Björk kommer till Roskilde

Roskilde Festival

Så har en av E-Ls önskningar gått i uppfyllelse. Jag hoppas fortfarande på mina.

I want that one!

Skivspelare med USB-utgång. Jag säger det igen. Skivspelare med USB-utgång!!!

Fast E-L skulle kanske inte uppskatta om jag tillbringade hela sommaren i källaren i Borrby. Där mina stackars vinyl-skivor för närvarande försmäktar.

French Pop

iTunes har en kategori som heter "French Pop". Först tyckte jag det var lite slött att klumpa ihop en massa musik av helt olika slag bara för att den råkade vara fransk. Men sen insåg jag att det var ett slags konsumentvarning. För hur ofta hör man egentligen bra fransk musik (som inte är filmmusik, för det är de bra på - Betty Blue, Subway, Amélie från Montmartre...)?

Det iTunes lite finkänsligt försöker säga är "Obs! Spretig lugg som vuxit upp med Édith Piaf och Charles Aznavour och som skyller den amerikanska kulturimperialismen för det faktum att Frankrike inte vunnit melodifestivalen sedan 1938, ungefär." Med undantag för just mina melodifestivalsskivor (med vilka jag är nöjd men inte stolt), kan de franska bidragen i min musiksamling räknas på ena handens fingrar. Om man umgåtts lite för förtroligt med en cirkelsåg:

Plastic Bertrand hade en internationell jättehit 1977 med den punk-poppiga Ça plane pour moi. Den var med på min allra första samlingsskiva, K-Tels Popworld (som också innehöll YMCA, Picture This och Skateboard) och var en säker floorfiller på födelsdagsdiscon i vår bruntapetserade gillestuga. Knappt trettio år senare laddade jag ner uppföljningssingeln Tout petit la planète, som direkt blev mina barns stora favoritlåt. Jag fick bränna en cd med bara den på, som sen gått på repeat på deras cd-spelare. Och när N blev födelsdagsfirad på dagis i höstas valde han den som sin önskesång. Det var f.ö. just Plastic Bertrand som iTunes kategoriserade som "French Pop". Vilket är lite ironiskt eftersom han är belgare.

Ça plane pour moi (mp3)
Tout petit la planète (YouTube)


Indochine och Depeche Mode var de band som omvände mig från devot hårdrockare till hängiven syntare på högstadiet. L'Aventurier kom 1982 (var det en mini-LP eller en maxi-EP?) och jag spelade av den så fort Johan K köpt den. Tillsammans diggade vi titellåten och undrade en hel del över den där svenska tjejen som hälsar till sin mormor i Skåne mitt i tredje spåret Leila. Året därpå kom Le Péril Jaune, med hitsen Miss Paramount och Pavillon Rouge. Och naturligtvis Kao-Bang, som spelades flitigt på Linköpings kommuns nominellt drogfria disco i Folkets Hus B-sal. Själv tappade jag intresset sen och Indochine hade tydligen en svacka på 90-talet, innan de (eller rättare sagt Nicola Sirkis, som är ensam kvar från ursprungssättningen) gjorde stor comeback i Frankrike för ett par år sen. Senaste albumet Alice et June kom förra året och det lilla jag hört låter hyggligt intressant. Crrly och Synthluder gillar Indochine.

L'Aventurier (YouTube)


Alizée fick massor av airplay med Moi ... Lolita år 2000, inte minst på Radio Stockholm, som jag lyssnade på när jag pendlade från Uppsala. Låten fastnade, men ingen information om den, och jag visste inte hur jag skulle få veta mer – "Lolita" känns inte helt bekvämt att googla. Till slut tog jag mod till mig och googlade hela frasen "Moi je m'appelle Lolita", men först efter att jag tänkt igenom vad jag skulle säga om IT-avdelningen hittade min sökning i en loggfil och började ställa frågor. Det gjorde de inte, men jag fick veta att sångerskan hette Alizée och debutalbumet Gourmandises. Så jag köpte det och gillade det rakt igenom. Poppigt, snyggt och jag vet inte, sofistikerat? Uppföljaren – och Alizées hittills enda ytterligare studioalbum – Mes Courantes Électriques kom 2003 och har legat i min kundvagn i iTunes i ett och halvt år. Men jag har hittills inte haft tillräcklig lust att köpa ut det. Kanske för att Alizée övergått till att sjunga delar av skivan på engelska – det bör franska artister avhålla sig ifrån (vilket Indochines version av Seasons in the Sun tydligt illustrerar, alldeles oavsett den tragiska inramningen).

