Rundpingis varv 2

I januari skrev jag ett inlägg om Johan Lindqvists blogg:

I Uppsala hade jag en kompis som heter Johan. Nu har han en kompis som heter Kristoffer. De har varsin blogg. De har en gemensam kompis som heter Pontus. Han är på TV ibland.
Här bloggar Johan om Pontus nya rakväska.
Här bloggar Kristoffer om att Johan bloggar om Pontus nya rakväska.
Här bloggar Johan om att Kristoffer bloggar om att Johan bloggar.
Här bloggar Kristoffer om att Johan har bloggat om att Kristoffer har bloggat om att Johan har bloggat.
Här länkar Johan till Kristoffers blogg.

Jag kallade inlägget Rundpingis.

Igår bloggade Johan om rundpingis. Det är så meta så jag blir alldeles snurrig.

Nu när jag har tittat på ordet rundpingis på skärmen i ett par minuter tycker jag plötsligt att det ser lite ekivokt ut.

Nu gick det över igen.

The End

Idag slutade jag verkligen på Observer. Det var med en märklig känslococktail som jag tog de sista rituella stegen - lämnade in passerkortet, aktiverade frånvaromeddelandet, o.s.v. Lättnad, vemod, förväntan, en del entusiasm, en viss bävan och kanske framförallt en stor overklighet.

När jag sommaren 1997 började som exjobbare på Scribona Informationstjänster IT&T i Solna, kunde jag förstås aldrig tro att jag skulle stanna nästan tio år. Men så blev det. Jag har varit här större delen av mitt vuxna liv. Och det har varit en fantastiskt spännande, utmanande och oftast väldigt rolig tid.

Observer är ett fantastiskt spännade företag med en unik marknadsställning. Vi är måttstocken som alla andra mäter sig mot, och som sådan sätts vi ofta under hård press av kunder och konkurrenter. Vilket ibland kanske ger oss lite oförtjänt dåligt självförtroende. Vi har varit en ovärderlig tillgång för PR- och informationsbranschen i över hundra år, och är det än. Våra tjänster håller överlag hög standard. Vi är långtifrån felfria. Men vi är seriösa och professionella. Jag är stolt över att ha varit en del av detta företag.

... skrev jag bl.a. i mitt hejdå-mejl till kollegorna.

I morgon har jag sovmorgon. Klockan tio träffar jag min nya chef Gösta på Eniro.

Happy Birthday to me!

Idag fyller jag år. Japp. Nu är jag närmare 38 än 35. E-L hade beställt samtliga sex Eddie Izzard-DVD:er åt mig och lyckades hålla masken härom veckan när jag fick den briljanta idén att börja fasttracka dem på LoveFilm. Av N och Moster Anna fick jag chokladpraliner från NK. Mor och far skickade blommor. E sa grattis till mig ungefär 30 gånger under dagen, något färre än de gånger han frågade "hur många år är du nu igen". Om tre minuter fyller jag inte år längre.

Nouvelle Vague på Berns

I går var E-L och jag på Berns och såg Nouvelle Vague. Jag har lyssnat rätt mycket på båda skivorna och brukar tycka det är skoj ett tag, men att det sen blir lite enahanda. Så jag såg mer fram emot en kul grej än en konsert. Sitta på Berns och dricka drinkar och lyssna på gamla favoriter i loungetappning är ju inte det sämsta man kan göra en lördag kväll. Och att vi dessutom, tack vare moster Annas välvilja, kunde gå ut tillsammans är överhuvudtaget en sällsynt lyx.

Därför blev jag så positivt överraskad av spelningen. Dels för att den var så snygg (ok, det hade jag kanske väntat mig), men framför allt för att Nouvelle Vague var mycket bättre live än jag hade kunnat föreställa mig. På scen var de inte alls lika svalt tillbakalutade som på skiva. Arren var tyngre och framförandet mycket mer energiskt. Särskilt Phoebe Killdeer spann loss ordentligt i flera låtar - t.ex. i en vansinnigt snygg Bela Lugosi's Dead, med mycket rök och scenen badande i rött ljus.

De spelade väl merparten av låtarna från de två skivorna - vissa rev de av mer pliktskyldigt, i närmast förkortade versioner. Andra broderade de ut och gjorde till allsångsnummer, som Too Drunk to Fuck, Heart of Glass och en tiominutersversion av Friday Night, Saturday Morning. Sista ordinarie numret var, som jag hoppades, Love Will Tear Us Apart. Vi passade på att gå till garderoben innan rusningen (vi hade ju trots allt barnvakt), men jag skulle gissa att de gjorde Just Can't Get Enough och möjligen Fade to Grey som extranummer.

