Pimp my Dad!

Var dag en ny ursäkt för att komma försent till jobbet.

Idag är det onsdag udda vecka, vilket på E:s dagis betyder show'n'tell, eller "Visa-samling". Barnens nyaste leksaker är ett plastsvärd resp. en Mr. Incredible-snurrmojäng, som eftersom de inköptes på Disney On Ice i Linköping, kostade ganska exakt tio gånger mer än vad de hade kostat på Toys'Я'Us.

Tillsammans med sina dagisfröknar har E kommit fram till att hans svärd är ett vapen, och sådana är bannlysta från Visa-samlingen. Och han fick inte låna N:s snurra, eftersom N (inte helt grundlöst) var orolig för att den skulle gå ännu mer sönder än vad den nu efter tre hela dagar är. Så gråt och tandagnisslan och fruktlösa försök att medla.

Tills E kom på att han i stället kunde ta med och visa den tunga bling-bling-kedja som jag köpte till Eniros julfest. Och det är klart att han fick det. Men jag är inte helt komfortabel med att han med största sannolikhet berättade för alla att "jag har bara fått låna den; egentligen är det min pappas, som han har när han ska va fin".

"... duger bara till att torka sig med"?

Ansvarsbegränsning

"ett område som omfattar Röda linjen från Aspudden till Liljeholmen"? Typ 1600 meter tunnel?

Synth-Johan återuppstår!

Det gick! E-L och jag fick biljetter till Yazoos återföreningskonsert i Brighton. Och allra längst fram dessutom - så nu måste vi plugga in skivorna så att vi inte får gängstryk av Yazoo-fanatikerna om vi sjunger fel. Biljetterna smygsläpptes för "fans" kl. 10 i morse och vi satt vid varsin dator och klickade frenetiskt tills vi kom fram. Fast fullt så akut var det inte. Det finns fortfarande schyssta biljetter kvar på försläppet (jag har lovat att inte lägga ut länken, men man når den via Alison Moyets fanforum). Och missar man det får man en ny chans på onsdag, om man registrerar sig på LiveNation, innan det officiella biljettsläppet nästa fredag.

För övrigt har jag en extra biljett till The Cure på Hovet den 9:e februari. Om nån är intresserad.

Mmm... frukost?

Mer japansk gameshow

(YouTube)

Amen schyssta'rå!

Systemet har en kampanjsajt där man kan träna sig på att stå emot utköpsargumentet från sina tonårsbarn. Finns det motsvarande hjälp att få när ens hemma-från-dagis-sjuka fyraåring vill se filmer med 11-årsgräns?

Jag vet att jag inte är tillräckligt stor för den här men jag är en mycket speciell 4 1/2-åring för jag är ju inte ens rädd för en drake.

Yazoo återförenas

... meddelar SvD. De ger fem konserter i England och vi ska verkligen försöka få biljetter till Brighton-spelningen den 15 juni. Men vi lär inte vara de enda. Går det inte får vi väl hoppas att de utökar turnén. Och spelar på Roskilde till exempel. Mer info på den nyöppnade officiella hemsidan.

Besviken 2

Jag klämde på min kavajficka. Där låg min iPod nano och ett prassligt kvitto. Det kändes precis som en Dajm. Men det var det ju inte.

Och sedan 1990 heter det inte Dajm utan Daim.

Det heter inte Big Cat utan det mer internationellt gångbara Lion.

Det heter inte Cloetta Mellanmål utan Sportlunch.

Det heter inte Käck utan Kick.

Och i Tyskland har "Raider heißt jetzt Twix, ... sonst ändert sich nix" blivit en metafor för ett misslyckat försök att göra något mer modernt genom att ge det ett nytt coolt namn.


Tysk reklamsingel (klickbar!) för namnbytet från Raider till Twix (härifrån)

Besviken

Jag fick just ett reklammejl från AdLibris - "Politik, dejting och supermat". Trodde att rubriken hade blivit avklippt och att det handlade om en schysst populärvetenskaplig bok om supermateria. Det är ett fascinerande forskningsområde (supersymmetri, strängteori, etc.) i gränslandet mellan vetenskap och science fiction, med parallella universa, tidsresor och warp speed.

Fast det var ingen trunkering. AdLibris gjorde reklam för boken Supermat - "Ge kroppen en bra början på året! Välj frukter och grönsaker i regnbågens färger så får du i dig mängder av vitaminer och andra viktiga ämnen." Som väl också befinner sig i veten­skapens utmarker, men på ett ställe som inte alls intresserar mig.