Moi ... Lolita (mp3, YouTube)


Prototypes är tyvärr inget undantag vad gäller engelsk sång, men i deras fall är det begränsat till refrängen i Who’s Gonna Sing. Som Apple använder i sin reklamvideo för iPod Shuffle. Prototypes internationella "debutalbum" från förra året har iTunes med på sin lista över "Staff Favourites" (tillsammans med Asobi Seksus Citrus – så fick jag en ursäkt att nämna dem igen. Jag har bara hört det som ligger på MySpace, och de fem låtar som man kan ladda ner från FreeIndie (och fr.o.m. idag också från Prototypes amerikanska skivbolag Minty Fresh). Men det är ganska kul. Lite spretigt – lite poppigt, lite punkigt, mycket handklapp. Och Un Gars Fragile låter rätt mycket som Plastic Bertrand.

Je Ne Te Connais Pas (mp3)
Un Gars Fragile (mp3)

Mer snö

(YouTube)

Too much information, probably.

I morse blev jag påkörd bakifrån på väg till jobbet. Igen. Det verkar vara en jävla epidemi. Men det var inte det jag skulle säga.

I går kväll, precis när jag skulle somna, fick jag smärtsamma gasproblem. Igen. Och eftersom jag inte bor i ett mer (eller mindre) civiliserat land kan jag inte köpa Deflatine. Så jag fick klä på mig, lager på lager, och sedan joggade och hopsade jag fram och tillbaka längs Blommensbergsvägen. Vilket sannolikt fick de bilister jag mötte att tänka magsura (no pun intended) tankar om tillståndet i den svenska psykvården. Men det funkade.

The Coca-Cola Challenge - 9 dagar kvar

För en vecka sen refererade jag flyktigt till "Diet Coke & Mentos"-fenomenet som ett exempel på viral marketing. Själva det kemiska fenomenet har tydligen varit känt länge, men det var först i somras som det blev ett Internet-fenomen, med tusentals YouTube-filmer av mer eller mindre tjusiga experiment. När Wall Street Journal i juni skrev artikeln jag länkade till, var det fr.a. Mentos som uppskattade publiciteten. Uppskattade till mer än 10 miljoner dollar i PR-värde, närmare bestämt.

"We're tickled pink by it", sa tillverkarens amerikanske marknadsdirektör i artikeln, och ventilerade planer på att kontraktera männen bakom eepybird.com, som gjort en av de snyggaste - och mest nedladdade - videorna. Coca-Cola, däremot, var måttligt roade. "The craziness with Mentos ... doesn't fit with the brand personality", sa företagets taleskvinna.

Det var då.

Nu är det Coca-Cola som kontrakterat eepybird-herrarna, som på Coca-Colas amerikanska hemsida presenterar "The Coca-Cola Company Poetry-in-Motion Challenge":

Create a short film that explores how the objects around us can move in extraordinary and beautiful ways.

What fascinates you about the moving world? Is it simple, like a balloon floating in the wind? Or is it complex, like hundreds of dominoes toppling in sequence? Do you imagine everyday objects doing extraordinary things? If you can imagine it, invent it, film it or animate it, we want to see it. Your only boundaries are beauty and motion.

Med bara nio dagar kvar av den tre månader långa tävlingen är det öppet mål för den som vill vinna - det har bara kommit in nio bidrag, alla rätt kassa. Men besökarna strömmar till, vilket förstås är Coca-Colas syfte.

Även Mentos amerikanska hemsida domineras f.ö. av experimentet. Deras tävling, "The Mentos Geyser Video Contest", är avslutad men lockade betydligt fler deltagare. Vinnaren och de övriga 145 bidragen finns på YouTube.

