länge accepterat att Fredrik Strage är en oändligt mycket bättre skribent än jag(tvärtemot vad jag tyckte och trodde när min Cure-dyrkan kulminerade för tjugo år sen - jag kanske återkommer till det i ett framtida inlägg), länkar jag hellre till hans recension i DN än försöker skriva en egen.
Lite suddiga bilder från min mobilkamera:
Lite proffsbilder från Rockfoto:
Och en video från Kulturbloggen:
The Cure ropas in tre gånger, och spelar sammanlagt 36 låtar. Eftersom en lite noggrannare koll visade att jag bara äger tre skivor - Japanese Whispers, The Head on the Door och Greatest Hits (jag trodde faktiskt det var fler) - kunde jag inte identifiera alla. Men enligt de mer uppdaterade fansen på The Cures forum, var Stockholms set list följande:
Open
alt.end
A Night Like This
The End of the World
Lovesong
Pictures of You
Lullaby
From the Edge of the Deep Green Sea
Please Project
The Walk
Push
How Beautiful You Are...
Inbetween Days
Just Like Heaven
A Boy I Never Knew
If Only Tonight We Could Sleep...
The Kiss
Shake Dog Shake
Us or Them
Never Enough
Wrong Number
One Hundred Years
End
Encore 1:
At Night
M
Play for Today
A Forest
Encore 2:
Let's Go to Bed
Freak Show ("Don't Say Anything")
Close to Me
Why Can't I Be You?
Encore 3:
Boys Don't Cry
Jumping Someone Else's Train
Grinding Halt
10:15 Saturday Night
Killing an Arab
Jag har sedan länge accepterat att Fredrik Strage är en oändligt mycket bättre skribent än jag(tvärtemot vad jag tyckte och trodde när min Cure-dyrkan kulminerade för tjugo år sen - jag kanske återkommer till det i ett framtida inlägg), länkar jag hellre till hans recension i DN än försöker skriva en egen.
Lite suddiga bilder från min mobilkamera:
Lite proffsbilder från Rockfoto:
Och en video från Kulturbloggen:
2008-02-09
Ikväll
Först: Rugby Irland-Wales på The Dubliner med Jon (Never, ever, drink with the Irish!)
Sen: The Cure på Hovet.
Sen: The Cure på Hovet.
2008-02-08
Obama - Clinton, 5 - 1
Det blev mer än en pint. Betydligt mer. Så jag väntar på att kunna gå och lägga mig.
Under tiden:
Hillary må ha flest delegater säkrade efter Super Tuesday.
Men Barack Obama har fem gånger fler andrahandskontakter på LinkedIn, som i sin tur är förstahandskontakter med mig, än Hillary.
Det måste betyda något.
Under tiden:
Hillary må ha flest delegater säkrade efter Super Tuesday.
Men Barack Obama har fem gånger fler andrahandskontakter på LinkedIn, som i sin tur är förstahandskontakter med mig, än Hillary.
Det måste betyda något.
2008-02-07
Off for a pint
Jag bloggar. Alltså är precis allting jag gör av globalt allmänintresse.
Eller kanske kausaliteten går åt andra hållet?
Jag bloggar eftersom precis allting jag gör är av globalt allmänintresse.
Jag har lunchpaus. Jag åt rester. Kycklingbröst, fullkornspastaskruvar, ugnsstekta rödbetor, Jesses béarnaissås. En rätt tvivelaktig kombination, men inte värre än mycket annat som mikras i Eniros väl tilltagna personalkök. Pannkakor och fiskrester. Ingen verkar tycka att något är konstigt. Men om jag skulle ta en stor stark till maten. Då skulle det höjas rejält på ögonbrynen. Det gör man inte i Sverige.
När jag jobbade i London fanns det i praktiken två lunchalternativ - smörgås framför datorn eller en tur till puben. På måndagar följde jag ibland med IT-avdelningen (som leddes av en stor nigerian som hette Derek) till en pub där man kunde spela biljard. Engelsmännen (eller nigerianerna - jag vet inte vad Derek och hans kolleger/landsmän identifierade sig mest som) nöjde sig med biljard och ett par öl. Eller gin&tonic. Vi klena svenskar åt mat också.
På Inn on the Green i Palmers Green alternerade vi mellan Chicken Kiev och Chicken Fajita Salad. Och mellan handpumpad bitter och Guinness Extra Cold.