Får jag inte blåbären så Tarja Halonen

Den 2 april är, som tidigare meddelats, både Evovas födelsedag och min och E-L:s förlovningsdag. I år kommer jag emellertid främst fira att Republiken Finlands president promoveras till hedersdoktor vid Helsingfors Tekniska Högskola denna dag. Samt i någon mån att min far promoveras samtidigt.

Eftersom det är hans femte hedersdoktorstitel, så kunde man möjligen tro att nyhetens behag lagt sig något. Men min erfarenhet av finländska universitetsevenemang säger mig att detta inte är en tillställning man vill missa. T.ex. är den finländska gästfriheten enastående - pinsamt så, i jämförelse med den svenska.

När min far blev hedersdoktor vid mitt eget Alma Mater, fick han tigga till sig biljetter till promotionsakten till mig och min bror. Att vi också skulle få gå på banketten på Uppsala slott - ens mot betalning - var inte aktuellt. Men av Helsingfors Tekniska Högskola bjuds jag och E-L, och min bror och svägerska, inte bara på promotionsakt och bankett, utan också på flygresa och hotell. Och när jag och E-L representerade Östgöta nation på högtidsmiddag hos vår vänförening SF-klubben i Åbo, fick vi låna ordförandens enrumslägenhet (med egen bastu), medan den finländska delegationen i Uppsala inhystes på ett källargolv.

När jag besökte Östgöta nations vännation i Helsingfors, Varsinaissuomalainen Osakunta ("Det Egentliga Finlands Nation") slogs jag också av hur seriöst de tar sina studenttraditioner. Även i mina akademikersnobbigt upsaliensiska ("du - min frack är äldre än ert s.k. universitet") ögon. Det var pli på balgästerna - alla var uppklädda och satt tyst och lydigt igenom tal efter tal. Trots att samtliga närvarande - inklusive de små försynta flickorna i frasiga prinsessklänningar som satt mittemot mig - hade med sig egna tvådeciliters plastdunkar med Koskenkorva, som de drack ur genom hela sittningen. Och när det skulle sjungas drämde sånganförarna sina svärd i bordet och vrålade Silentium ad cantem!

Eftersom VSO är en finskspråkig nation, är merparten av visorna i deras sångbok på finska. Men vi fick dem översatta av vår värdinna Esso (som inte riktigt såg det roliga i att vi svenskar kallade henne Statoil), och det visade sig att texterna hade två återkommande teman - Koskenkorva och grafiska beskrivningar av hur man dödar ryssar. Det ska bli intressant att se om Tarja sjunger några av de senare.

Dagens japanska tv-tävling

DSC00002

Söker man på "upphovsrätt" i svenska bloggar, så hittar man ett otal inlägg om fildelning, där huvudfrågan är om, och framförallt hur, upphovsmän ska få betalt för mångfaldigande av deras verk. På piratsidan framförs ofta argumentet att de flesta upphovsmän (med undantag för den lilla minoritet som verkar genom stora musikförlag, filmstudior, etc) inget hellre vill än att deras verk ska spridas, och att detta är långt viktigare än pengarna.

Må så vara, men det förutsätter ju att man som upphovsman åtminstone får äran av sitt verk. Men "den nya tekniken" underlättar ju inte bara delning, utan också rent plagierande.

Min gamle uppsalakompis Johan Lindqvist har skrivit (här och där) om hur hans redaktionskollega Calle Schulman oblygt knycker från Johans blogg till sitt nyhetsbrev. Men han är inte ensam. Idag hittade jag till en kille eller tjej som heter Kim, och som flera gånger snott Johans blogginlägg rakt av och publicerat dem som sina egna.

T.ex. det briljanta inlägget för en vecka sen, om den här tjejen och hennes första bild med nya digitalkameran. Det går säkert att hitta bättre exempelbilder, och skriva bättre stories till dem, men ingen annan (förutom den här spanjoren) verkar ha kommit på själva ursprungstanken. Det riktigt svåra är att göra det skenbart riktigt enkla. Johans geni ligger i att komma på idén att bildgoogla "DSC00001".