Fritz Grobe och Stephen Voltz på eepybird har säkert blivit rika på kuppen, Coca-Cola och Mentos får massor av fri publicitet, och det kanske mest fascinerande med allt det här är att jag nånstans på vägen lyckas glömma bort att det egentligen handlar om en överkolsyrad aspartam-cocktail och en tuggtablett som smakar Novalucol.

Mönsterpappa

Jag är hemma och vabbar med N igen och idag har vi bondat big-time. När vi hade lämnat E på dagis åt vi picknick-frukost på en filt i vardagsrummet. N doppade rå grillkorv i blåbärsyoghurt. Sen badade vi och åt fiskpinnar och ketchup till lunch. Nu bygger vi legoberg och lyssnar på musik.

N har en ny favoritlåt (efter Hard Rock Hallelujah och Tout petit la planète). Han diggar Lily Allens LDN och har så smått börjat nynna med i texten: "A fella looking dapper, but he's sittin with a slapper / Then I see it's a pimp and his crack whore". Jag skall fundera ut en lämplig översättning om jag får frågan.

F.ö. gissade både E-L och jag fel, särskilt jag.

Men gissa då!

Jag tänkte kommentera på Jenny Morellis blogg för att tala om att jag, liksom hon, har registrerat mig i Aspudden på bloggkartan.se. (Och för att försöka snika till mig fler besökare den vägen.) Men hon har, liksom jag, aktiverat "word verification" för kommentarer. Och vad gör man när det ser ut så här?

Gæt det første navn

Man kan vinna en biljett till Roskilde om man gissar rätt på vilket namn som först offentliggörs bland årets Roskilde-artister. Jag gissade på Jarvis Cocker. E-L gissade på Fu Manchu.

Jag har för övrigt placerat min blogg i Aspudden på bloggkartan.se.

Rundpingis

(pendang till föreg. post)

I Uppsala hade jag en kompis som heter Johan. Nu har han en kompis som heter Kristoffer. De har varsin blogg. De har en gemensam kompis som heter Pontus. Han är på TV ibland.

Här bloggar Johan om Pontus nya rakväska.
Här bloggar Kristoffer om att Johan bloggar om Pontus nya rakväska.
Här bloggar Johan om att Kristoffer bloggar om att Johan bloggar.
Här bloggar Kristoffer om att Johan har bloggat om att Kristoffer har bloggat om att Johan har bloggat.
Här länkar Johan till Kristoffers blogg.

Lingo

På generationsgasquen i lördags försökte Alex utan framgång komma ihåg texten till en visa som Johan Lindq. skrev för drygt tio år sen. (Den började "Flickan bad..." och jag hade inte publicerat hela texten, även om vi kommit ihåg den.) Däremot kom vi ihåg en annan visa av samma författare:

Ibland så dricker jag punsch, minsann
Ibland så gör jag det inte
Ibland så dricker jag mintte

Har du gjort en säkerhetskontroll idag?

Häromdagen fick jag mitt handledarintyg från Länsstyrelsen, vilket betyder att jag får övningsköra med E-L. Med följde en broschyr från Vägverket.

Gör en säkerhetskontroll eller en del av den före varje körövning. Då blir det naturligt för eleven att göra en sådan kontroll före varje körning också i fortsättningen.

De är ju riktigt roliga där i Borlänge.

Snö

I går, när jag kom hem från Uppsala, gick jag raka vägen till Aspuddsparken, där E-L redan var med barnen. Äntligen snö! Äntligen åka pulka!

I morse, när jag skyfflade bort två decimeter snö från bilen för att kunna köra E till dagis (jag är hemma och vabbar med N), kom jag ihåg varför det känts så skönt med den här milda vintern.

Duger: pastoral vy med rådjur i snö från vardagsrumsfönstret.

Suger: smältande klumpar av snö på vardagsrumsgolvet.

Generationsgasque

I går var jag på "generationsgasque" i Uppsala, ett samarrangemang mellan Östgöta nation och dess minneslandskap. På eftermiddagen hade vi bjudit in tre nationsmedlemmar från olika generationer och discipliner, som höll varsitt föredrag:

Göran Lambertz berättade vad en justitiekansler gör egentligen och pratade om rättshaverister, oskyldigt dömda och om att han som domare själv förmodligen hade tagit illa upp om någon annan framfört samma kritik som han yttrat. Att vara östgöte var ingen nackdel i yrket, sa han, eftersom det ibland hjälper om folk tror att man är lite dummare än man är.

