Dag 29-30: Honolulu - Los Angeles - Heathrow - Arlanda

Klockan 5 på lördagsmorgonen, Hawaii-tid, tog vi skytteln till flygplatsen. Strax före 22 på söndagskvällen, svensk tid, kom vi hem till Aspudden. Tre flyg. 18 timmar i luften. 11 timmar i transit, varav drygt fem på LAX utrikesterminal, som i väntan på att ett större renoveringsprojekt ska bli färdigt visade sig vara närmast kliniskt befriad från butiker och restauranger. (Tips: Ät före säkerhetskontrollen!)

Att flyga i ett dygn med ett inflammerat öra är förstås inte så kul, men E bet ihop tappert. Och N var en formidabel klippa av självständighet och hjälpsamhet.

När jag skriver det här har vi varit i Stockholm i tre dygn. Fortfarande ganska jetlaggade. Glada över att vara hemma. Väldigt, väldigt nöjda med vår resa.

Dagens låt: Marius Vries, m.fl. (Kick-Ass soundtrack) - Flying Home

Dag 28: Waikiki

Efter frukost och utcheckning från vårt Marriot-hotell i Ko'Olina, tog vi taxi till flygplatshotellet Pacific Marina Inn där vi skulle sova sista natten. Enligt TripAdvisor är det ett av Honolulus absolut sämsta hotell och taxichafförens kommentar när vi sa vart vi skulle var "well, that's quite a step-down from this place". Men, bortsett från att de tog skamlöst bra betalt för sitt läge, tyckte jag inte det var så mycket att klaga på. Rummet var rent, WiFi:n fungerade och var gratis (till skillnad från på Marriot) och den gratis skyttelbussen körde till flygplatsen när den skulle.

När vi lämnat av våra väskor fortsatte vi till Waikiki för en sista dos havsbad och power-turistande. Vi hann precis före lunchkön till det superhajpade snabbnudelhaket Marukame Udon (som var så bra som hajpen påstår) och gick sen till stranden.

Redan  på onsdagen hade E börjat klaga över smärta i vänster öra och när smärtan förvärrades på fredagskvällen började vi till slut förstå att det inte bara var svårutskakat vatten. Och att det kanske inte var så ansvarsfullt att låta honom flyga i ett dygn med en obehandlad öroninflammation. Sålunda avslutade vi vår Hawaii-vistelse på akutmottagningen på The Queen's Medical Center, där de mycket riktigt diagnosticerade E med extern otit (som på engelska har det talande namnet "swimmer's ear").

Alla vi träffade där var enormt vänliga och hjälpsamma, men det är som bekant inte gratis med sjukvård i USA. Hittills har vi betalat c:a 5000 kr för ett kort sjukhusbesök och en flaska amerikanska örondroppar, och då har vi fortfarande inte fått räkningen från läkaren som tittade i E:s öra (sjukhusets avgift var ett slags "hyra" som inte omfattade vården i sig). Som jämförelse kostade uppföljningsbesöket på Gröndals Vårdcentral idag 0 kr + 111 kr för nya örondroppar. Som svensk har jag väldigt svårt att förstå varför Obamacare är så kontroversiellt...

Dagens låt: Israel "IZ" Kamakawiwo'ole: Somewhere Over the Rainbow/What a Wonderful World

Dag 23-27: Ko'Olina

Att ge en dag-för-dag-redogörelse för våra fem heldagar i Ko'Olina är lika svårt som meningslöst. Hela poängen var ju att vi efter tre veckors närmast konstant resande och turistande skulle få en händelselös (i strikt positiv bemärkelse) vecka med sol, bad och paraplydrinkar. Dagarna följde i stort sett samma mönster: frukostbuffé på hotellet (dyr men bra; en positiv överraskning var att barnens buffé "bara" kostade $10) och sen bada, läsa, äta lunch och dricka Mai Tai vid poolen till en bit in på eftermiddagen. N+E var i poolen 4-6 timmar varje dag och fortsatte öva upp sin engelska med systrarna Gaby och Brooke från Sacramento och andra vänner de skaffade där. En (och endast en) morgon lyckades jag pallra mig iväg på ett joggingpass längs stranden.

På eftermiddagarna badade vi i havet om vi orkade och hade lust. N+E var inte lika förtjusta i havet som poolen och tyckte vattnet var för salt. En fördel med sältan var dock att vi kunde ligga helt stilla i vattnet och ändå flyta. Särskilt E låg långa stunder som en horisontellt korsfäst Jesus och fascinerades av att han inte sjönk.