Att plagiera är förkastligt; att åka snålskjuts är något annat, hoppas jag. (Eller för att låna Tom Lehrers ord, "I thought it would be interesting to st-, to adapt this idea...") Så efter att en av kommentatorerna på Johans blogg luskat fram att bilden togs av en kille som heter Vitek (eller möjligen Petr), så ville jag kolla vilken som var nästa bild som han tog med sin nya kamera. Det var den här:



Alltså, bild nummer 1 - flickvännen i shorts och bikinitopp med Medelhavet i bakgrunden. Bild nummer 2 - en toalett. Ty Vitek (eller Petr) är en sorgfällig dokumentatör, med en faiblesse för att föreviga de toaletter han besöker.

På Kreta, augusti 2006:



I nya lägenheten, oktober 2005:



Fortfarande nya lägenheten:



I Egypten, juli 2005:



På båtresan i Egypten:

Dagens ord är 'kissar'

kissa (v. it., kissar, kissade, kissat) är sannolikt ett av de första ord jag lärde mig. Det är ett ganska okomplicerat ord, tycker jag, med en rättfram, konkret betydelse och en enkel syntax. T.ex.:

"Vad är det som gör att så fort man har fyllt 35 så måste man gå upp och kissa varenda jävla natt?"

eller

"E spolar aldrig när han har kissat, vilket i och för sig hade varit en överloppsgärning eftersom han mest kissar på golvet."

Men på sistone har jag märkt hur man börjat använda ordet som synonym för det fonetiskt närliggande dissar, möjligen med en liten extra underton av nedlåtande - dissa kan man göra åt alla håll, men kissar gör man som regel nedåt.

För några veckor sen skrev Damon Rasti att "Internetworld kissar på Tjuvlyssnat", eftersom hans populära sajt inte togs med i IDGs lista över Sveriges 100 bästa sajter (där eniro.se vann i sin kategori, men det hör inte hit). Det ledde till en infekterad debatt med hårda ord och hot om polisanmälningar, som Fredrik Welander har sammanfattat och kommenterat här.

Idag skrev Johan Lindqvist att Studio Virtanen-bloggen kissat på honom, för en hunk-bild han publicerat på sig själv. Varvid Fredrik svarade att de inte alls kissade på honom, eller jo, kanske, men i så fall bara sånt där ljust, nästan fint, färskkiss som kommer när man dricker mycket öl.

Så jag ville pröva om det bara var jag som var sen med att snappa upp den här bildliga betydelsen, och testade att själv använda ordet 'kissar' på det sättet på eftermiddagsfikat idag. Fast av de förbryllade minerna förstod jag att det var flera som tolkade mig bokstavligt.

Mer om Johan Lindqvist och kissande - både bildligt och bokstavligt - i nästa inlägg.

Lite lunch-läsning

Ikväll var jag och mina närmaste kolleger hembjudna på middag hos Lina, som jobbade sin sista dag på Eniro igår. Så eftersom jag skulle gå lite tidigare än vanligt åt jag bara en snabblunch på mikrade rester. Och slösade sedan bort tidsvinsten på att läsa lite slumpmässiga artiklar som jag ramlade över. Men som förstås hänger ihop på något sätt.

Via min LinkedIn-sida tipsades jag om en artikel i irländska The Post, som handlar om "framtidens" marknadsföring. Texten är välskriven, men innehåller mest gamla nyheter, om att den unga publiken inte nås via TV-reklam så mycket som via nätet, och mer i form av PR, "word-of-mouth-marketing" och nätverkande än i form av traditionell reklam. Det roliga med artikeln var det självbevisande sättet den nådde mig på. Artikeln nämner (förstås) inte Eniro, men den lyftes fram i min personliga LinkedIn News - "Discover articles your colleagues are reading. Just for Eniro employees. Never miss the news that you need to read." För att den handlar om ett ämne som är relevant för min bransch, och för att en eller flera av mina Eniro-kolleger valt att läsa den.

I Sverige har online-reklamen redan gått om TV-reklamen i omsättning, enligt det senaste nyhetsbrevet från Jajja, Eniros partner inom sökoptimering. Det skedde under tredje kvartalet, som ett av flera genombrott inom digital marknadsföring förra året. Det mest uppenbara var inom sociala medier - var tionde svensk gick med i Facebook under året och Flickr och Bilddagboken växte kraftigt. PR och nätverk är det "nya" sättet att nå konsumenterna. Och community-medlemmar är hårdvaluta.

Därför är det förstås angeläget för dessa communities att locka till sig så många medlemmar som möjligt. Och därför cirkulerar det misstankar om att den senaste tidens hackningar - av t.ex. just Bilddagboken - i själva verket är medvetna PR-kupper. Det skriver min kollega Johan Wallin på Eniros blogg. Enligt den gamla principen att "all publicity is good publicity", får man förmoda.