Carina Burman höll ett föredrag baserat på sin kommande bok K.J., om den nu nästan helt bortglömda författaren och litteraturvetaren Klara Johanson. På frågan om hon alltid vet hur hennes böcker skall sluta, svarade hon att hennes biografier brukar sluta med att huvudpersonen dör.

Lars G. Nordström inledde sitt anförande med att blicka ut över nationsbiblioteket och säga att "här finns det inte en kvadratmeter som jag inte burit mig illa åt på". Sen berättade han om Nordeas första fem år med östgötsk koncernchef, om vikten av att fokusera och om kulturskillnader inom Norden, t.ex. om skillnaden mellan "ett litet problem" i Sverige och "ett lille problem" i Danmark.

På kvällen hade vi sittning i Stora salen, med 180 gäster - betydligt fler än jag vågat hoppas på. Min egen studentgeneration, 90-talet, var den näst bäst representerade, efter de allestädes närvarande babyboomarna. (De kommer inte ihåg vilken vers de ska resa sig till i Gamla Klang, men den där jävla Ekeby, den kan de, 40 år senare...) Själv satt jag jättebra, omgiven av gamla nationskompisar som jag inte träffat på länge, i vissa fall många år. Förutom de obligatoriska "var bor du nuförtiden?", "hur gamla är era barn nu?", så försökte vi reda ut vem som egentligen hade panerat sig (där) på en sen sexa, vem som hade hånglat med Niklas Zennström (apropå Skype) och vem som hade råkat grabba tag innanför Magnus kalsonger (Madde förstås). Under sittningen uppträdde Ögrupp, Sånggripen och Metallkvartetten (se klipp). Och efteråt var det dans till Nationskapellet. Everything changes. Everything stays the same.

Metallkvartettens tolkning av Hard Rock Hallelujah

Sankta Lucifer?

Mot slutet av föreställningen tyckte E att det var för lite rock'n'roll i Ugglans och Blåmesens luciafirande.

Colombian Gold

- När jag var liten hade jag en kortlek från typ amerikanska Kamratposten, med epitafer man skulle vilja se. Jag kommer ihåg "Humpty Dumpty – Rest in Pieces" och "Jolly Green Giant, rest in peas".

- Gröna Jätten är ett sånt där varumärke som man bara vet är mycket bättre än alla andra. Som Yes.

- Det känns nästan suspekt att köpa en burk Eldorado eller EuroShopper. Tjacka fulmajs, liksom.

- Kan man röka fulmajs?

- Man kan freebasea fulmajs. Då blir det popcorn.

Önsketimmen

Häromdagen var jag inne på Roskilde-festivalens sida för bandönskningar. Några danska grupper kom jag uppriktigt sagt inte på, men mina tre nordiska (ehh, svenska) önskningar var:

• Hello Saferide
• Marit Bergman
• The Knife

Och de internationella:

• Asobi Seksu (se föregående post)
• The Pipettes
• New Order (ok, de var där 2002, men det var inte jag!)

Asobi Seksu

Av tämligen geekiga skäl var jag i helgen på jakt efter en låt med "Thursday" i titeln. På iTunes hittade jag ett Brooklyn-band som släppt en video (se nedan!) med det namnet, och sedan dess kan jag inte sluta lyssna. Konceptet, spröd flickröst ovanpå distade gitarrer, kanske inte är hyperoriginellt (även om det hjälper att Yuki Chikudate omväxlande sjunger på japanska och engelska) men Asobi Seksu har nånting som sticker ut. Jag vet bara inte vad. Kanske det är melodierna, eller den tajta produktionen. Associationerna sticker iväg åt olika håll. Jag tycker mig höra Death Cab for Cutie, Blondie, Echo and the Bunnymen, Cardigans, Pusjkins... Fast lite skramligare. (Jag har läst mig till att jag framförallt borde höra My Bloody Valentine, men dem lyssnade jag aldrig på.)