Och som sagt, det var kul, det var snyggt, det var mycket mer rock'n'roll än på skivorna, och skulle de släppa en konsert-DVD är jag klart intresserad. Under tiden får jag väl kolla på de amatörklipp som finns på YouTube, som det här från Vancouver i september (fast det var mycket stiligare på Berns):



Jag har letat efter recensioner och bilder från konserten, men hittills bara hittat den här ganska ljumma recensionen i Helsingborgs Dagblad från Malmö-konserten tidigare i veckan. Men det var rätt många kameror på Berns i går, så förhoppningsvis dyker det upp.

Öppnade gjorde danskan Katrine Ottosen, som vi inte hade hört tidigare. Men hon var också bra. Stillsam singer/songwriter vid keyboard. E-L gillade henne jättemycket.

Uppdatering: (mån, 10:39) Just nu ligger hela dn.se nere, men med hjälp av Observers webbagent (mitt skötebarn) kan jag se att de nu lagt ut Nils Hanssons recension. Han intar den distans som jag antar att en musikrecensent måste inta till ett coverband / novelty act, men jag tycker mig läsa mellan raderna att han gillade konserten. Och han tyckte också det var bra att de valt ett litet annat format på scen. "Bitvis svänger det rätt hårt."


Foto: Emma Svensson, Rockfoto via dn.se

Tre dar kvar

På onsdag jobbar jag min sista dag på Observer. Där jag jobbat nästan tio år. Igår tog jag med mig kameran. För första gången.



Avstämningsmöte om webbagenten. Fredrik, Bengt och Oskar.



Mitt skrivbord.



Jocke, Susanne och Fredrik pratar ECP.



Ylva och Mia.



In flagrante delicto. Bakom mig Stefan.

natt till torsdag

I kväll träffade jag min gode vän från Uppsala Johan Lindqvist på Ljunggren. För första gången sedan mitt och E-Ls bröllop för drygt sju år sen. Vi träffades klockan sex och jag var på väg att ta sista tunnelbanan hem vid halv ett. Men det var för kallt. Så jag tog en taxi. Nu sitter jag i klädkammaren hemma (där min och pojkarnas dator står) och väntar på att bli tillräckligt nykter för att gå och lägga mig.

Under tiden tänkte jag fundera lite på vad dn.se:s bildredaktör har emot Filippa Reinfeldt. Hjälp-mig-snälla-skicka-lösensumman-jag-är-kidnappad-men-måste-visa-upp-ett-tappert-ansikte-men-snälla-jag-klarar-inte-mer-snart?

Samma bild har gått varm både i pappersutgåvan och på nätet de senaste dagarna, bl.a. här och här.

Produktiv måndag

I går var jag produktiv. Först köpte jag biljetter till E-L och mig till Nouvelle Vague på Berns på lördag. För en gångs skull blev jag medveten om en konsert innan den varit, och innan biljetterna tagit slut - annars har jag missat t.ex. The Magic Numbers och Regina Spektor också på Berns nu i vår. Jag ska nog börja läsa På Stan lite mer noga, eller Ticnets nyhetsbrev.

Och i går kväll lade jag till slut ut första inlägget på mitt nya hobbyprojekt, www.pennfajtare.se:

Pennfajtare och Pennfäktare, Forum för Fårskallar och Du 77. Det fanns en tid före Lunarstorm, när man skrev insändare och sökte brevvänner i tidningar som Fantomen och Kamratposten. Vad jag beundrade dessa killar och tjejer som verkligen tog mod till sig och skrev, dessa "halloj, se hit!", dessa "hej då från en som...". Själv läste jag bara. Formulerade mig i smyg men skickade aldrig in. Detta är min hyllning till er som vågade.

Och däremellan satt jag i avdelningsmöte med Software & Content och i projektmöte med RTV Re-engineering. Och däremellan åt jag en smörgås med tonfiskröra från Garnisonens servicebutik.

E leker "Naturkrisoriska Museet"

(se Söndagsutflykt. Ledtråd: gult klistermärke)

På väg ut

Den 28 februari jobbar jag min sista dag på Observer och gamarna cirklar redan runt mina kontorsprylar. Att någon vill ta över min laptop kan jag förstå - men mitt internpostfack?

F.ö. visar bilden vilken fullkomligt usel kamera som sitter i Sony Ericsson P910i. Men jag får kanske en ny mobil på Eniro.

Kannibalerna i Kungens Kurva

... sålde mig denna brödpåse.