Halvtid i Wien. Sommartid i Borrby.

"Ska jag justera klockan för sommartid?", frågade den gamla sommarstugedatorn lite försynt när jag slog på den. Jag och pojkarna har sju veckors sommarlov. (E-L kan ju tack och lov jobba var som helst där hon har en Internet-koppling.) För två timmar sen kom vi ner till Skåne.

Och allting funkar som det ska. Nätverket gick igång. Jag fick liv i pumpen. Varmvattnet hade mina föräldrar redan slagit på, när de var här tidigare och la in lite frukostmat, lite delikatesser (t.ex. skånska lyxchips) och en halvflaska Moët i kylen. Digitalboxen skrämde mig lite när den listade en massa danska kanaler, men inte TV4. Men det räckte med en ny kanalsökning, och nu ser jag matchen med en skarpare bild än vi nånsin haft här nere tidigare.

Och visst leder Spanien rättvist?

Var finns en portal till ett alternativt universum när man bäst behöver den?

I en annan värld, där min son inte fyller år då, hade jag hemskt gärna velat vara här.

Ett axplock:

12:30 - The Ting Tings
18:30 - Joan As Police Woman
19:00 - Judas Priest
21:00 - My Bloody Valentine
21:30 - Neil Young
23:00 - Lykke Li
00:00 - The Raveonettes
01:00 - The Chemical Brothers

Good Telly

Jag ser fram emot TV-hösten. TV6 ska visa en svensk version av den japanska TV-succén Hole in the Wall (mer känd på YouTube som "Human Tetris"), som Johan LindQ just nu spelar in. Jag har länge undrat när vi skulle få mer japansk gameshow i svensk TV, och jag har svårt att tänka mig en lämpligare producent än Johan - hans tidigare insatser som tävlingsledare i Robinson känns ju mer som en logisk fortsättning än som en början.

I januari länkade jag till ett klipp från den japanska originalserien. Här kommer ett till:

Midsommar i Motala

Shopping Spree - år 2

Förutom att se Yazoo och äta goda tapas, shoppade vi förstås en del i Brighton i helgen. Liksom förra året.

3-for-2-böcker från Waterstones:

• Christopher Brookmyre: Attack of the Unsinkable Rubber Ducks
• Bill Bryson: Shakespeare
• Barack Obama: The Audacity of Hope
• John O'Farrell: An Utterly Impartial History of Britain or 2000 Years of Upper-Class Idiots in Charge
• Nassem Nicholas Taleb: Fooled by Randomness
• Don Tapscott & Anthony D. Williams: Wikinomics - How Mass Collaboration Changes Everything

BBC-DVD från HMV:

• Clarkson - The Good The Bad The Ugly
• The Gathering Storm
• Have I Got News For You - The Best of the Guest Presenters 2
• Top Gear - Back in the Fast Lane

Handgjord choklad från Montezuma's:

• Dark Chocolate & Chilli Emperor Bar
• Dark Chocolate Orange & Geranium Emperor Bar
• Milk Chocolate Sweet Paprika & Strawberry Emperor Bar
• Spice it Up, Bean Machine och Orangutang Speciality Bars
• Lime, Chilli & Tequila Truffles

Stapelvaror från Waitrose, Marks & Spencer och Boot's:

Te, kex, fispiller, kalsonger, strumpor, etc.

Om man åtminstone kunde säga

att Ryssland vinner orättvist. Men inte fan kan man det.

Time to snuff the habit

För 25 år sen var jag 13 och påbörjade min karriär som nikotinist. Jag testade snus på samma sätt som jag testade öl, vin, sprit och cigaretter, men till skillnad från från dessa blev snuset en mer kontinuerlig last, som inte begränsades till föräldrafria fester i radhusidyllen eller mindre idylliska utomhus-"fester" under Linköpings broar. På den tiden var det ingen som ifrågasatte att 13-15-åringar köpte snus i affären (en dosa General kostade ungefär en femma) och Lennys Gosskör hade en lokal hit med sin alternativa text till House of the Rising Sun:

Det finns ett hus i Göteborg
Där tillverkar dom snus
Ettan, Grovsnus, Stjärnsnus och General
Ger oss ett stort urval

(eller nånting sånt)

När jag bodde i USA 1985-86 blev det ett naturligt uppehåll, men i första ring började jag snusa även i skolan (det gjorde jag aldrig på högstadiet). Och efter julafton 1986 gick det inte en enda dag utan snus.

Förrän jag slutade tvärt 12 år senare. Den 12/12 1998 (kl. 12:12, typ) gick jag ut från Apoteket Uplands Vapen i Uppsala, med ett spontaninköpt paket Nikotugg, la ut min snus och la inte in en ny. Efter ungefär en månad hade jag fasat ut nikotintuggummit också.