Middag åt vi antingen på någon av hotellets restauranger, där den japanska Ushio-Tei var absolut bäst, med perfekt halstrad teriyaki-biff och originella maki-rullar. Eller i shoppingcentret tvärs över vägen, där Monkeypod Kitchen (och i synnerhet deras Coconut Cream Pie) var vår favorit.

Veckans album: Elvis Presley - Aloha From Hawaii

Dag 22: San Francisco - Honolulu - Ko'Olina

Efter fem timmars flyg, en knapp halvtimmas taxi och fyra timmars väntan på hotellet, fick vi till slut vårt rum med havsutsikt. Här stannar vi sex nätter.

Dagens låt: The Ramones - Surfin' Bird

Dag 21: San Francisco

Den egentliga roadtrippens sista dag lämnade vi bilen på vårt flygplatshotell och tog tunnelbanan till Powell Street. Min ursprungliga tanke var att vi sen skulle fortsätta leka ärketurister och ta en cable car till Chinatown, men efter att ha sett kön gick vi de 800 meterna i stället.

Eva-Lotta gjorde återigen en storartad Yelp-insats och hittade den till synes osannolikt Michelin-rekommenderade restaurangen R&G Lounge där vi åt riktigt bra kinesisk lunch.

Efter Chinatown gick vi tillbaka till Union Square, för lite inför-Hawaii-shopping och efterrätt på The Cheesecake Factory. (Jag åt en Cherry Cheesecake, E-L en Key Lime Cheesecake, N en OREO Dream Extreme Cheesecake, och E, som ju inte äter ost, en Hot Fudge Sundae.)

På kvällen körde jag och lämnade tillbaka hyrbilen på flygplatsen. Och för första gången på tre veckor skulle vi försöka få plats med all vår packning i våra fyra väskor igen.

Dagens låt: Dead Kennedys - California Über Alles

Dag 20: San Francisco

Eftersom "frukosten" på Stanford Motor Inn bestod av varsin kanelbulle och juice-tetra i hotellrumskylen, började vi dagen på Palo Alto Breakfast House på Middlefield Road. Eva-Lotta och jag åt Eggs Benedict och N+E åt fantastiska french toast respektive bananpannkakor. Sen fortsatte vi med lite nostalgitrippande och körde till min gamla mellanstadieskola Sequoia Elementary (som numera heter Palo Verde), där det var något slags sommarfritids. (Därför ville jag inte ta några bilder.) Och till huset vi hyrde 1980-81 på 722 Torreya Court. Däremot lyckades jag inte hitta huset vi hyrde på Alma Street 1974-75.

Vi inledde sightseeingen i San Francisco så klassiskt vi kunde - genom att köra fram och tillbaks över Golden Gate och sedan till Fisherman's Wharf, via "världens krokigaste gata", Lombard Street. På bron, som i vanlig ordning var insvept i dimma, noterade vi resans hittills lägsta temperatur: 58 °F / 14 °C. Och i Fisherman's Wharf åt vi en sen lunch på Joe's Crab Shack. Jag var den enda i familjen som inte åt krabba, men det var åtminstone friterade räkor på min surf'n'turf-hamburgare.

Dagens låt: Hello Saferide - San Francisco

Dag 19: Carmel - Palo Alto

I morse sov vi länge och åt en ovanligt fräsch hotellfrukost (as in mer frukt och mindre stärkelse; samt porslinstallrikar i stället för frigolit-dito). Efter att vi checkat ut gick vi ner till stranden i Carmel och kände på vattnet. Det var kallt. På vägen tillbaka till hotellparkeringen åt vi lunch på The Grill, en bra men inte spektakulär grill- och fiskrestaurang. Vi blev placerade vid "The Mayor's Table", vilket i de flesta andra städer, förutom just Carmel, hade varit ganska ointressant.

Strax söder om Carmel, längs Highway 1, ligger Point Lobos. Dit körde vi för att titta på sälar, sjölejon, pelikaner och rovfåglar.

Från Point Lobos tog det oss en och en halv timme, ungefär, att köra upp till Palo Alto, där jag bodde 1974-75 och 1980-81. Vi åt middag på Stanford Shopping Center, och i natt bor vi på Stanford Motor Inn, ett arketypiskt gammalt motell, där jag tillbringade min allra första natt i USA för ganska exakt 39 år sen.

Dagens låt: The Rivieras - California Sun