Där lärde jag mig skillnaden mellan en pint och fler. Efter en pint hade jag inga problem att gå tillbaks till jobbet. Första gången jag drack två pints på lunchen hade jag telefonmöte med mina svenska chefer strax efteråt, och sluddrade. Kändes inte helt professionellt.
Evovas Jon har precis kommit till Sverige för ett halvårsuppdrag. Ikväll ska vi ta med honom till Tudor Arms. Det är rätt likt Inn on the Green. Jag ska dricka mer än en pint.
2008-02-06
Om vi nån gång tröttnar på vår lägenhet i Aspudden
och om vi samtidigt råkar ha 20 miljoner över
då kan vi bygga ett sånt här hus mitt i London,
som dom just nu visar på TV9.
då kan vi bygga ett sånt här hus mitt i London,
som dom just nu visar på TV9.
2008-02-05
Valvaka
Supertisdagen är som sagt i full gång. Första resultatet är att Mike Huckabee vann republikanernas primärval i West Virginia. Liksom de flesta andra svenskar är jag mindre intresserad av vem republikanerna väljer. Liksom de flesta andra svenskar föredrar jag i så fall John McCain, även om han sannolikt är ett större hot mot den demokratiske kandidaten i det riktiga valet. För liksom de flesta andra svenskar föredrar jag en demokratisk president. Inget överraskande där. Lite intressantare är det kanske att de flesta svenskar föredrar Barack Obama, till skillnad från majoriteten av svenska partiledare. Fast det gör jag också.
Med "de flesta svenskar" menas förstås inte "de flesta svenskar", utan en majoritet av de röstande på dn.se och aftonbladet.se:
60% av 2.809 DN-läsare föredrar Obama.
Liksom 53% av 27.981 AB-läsare.
Knappt hälften så många AB-läsare bryr sig om republikanernas kandidat, men med en klar majoritet för McCain.
Samma fenomen i DN.
Och 100.000 AB-läsare vill i alla fall ha en demokrat.
Med "de flesta svenskar" menas förstås inte "de flesta svenskar", utan en majoritet av de röstande på dn.se och aftonbladet.se:
60% av 2.809 DN-läsare föredrar Obama.
Liksom 53% av 27.981 AB-läsare.
Knappt hälften så många AB-läsare bryr sig om republikanernas kandidat, men med en klar majoritet för McCain.
Samma fenomen i DN.
Och 100.000 AB-läsare vill i alla fall ha en demokrat.
Superfettisdag
Jag har varit sjuk. Förkyld. Hemma från jobbet i fredags och igår. Sängliggande med rinnsnuva och gamla videofilmer. Det händer inte mycket spännande att skriva om då. Och med huvudet fullt av snor har jag inte riktigt energi att försöka hitta en fyndig eller förnumstig vinkel på de ospännande alldagligheter jag råkar ut för heller.
Idag är det lite bättre. Jag har ätit tre semlor, och ännu inte gett mig på E-L:s hembakade chokladvarianter. Och Supertisdagen är i full gång.
Jag kommer ihåg när SVT körde sin första riktiga valvaka från det amerikanska presidentvalet. Att jag å ena sidan tyckte det var lite märkligt att statstelevisionen i ett litet land i Europa visade en fullfjädrad valvaka från ett val som inga svenskar fick delta i. Att jag å andra sidan tyckte det var minst lika spännande som de vanliga riksdagsvalvakorna. Och tittade i flera timmar.
Och just nu handlar det om provval där man ska utse hälften av de delegater som i sin tur ska utse partiets kandidat till det riktiga valet i höst. Och både DN och Aftonbladet har specialsajter. Som jag lusläser.
Idag är det lite bättre. Jag har ätit tre semlor, och ännu inte gett mig på E-L:s hembakade chokladvarianter. Och Supertisdagen är i full gång.
Jag kommer ihåg när SVT körde sin första riktiga valvaka från det amerikanska presidentvalet. Att jag å ena sidan tyckte det var lite märkligt att statstelevisionen i ett litet land i Europa visade en fullfjädrad valvaka från ett val som inga svenskar fick delta i. Att jag å andra sidan tyckte det var minst lika spännande som de vanliga riksdagsvalvakorna. Och tittade i flera timmar.
Och just nu handlar det om provval där man ska utse hälften av de delegater som i sin tur ska utse partiets kandidat till det riktiga valet i höst. Och både DN och Aftonbladet har specialsajter. Som jag lusläser.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
