Min fru har rest till Brighton, till
Shoreham by the sea. E-L åkte på ett av sina halvårsvisa besök hos Eva i fredags och kommer hem på tisdag. Sedan ett par veckor försöker hon övertala mig att följa med på nästa tripp och förlägga den till 20-22 juli, så att vi kan köa ihop utanför
Waterstones inför släppet av
Harry Potter and the Deathly Hallows. Idén är inte så svårsåld på mig som det kanske har verkat.
Men nu är vi ensamma hemma i drygt fyra dar, killarna och jag. Då och då måste jag slå bort mentala jämförelser med
penalty killing, för på det hela taget är det rätt trevligt. Vi går här och småpysslar lite. N anstränger sig för att visa att han är näst äldst i huset nu, klär på sig utan anmodan och dukar.
Det underlättar kanske att jag mutar dem med favoritmat. N har redan fått två av sina önskningar uppfyllda – hämtpizza (stereotype dad strikes again) och kycklingklubbor med grillkrydda. Es älsklingsrätter är "shushi, taco och choklad". Choklad köper E-L med hem från
Montezuma’s; sushi kanske jag köper med hem i morgon, i stället för de "fiskpinnar och p-mos" som jag skrivit in i mitt omsorgsfulla matplaneringsschema. Och taco åt vi till lunch idag. Men jag är inte bra på multi-tasking. I morse kom jag ihåg att ta fram middags-kycklingen ur frysen, men inte lunch-köttfärsen. Så den fick jag snabbtina i varmvatten. Och. Det. Får. Man. Ju. Inte. Göra.
Det har varit förvånansvärt få uttalade önskemål om att mamma ska komma hem. I går sa visserligen en rödgråten E att "jag vill att du ska komma hem nu; jag vill att du ska ta den snabbaste bilen, en racerbil", men det berodde nog mest på att N hann lyfta luren först när E-L ringde. Vi skickar små lägesrapporter och glada tillrop per SMS också. Den hittills största fördelen med att jag fallit till föga och skaffat ett
Skype-konto (två år senare än mina föräldrar), är att jag för 72,8 öre styck kan skicka mina SMS från datorn, och följaktligen skriva dem på ett riktigt tangentbord. (Nu och då fnissar jag lite åt den gamla Rocky-strippen där Rippo råkar skicka SMS-hälsningen "hoppas ni får kuk i kväll" till sina föräldrar. (Fast den risken är inte så stor med min nya Sony Ericsson, vars
T9-ordlista bara låter mig välja mellan "kul" och "luk". (Vad fan är en "luk"?) Det var för övrigt
Passagen-utvecklaren David Hall som
kommenterade mina mobiltelefon-förväntningar på Eniro häromnyss. Hans egen
blogg är betydligt intressantare än min.) Det ska vara en högerparentes till.)
I går kväll tittade vi på
Älskade spion (på timeshift med en halvtimmes fördröjning, så att jag kunde snabbspola förbi scenerna med
Jaws). Tidigare på dagen hade vi varit i Uppsala, där jag lade fram mitt årsbokslut för
Minneslandskapet och avgick ur dess styrelse. Även om det var löjligt hög tid nu, så kändes det lite konstigt att sluta efter 17 obrutna år som förtroendevald inom
Östgöta Nation, dess
bostadsstiftelse och nu senast dess alumnförening.
När jag 1989 tog studenten i Linköping, tänkte jag att mina sötebrödsdagar som föreningsmänniska var över. Efter att ha vunnit aktning och vänskap som skoltidningsredaktör och sekreterare i Qulturella Klubben, skulle jag dädanefter tvingas umgås som vanligt folk – vara trevlig och intressant, utan att ha ett årsmötesprotokoll att falla tillbaka på. Oj så fel jag hade! Östgöta Nation var den fasta punkten i min tillvaro under i princip hela 90-talet. Från spexdebuten i
Den trojanska hästen (regisserad av Christian Hultén, sedermera callcenter-vd och
ödletämjare), via karriär-peaken som
förste kurator 1995 och jubileumsgeneral -96, till en långsamt tynande tillvaro i diverse styrelser och nämnder. På nationen lärde jag känna mina bästa vänner. Där träffade jag både min fru och min förra flickvän (som min fru just nu besöker i Brighton). Jag kommer förstås fortsätta besöka nationen av och till. Men sedan i går eftermiddags blir det även i formell mening som föredetting.
Ungefär samtidigt skedde en massmedialt mer uppmärksammad föreningsavgång i Folkets Hus i Stockholm (snygg
melodiradioövergång, va?). Det är många år sen jag grundade "OSEG – Obunden Socialistisk ElevGrupp" på gymnasiet (tillsammans med
Professor Ekholm), och det förefaller osannolikt att jag nånsin kommer rösta på socialdemokraterna, men jag tycker ändå det finns en hel del sympatiska drag hos Mona Sahlin. Och även om jag inte kommer bidra min röst, så tror jag nog att hon kommer bli statsminister, om inte 2010 så senare. Och då tycker jag det känns betryggande att hon uppenbarligen inte slösar någon tankemöda åt världsligheter som, säg, "undrar hur jag skulle se ut i en ny frisyr?".
Carl Fredrik är bättre än jag på lika-som-bär.
Johan är bättre än Mona på
att byta frisyr.