Samma princip ligger rimligen bakom en annan sorts PR-kupp, som DN skriver om idag. Norska Mercedes (och deras reklambyrå) har fått massor av gratisreklam genom den annons som de "råkade" publicera, med halvdolt skitsnack om Audi och BMW i början och slutet av lorem ipsum-texten. VD:n försäkrar att det handlar om ett "riktigt misstag". Mmm, just det.

Jag nynnar på franska

I ett schizofrent blogginlägg för ett år sen dissade jag ganska snipigt fransk musik, som jag sen ägnade resten av det ganska långa inlägget åt att hylla. Just nu är det väldigt mycket franskt i min iPod, och det är Quentin Tarantinos fel. Jag såg Death Proof när jag låg hemma och var sjuk i måndags, och kan sedan dess inte sluta nynna på April Marchs version av Serge Gainsbourg/France Gall-hiten Laisse Tomber Les Filles, som spelas till eftertexterna. Den finns förstås inte på iTunes, vare sig med April March eller med France Gall, så det krävdes en del letande för att få tag på dem. Och under tiden har jag dammat av en del andra gamla rekorderliga chansons och eurovisionsschlagerballader som jag går och nynnar på.


(France Galls version på YouTube)

Lur-lur

Före jul skrev jag om Luddes trettioåriga hörlurar. Mina hörlurar brukar hålla ett halvår ungefär. För ett par år sen gick jag över till in-ear-lurar, som är bättre både på att sitta kvar och på att stänga ute den konstanta ljudmatta som jag omger mig med (läs: mina barn). Jag började med Koss' The Plug, men irriterades av att den ena luren efter ett tag lät mycket svagare än den andra. För att sedan dö helt.

Efter ett par exemplar, som alla slutade på samma sätt, valde jag att gå upp i pris - till ett par Creative. De kostade 300, satt skönare och lät bättre. Tills efter ett halvår när den ena luren började låta mycket svagare än den andra.

Så i höstas gjorde jag ett spontanköp på PC City i Upplands Väsby (av alla ställen). "Sennheiser", tänkte jag, "det är ett fint märke det. Skit samma om de kostar drygt femhundra. Det kan det vara värt om de låter bra och håller." There's one born every minute... När jag kom hem tittade jag lite närmare på dem. Så när som på logotypen var det exakt samma lurar som mina Creative. Och i julas började den ena låta mycket svagare än den andra.

Sofie Strikes Again

Vi hann precis sälja vår lägenhet innan marknaden vände neråt. Det är vi förstås glada för. Men det var en skakig upplevelse. Till slut fick vi ett bra pris och i så måtto är vi naturligtvis nöjda med affären, men jag tror inte vi skulle välja Erik Olsson som mäklare igen. Ja, det är en stor firma med proffsfotografer, snygga DN-annonser och representativt kontor. Men de anställer också en massa rookies. Vilket vi fick erfara. Vår mäklare var väldigt välvillig men uppenbart orutinerad. Och hennes språkliga stilkänsla, tja ... lämnar väl en del övrigt att önska. Så jag tycker kanske inte att det är en 100%-ig service om jag betalar 100,000 för en lägenhetsförsäljning och samtidigt måste skriva om alla annonser själv.

På plussidan kan vi varje helg roa oss med att försöka hitta hennes uppdrag bland Erik Olsson-annonserna i tidningen. Oftast kan man plocka dem vid första genomläsningen. Som idag:



"Boendet präglas av goda förvaringsmöjligheter." Som att bo i en byrå, ungefär?

Lamm med mynta

Som E-L har skrivit tidigare så turas vi om att laga varsin rätt ur Jens Linders Långkok på helgerna. I dag var det min tur och jag gjorde lamm med mynta. Såsen blev lite blötare än jag hade tänkt mig, kanske för att jag kastade rotsakerna istället för att mosa i dem (receptet är lite luddigt där). Men smaken var det inget fel på. Jag gillar verkligen mynta. Och tydligen inte bara i Mojito och Mint Julep.

Kvinnorna i mitt liv. Eller deras födelsedagar.

