IKEA

På fredagsfikat igår berättade kollegan Dan att han skulle till franska rivieran nästa helg. Han och två kompisar har ett hus där, som de hyr ut till andra svenskar när de inte själva är där (jag återkommer med lite gratisreklam när jag har webbadressen).

Vi andra pratade om våra närmaste helgplaner, och jag berättade sanningsenligt om våra planer att åka till IKEA idag. Vi skulle köpa en stekpanna, och mina kollegor - som tyckte att mina ledighetsplaner var i det prosaiskaste (kan man säga så?) laget - sa förstås "ja, det är vad du tror, men vänta bara tills ni står där i kassan med hundra andra prylar".

Så hur blev det då?

Jag har ringat in stekpannan. Resten var liksom bara bra att ha. T.ex. symaskinen....

Just nu jublas det

... hemma hos Articuno. Själv hade jag önskat mig en annan utgång av SM-finalen i hockey. Inte för att jag bryr mig jättemycket, men som gammal linköpingsbo känner jag ändå en en viss upprymd overklighet (och kanske stolthet) inför att LHC spelar SM-final. För när jag bodde i Linköping så var det helt otänkbart. LHC låg och pendlade mellan division 2 och 3, alltid en division under ärkerivalerna Vita Hästen. I Stångebro ishall satt den tappra (men lätt rättshaveristiska) klacken i White Lions och skanderade:

Vi är Linköpings A-lag
Vi är Linköpings fans
Och vi hatar Hästen från Peking
men vi älskar L-H-C!

Men vad hjälpte det? Och nu spelar de SM-final. Det hade förstås varit kul om de vunnit.

Tiderna förändras. Tiden går. I natt sover N över hos kompisen Knut. I morgon ska vi gå och titta på hus i Mälarhöjden (det här och det här). Jag joggade och tjuvkikade på dem idag. För att bli av med kulmagen. Börjar jag bli medelålders?

F.ö. är det fullt av glitter vid datorn här i klädkammaren. Barnen köpte varsin "stjärn-glass" till lunch idag (a.k.a. "Girlie"). Då medföljer glitter.

Postorder

Idag fick jag mitt paket från CDON:s jubileumsrea:

• Dubbel-DVD med The Full Monty och Sideways för 69 kr
• DVD och CD från Simon & Garfunkels Old Friends-turné. Musikaliskt är det inte alltid helt njutbart (rösterna bär inte som förr), men min mor och jag såg konserten i Köpenhamn och det duger bra som dokumentation.
• New Order: Waiting for the Sirens' Call. (Inte lika bra som Get Ready vid första genomlyssningen)
• Bruce Springsteen's Greatest Hits för 39 kr. (?)
• Ebba Grön Live. (Thåström ger ett lätt förvirrat intryck. Han massakrerar sina egna texter och sjunger "och Per får en känga på kuken" tre gånger i Hat och Blod. Herregud! Den texten kunde jag utantill när jag var elva. Vilket man iofs kan fundera över det lämpliga i.)

Yahoo! Photos Revisited

Idag fyller E-L år! Men det är inte det den här posten handlar om. Den handlar mer om digitalkameror och online-album. Fast egentligen mest om bristande uthållighet och om vådan av att krångla till det.

Men en sak i taget.

För sex år år sen firade vi också E-Ls födelsedag i Borrby. Då fick hon en digitalkamera av mina föräldrar. Tanken var förstås att vi skulle dokumentera det väntade barnbarnet (the fetus latterly known as N) och förse de 27 mil bort boende farföräldrarna med elektroniska uppdateringar. Och det gjorde vi. Under Ns första nio månader tog vi hundratals bilder, som jag gallrade, redigerade och la upp på Yahoo! Photos. Men efterhand växte back-loggen och det blev inte av att redigera fler bilder. Hade jag bara lagt upp dem as is, hade det säkert inte känts lika betungande, och då hade jag kanske fortsatt längre. Nu tog det abrupt slut sommaren 02.

Förra våren la jag upp min nya hemsida, inklusive ett par hembyggda album. Det var förstås ännu krångligare - dels att handkoda varje album i html, men framför allt att spara om varje bild i olika lämpliga upplösningar. När kameran gick sönder i somras slutade jag lägga upp nya album. Och av mina storstilade planer på att jobba mig bakåt i bildarkivet, blev intet.

För en månad sen köpte vi en ny kamera - en Nikon Coolpix S9 som är tunn och snygg och tar rätt kassa bilder inomhus. (Utan blixt blir det väldigt långa slutartider och rörelseoskärpa, med blixt blir det ofta överexponerat. Fast kanske det finns nån inställning som jag inte hittat än.)