Samtidigt som jag ofta tvivlade på det kloka i mitt beslut (jag blev ju både tjockare och argare, till exempel) var jag samtidigt stolt över min principfasthet. På nästan åtta år hade jag inte ett enda återfall. Men inte heller en enda vecka utan att jag någon natt drömde att jag börjat snusa igen.

I Roskilde 2006 ingick E-L och jag en pakt. När vi var utomlands, tillsammans, utan barnen, fick vi röka och snusa. Det levde inte direkt upp till åtta års drömmar, och jag höll på principen till nästa barnfria utlandsresa - till Brighton förra sommaren. Då satte det sig hårdare och jag var irriterad en vecka efteråt, medan abstinensen la sig.

Och sen började jag fuska. Eniros julfest, öl med Johan, en stilla grillkväll hos familjen Articuno, ingifta kusin Sofias 30-årskalas, o.s.v. ... För två veckor sen tänkte jag att va fan, jag ska ju ändå till Brighton snart, och släppte på den sista lilla principen om att bara "festsnusa" (för det är ju så festligt att stoppa upp förmultnad tobak under läppen). Och det var en udda känsla - avlägset men ändå väldigt bekant - att gå till jobbet med en dosa i fickan.

Men nu är jag hemma igen. Och nu är slut. Att snusa är dumt. Dyrt. Konditionssänkande. Aptitdämpande. Hjärtklappande. Tandlossande. Tandköttsfrätande. Andedräktsdräpande. Illamåendeframkallande. Och djävulskt gott.

Yazoo i Brighton, 2

Nu är jag hemma i Sverige. Vid min dator. Tittar på bilderna jag tog. Önskar att jag haft en bättre mobilkamera. För utgångspunkten var perfekt. Det var enbart sittplatser på konserten och E-L och jag, med Eva och Jon, satt på allra första raden, i mitten. (Jenny och Marcus satt "bara" på tredje raden.) Och så här, fast mycket bättre, såg det ut.











Fredrik Strages DN-recension från turnépremiären i Köpenhamn finns tyvärr bara i papperstidningen. Men Guardian skrev en liknande recension efter Manchester-konserten. Den enda recension jag har hittat från Brighton-konserten var i den jämförelsevis mindre Worthing Herald, men deras utsända var inte mindre entusiastisk för det, och kändisspottade dessutom Vince Clarkes Erasure-kollega Andy Bell i publiken. Liksom flera av de entusiastiska amatörrecensenterna på AMCO-forumet, och jag.

Yazoo i Brighton

För 25 år sen var jag 13 och cyklade runt i Linköpings villakvarter och delade ut reklam. I min freestyle lyssnade jag på Yazoos två skivor, Upstairs at Eric's och You And Me Both. En av mina favoriter var den militäriskt taktfasta Unmarked, men det fanns många fler - Mr Blue, Don't Go, Only You, ... Ikväll fick jag höra dem live.

Det var inte första gången jag fick se tonårsidoler efter 25 års väntan. The Cure på Hovet i februari. Gyllene Tiders GT25-turné 2004. Simon & Garfunkels Old Friends-turné i Köpenhamn samma år. (Och, mer tvivelaktigt, Saxon på Sten Sture i Uppsala några år tidigare.) Men även om de var bra konserter allihopa - både som underhållning och som nostalgitrippar - så gick det inte att undgå känslan av att tiden har gått.

Så kändes det inte ikväll. Kanske för att Alison Moyet och Vince Clarke inte har pratat med varann på ett kvartssekel, och än mindre jobbat ihop. Kanske för att de har motstått frestelsen att arra sönder de gamla låtarna. Kanske för att Alison Moyets röst är densamma, lika bred, lika kraftfull nu som då. Och lika uttryckslös som Vince är bakom sin MacBook, lika uppsluppet glad är Alison, där hon svänger fram och tillbaka med håret i två tofsar rakt ut från sidorna och ett whiskyglas på ett litet podium bredvid sig.

Det är en riktigt bra konsert. Jag återkommer med några sannolikt riktigt usla bilder när jag är hemma vid min egen dator. En och en halv timme. 21 låtar. Jag är lycklig.

Set list:

Nobody's Diary
Bad Connection
Mr Blue
Good Times
Tuesday
Ode to Boy
Goodbye 70's
Too Pieces
In My Room
Anyone
Walk Away From Love
I Before E, Except After C (new version)
State Farm
Sweet Thing
Winter Kills
Midnight
Unmarked
Bring Your Love Down (Didn't I)
Situation
Don't Go
Only You