Min mor ringde mig från Hong Kong i förmiddags. Hon hade fått ett samtal som avbröts direkt och undrade om det var jag som hade ringt. Nej, sa jag. Varför skulle jag ringa? De kommer ju hem på måndag. Det var förmodligen någon som hade ringt fel, sa jag. Vi småpratade lite. Tre gånger försökte jag avsluta samtalet, innan jag kom på vad det var för dag idag. Hade det här varit en vardag så hade jag för länge sen sett datumet på en kalender nånstans. Och jag vet ju att hon fyller år den 12 januari. Så dålig son är jag inte.

Men nu är det lördag och då har jag inte koll på datumet. Som jag som sagt inte har några problem att komma ihåg betydelsen av. Det råkar dessutom vara samma datum som min första riktiga flickvän dumpade mig på. Min nästa riktiga flickvän (vars blogg jag länkar till här till höger) fyller år i början av april, samma datum som jag förlovade mig med min fru (vars blogg jag länkar till här till höger).

E-L fyller också år i början av april, samma datum som vi enligt Star Trek gör den första kontakten med yttervärlden. I år infaller hennes födelsedag också på en lördag. Men det tror jag inte jag kommer missa. Då ska vi se Kate Nash på Debaser Medis.

Insight

Ikväll är det svensk premiär för Anton Corbijns Control. Det har varit lite allmän Joy Division-hype sedan 25-årsjubileet (kan man säga så?) av Ian Curtis självmord för snart tre år sen. Och jag vill ju gärna göra anspråk på att vara lite förmer, förstås.

Nej, jag kände inte till Joy Division överhuvudtaget medan Ian Curtis levde; jag var tio när han hängde sig. Men jag började lyssna i nian, 1984-85, tack vare mina musikaliskt mer bildade klasskamrater Jonas Kellagher och Robert Wiström (som via Construction Time Again hade omvänt mig från hårdrockare till syntare ett år tidigare). Jag köpte Unknown Pleasures ("Should I buy it? - No, you should already have it") och Still på vinyl 1986 och har återkommit till dem i täta omgångar sedan dess.

I julklapp fick jag den utmärkta 24 Hour Party People på DVD. Filmen handlar om Factory-grundaren Tony Wilson och Joy Division har förstås en framträdande roll i den. Liksom deras producent Martin Hannett.

Och när jag tittade på den insåg jag att jag skulle vilja se en riktigt bra dokumentär om just producenterna/teknikerna bakom de stora skivorna. George Martin och Phil Spector har det väl redan gjorts flera program om, inte minst om Phil Spectors privatliv. Och Michael B. Tretow är lika obligatorisk att intervjua i de otaliga Abba-dokumentärerna, som Pete Waterman är i vartenda engelska 80-talsprogram. Men jag skulle vilja ha en riktigt maffig BBC-dokumentär med utgångspunkt i ljudet och musiken. Om hur Stefan Glaumann, Hannett, Spector och de andra tänkte när de vred sina rattar fram och tillbaka.

Det närmaste jag har kommit är det lysande kassettbandet i Teknoteket-lådan om ljud, där just Michael B. Tretow förklarar och illustrerar en del yrkeshandgrepp. Men om jag mot förmodan skulle hitta bandet, såhär 25 år senare, så skulle det nog inte riktigt leva upp till min minnesbild av det.

Nu kan jag det här

Igår premiärgymmade jag. Och Mille har rätt - det är fantastiskt långtråkigt att springa på löpband. Jag sprang 6 km och 100-metersmarkeringarna tickade förbi obegripligt långsamt.

Jag skulle förstås kunna cykla istället, eller träna på den hiskeliga stavgångs/skidåknings-simuleringsmaskinen (?), eftersom alla konditionsmaskiner utom just löpbanden har inbyggd tv. Eller lyssna på något mer engagerande. E-L föreslog ljudböcker eller podcasts. Fast jag vet inte. Jag tror det är lättare att spurta till Blümchen än till Jonas Hallberg.

Hur skulle Magdalena Ribbing göra?

Pigs have flown.
Jag har gått med i ett gym.
I eftermiddag ska jag premiärträna. Löpband tänkte jag. Joggat har jag ju trots allt gjort en del.
Men jag insåg att jag har ett gymetikettproblem. Mina joggingturer i naturen brukar förenas med ett frikostigt frigörande av excess gas. (Vilket kanske ger ett nytt perspektiv på Anders Szalkai-begreppet "fartlek".)
Hur gör man inomhus?
Mina mer gymvana kolleger kunde inte ge ett entydigt svar. Ludde tyckte jag skulle prova mig fram och vara beredd att skylla ifrån mig. Dan var inne på en mer renodlat fisfri linje.
Jag får fundera på det.