I alla fall har jag fått förnyad lust att bygga digitala album, och den här gången tänkte jag försöka lägga ambitionsnivån så att jag håller ut mer än ett halvår. Vilket diskvalificerar mina handkodade hemsidesalbum. Yahoo! är enkelt och jag uppskattar att de efter fem års inaktivitet fortfarande inte gjort någon ansats att radera mitt konto. Men det känns inte så sexigt längre. Förmodligen blir det bättre - en ny version har legat i beta i snart ett år. Men jag kanske skulle byta till Flickr? Eller till Picasa? Vi får se. Tills vidare har jag dammat av mina gamla Y!-album och gjort dem publika, t.ex. de här:

Majmiddag på Östgöta Nation 2001

Ns första månad

Våren 2002

Säsongsskiftningar

Haiku bör ha en
referens till årstiden
Påskskinktrikiner

Påsklov

Nu är vi i Borrby. Jag hämtade resten av familjen i Motala i går kväll och körde ner i natt - non-stop för första gången med barnen. Men vi var fortfarande inte framme förrän halv två. Och då hade vi inget vatten. Så jag fick börja med att skruva av toppbulten på hydroforpumpen och hälla i det gamla vatten som fanns i uppsamlingsbaljan under den droppande huvudkranen (hoppas det inte var just det vattnet jag gjorde te på i morse). Och eftersom jag inte märkte när pumpen började ta, så stod jag plötsligt med en fontän ur toppbultshålet, i källaren, klockan två i morse. Men hellre det än inget vatten.

Just nu försöker E-L sova ikapp lite, medan N+E sitter och äter halvårsgamla Cheerios i köket. E har på sig Spindelmannen-grodfötterna han hittade i garaget. Och jag sitter vid datorn. På skrivbordet hittade jag den här skärmdumpen från när N stötte på en oväntad dialogruta på Teletubbies-sajten förra sommaren. Han har inte riktigt greppat konceptet mellanslag.

Stank

Under veckan har det luktat mer och mer suspekt i vår kyl. Först bara lite diffust "gammalt kylskåp", sen gradvis mer obehagligt. I går trodde vi att det var den färska pecorinon som jag köpte i lördags när NK hade italiensk vecka. Så då åt vi upp den. Men idag luktade det ännu mer som ett gammalt sår i kylen, och E-L började storskura. Tills vi skulle laga middag. Helstekt ryggbiff, som jag också köpte i lördags. Det stod visserligen bäst före 29/3 på den, men vi tänkte att en extra dag bara skulle göra den mörare. Den var grön. När E-L punkterade förpackningen förflyttades vi till en surströmmingsskiva, fast inomhus och utan dess försonande sidor (mandelpotatis, tunnbröd, av brännvin upplivade norrlänningar). Här var det bara död och förruttnelse. I Gladpack.

Cykelpremiär

(YouTube)

Förtydligande

Såhär vid en andra genomläsning av min förra post undrar jag om jag kanske framstår som en lätt desperat jag-tror-jag-är-en-nittonårig-emo-wannabe. Eller? För jag är fortfarande en 37-årig, lätt överviktig, tvåbarnspappa i förorten, med herrgårdsvagn och jobbkostym. Vettja.

Och liknelserna står som spön i backen

På 90-talet gav jag upp. Jag förstod inte den nya musiken och den förstod inte mig. Och jag tänkte att det är väl så det blir för alla. Min far har så länge jag kan minnas hållt sig till Beethoven och Beatles. I mitt fall fick det bli Abba och Ebba. Dancing Queen och 800° defining the end of time. Inget kunde nånsin göras bättre.

Så jag försjönk i det förgångna. Började göra blandband. Blev vänkretsens Björn Kjellman som kan för mycket om schlager. Jag kunde väckas mitt i natten och i tur och ordning nynna (om än falskt) på alla svenska melodifestivalsvinnare mellan 1968 (Det börjar verka kärlek banne mig) och 1985 (Bra vibrationer). Ful, fet och föredetting. Som Kung Théoden av Gondor, med Christer Björkman som Grima Ormtunga.

Men liksom för Théoden var detta förtidiga åldrande en ond förbannelse som gick att bryta. Mina Aragorn och Gandalf var E-L och good ol' Internet. E-L övertalade mina föräldrar att köpa Roskilde-biljetter åt oss i 35-årspresent för två år sen. Och även om det fanns en del gamla gudar som lockade (Ozzy 2005, Front 242, Morrissey, Dylan och Roger Waters 2006, t.ex.) så fick jag en chans att inse att det faktiskt har gjorts bra musik efter 1985. Särskilt förra året, när vi såg syskonen Wainwright, Death Cab For Cutie, Arctic Monkeys, Franz Ferdinand, The Raconteurs, o.s.v.

Det hjälpte förstås att jag hade lyssnat in mig lite på iTunes först. Men det är ju bara den kommersiella toppen på isberget för att uttrycka sig (inte så) lite klyschigt. Genom MySpace och olika bloggar har jag hittat mängder av grupper jag aldrig hört talas om (och som i fallet Alex Turner i Arctic Monkeys, är närmare min son i ålder än mig) men som jag verkligen gillar.

Just nu finkammar jag freeindie.com. Så gott som varje dag presenteras ett nytt band, som regel med fem mp3-or fria för nedladdning. Där finns hyfsat etablerade artister som Bright Eyes och Clap Your Hands Say Yeah, tillsammans med en hel del som rimligen måste betecknas som skräp. Men jag slickar i mig allt, ivrigt och urskiljningslöst, som a kid going down on his first girlfriend.

Bland annat lyssnar jag på:

• Call Me Your Darkness med Fire Flies
• Stay med The Attorneys
• High and Dry med Valeze och
• Magneto med The Metrosexuals

Än så länge slår de inte Abba och Ebba. Men mina dagar som resignerad nostalgiker är i alla fall över för den här gången.