På bandets hemsida kan man lyssna på senaste studioalbumet Citrus, och ladda ner äldre låtar. T.ex. den bitterljuva Walk On the Moon och I'm Happy But You Don't Like Me, som låter som soundtrack till en film som jag gärna skulle vilja se.

Enligt flera bloggar är Asobi Seksu ett lysande liveband, men de verkar aldrig ha spelat i Europa. Jag hoppas det ändras snart.


Asobi Seksu: Thursday (alternativ länk)

Börja blogga!

I torsdags lyssnade jag på Richard Gatarskis föredrag om "Sociala Medier & Web 2.0". Förutom att visa rätt roliga filmer från Second Life uppmanade han oss gång på gång att "Börja Blogga!". Jamen det är ju det jag gör, tänkte jag. Jag är ju bara inte så, eh, aktiv.

Jag registrerade den här bloggen för snart två år sen och skulle bara bestämma vad jag skulle skriva om. So many choices, so little decision-making... På rak arm kommer jag på sju populära bloggämnen:

• Hemelektronik - Jag är ingen flitig användare, och köper nästan aldrig. Men jag älskar att fönstershoppa. Sibas annonsbilaga i DN till helgen, Dustin Home... Jag kan sitta i timmar. Just nu är det Wii och iPhone jag dreglar mest över.
• Musik - Det var väl på många sätt prematurt att som dryg 20-åring anse sig för gammal för att försöka lyssna på ny musik. Även om den nya musik som erbjöds i början av 90-talet kanske är en förmildrande omständighet. (1991 års Tracks-etta var Bryan Adams I Do It For You från Kevin Costners kalkon-Robin Hood.) Efter drygt ett förlorat decennium har jag så smått börjat inse att det faktiskt görs ny musik som jag gillar, och inte bara för att det låter som något jag gillade på 80-talet. T.ex. Asobi Seksu, som jag hörde för första gången i söndags.
• Internet - Hade jag varit mer netsavvy hade jag förstås kommit igång med den här bloggen tidigare (eller skaffat Skype - mina föräldrar har Skype-konton, men inte jag). Men det hindrar inte att jag är genuint fascinerad av hur nätet utvecklas och hur det påverkar umgängesliv, affärer, allt. Och 1 mars börjar jag som produktutvecklare på Eniro (som har releaseparty för sin nya sajt i kväll).
• PR & Marknadsföring - Hos min nuvarande arbetsgivare Observer, har jag utvecklat tjänster för kommunikationsavdelningar och PR-konsulter. Särskilt intressant tycker jag förstås det är med nya former av marknadsföring på nätet, t.ex. olika typer av viral marketing (som det påstås att Apple ägnat sig åt inför lanseringen av iPhone, även om det finns roligare exempel).
• Media - Det som för nästan tio år sen lockade mig till Observer var kopplingen till media. Jag var UNG-reporter på Corren när jag var, öh, ung, och fortsatte med lite föreningstidningar och nån närradiosändning på universitetet. På Observer fick jag göra exjobb om Automatic Content-Based Filtering of Television News (pdf) och har sedan fortsatt utveckla olika mediesöktjänster, framförallt inom webbmedia.
• Politik & Samhälle - Två veckor före valet startade jag min politikblogg och hann komma upp i sju poster innan dataintrångsskandalen rubbade mina cirklar. Jag trasslade in mig i en ständigt växande, aldrig avslutad post om konspirationsteorier, och plötsligt var valet över och hela frågan lite, tja, passé. Politik & Samhälle är den näst vanligaste bloggkategorin på bloggportalen.se, har jag sett.
• Vardagsbetraktelser - som förstås är den avgjort vanligaste kategorin på Bloggportalen.

Så hur skall man få ordning på det här? Vad skall jag välja? Hur skall jag dra gränser? Som alla besökare på min hemsida (alla tio) vet, så blir jag lätt försjunken i strukturen - på bekostnad av innehållet. Den här gången tänkte jag börja tvärtom. Jag struntar i det. Jag blandar fritt. Skulle jag (all prior evidence to the contrary) bli en hyperaktiv och framförallt uthållig bloggare, kan jag säkert skapa nån form av struktur i efterhand. Eller låta bli.