French Pop

iTunes har en kategori som heter "French Pop". Först tyckte jag det var lite slött att klumpa ihop en massa musik av helt olika slag bara för att den råkade vara fransk. Men sen insåg jag att det var ett slags konsumentvarning. För hur ofta hör man egentligen bra fransk musik (som inte är filmmusik, för det är de bra på - Betty Blue, Subway, Amélie från Montmartre...)?

Det iTunes lite finkänsligt försöker säga är "Obs! Spretig lugg som vuxit upp med Édith Piaf och Charles Aznavour och som skyller den amerikanska kulturimperialismen för det faktum att Frankrike inte vunnit melodifestivalen sedan 1938, ungefär." Med undantag för just mina melodifestivalsskivor (med vilka jag är nöjd men inte stolt), kan de franska bidragen i min musiksamling räknas på ena handens fingrar. Om man umgåtts lite för förtroligt med en cirkelsåg:

Plastic Bertrand hade en internationell jättehit 1977 med den punk-poppiga Ça plane pour moi. Den var med på min allra första samlingsskiva, K-Tels Popworld (som också innehöll YMCA, Picture This och Skateboard) och var en säker floorfiller på födelsdagsdiscon i vår bruntapetserade gillestuga. Knappt trettio år senare laddade jag ner uppföljningssingeln Tout petit la planète, som direkt blev mina barns stora favoritlåt. Jag fick bränna en cd med bara den på, som sen gått på repeat på deras cd-spelare. Och när N blev födelsdagsfirad på dagis i höstas valde han den som sin önskesång. Det var f.ö. just Plastic Bertrand som iTunes kategoriserade som "French Pop". Vilket är lite ironiskt eftersom han är belgare.

Ça plane pour moi (mp3)
Tout petit la planète (YouTube)


Indochine och Depeche Mode var de band som omvände mig från devot hårdrockare till hängiven syntare på högstadiet. L'Aventurier kom 1982 (var det en mini-LP eller en maxi-EP?) och jag spelade av den så fort Johan K köpt den. Tillsammans diggade vi titellåten och undrade en hel del över den där svenska tjejen som hälsar till sin mormor i Skåne mitt i tredje spåret Leila. Året därpå kom Le Péril Jaune, med hitsen Miss Paramount och Pavillon Rouge. Och naturligtvis Kao-Bang, som spelades flitigt på Linköpings kommuns nominellt drogfria disco i Folkets Hus B-sal. Själv tappade jag intresset sen och Indochine hade tydligen en svacka på 90-talet, innan de (eller rättare sagt Nicola Sirkis, som är ensam kvar från ursprungssättningen) gjorde stor comeback i Frankrike för ett par år sen. Senaste albumet Alice et June kom förra året och det lilla jag hört låter hyggligt intressant. Crrly och Synthluder gillar Indochine.

L'Aventurier (YouTube)


Alizée fick massor av airplay med Moi ... Lolita år 2000, inte minst på Radio Stockholm, som jag lyssnade på när jag pendlade från Uppsala. Låten fastnade, men ingen information om den, och jag visste inte hur jag skulle få veta mer – "Lolita" känns inte helt bekvämt att googla. Till slut tog jag mod till mig och googlade hela frasen "Moi je m'appelle Lolita", men först efter att jag tänkt igenom vad jag skulle säga om IT-avdelningen hittade min sökning i en loggfil och började ställa frågor. Det gjorde de inte, men jag fick veta att sångerskan hette Alizée och debutalbumet Gourmandises. Så jag köpte det och gillade det rakt igenom. Poppigt, snyggt och jag vet inte, sofistikerat? Uppföljaren – och Alizées hittills enda ytterligare studioalbum – Mes Courantes Électriques kom 2003 och har legat i min kundvagn i iTunes i ett och halvt år. Men jag har hittills inte haft tillräcklig lust att köpa ut det. Kanske för att Alizée övergått till att sjunga delar av skivan på engelska – det bör franska artister avhålla sig ifrån (vilket Indochines version av Seasons in the Sun tydligt illustrerar, alldeles oavsett den tragiska inramningen).

Moi ... Lolita (mp3, YouTube)


Prototypes är tyvärr inget undantag vad gäller engelsk sång, men i deras fall är det begränsat till refrängen i Who’s Gonna Sing. Som Apple använder i sin reklamvideo för iPod Shuffle. Prototypes internationella "debutalbum" från förra året har iTunes med på sin lista över "Staff Favourites" (tillsammans med Asobi Seksus Citrus – så fick jag en ursäkt att nämna dem igen. Jag har bara hört det som ligger på MySpace, och de fem låtar som man kan ladda ner från FreeIndie (och fr.o.m. idag också från Prototypes amerikanska skivbolag Minty Fresh). Men det är ganska kul. Lite spretigt – lite poppigt, lite punkigt, mycket handklapp. Och Un Gars Fragile låter rätt mycket som Plastic Bertrand.

Je Ne Te Connais Pas (mp3)
Un Gars Fragile (mp3)