Jag skrattade högt på T-Centralen i morse

åt Telias nya digital-tv-kampanj.

Bowl-o-rama

I lördags var vi på Bowl-o-rama i Årsta, hela familjen. N - som under hösten och vintern har spöat oss alla i bowlingen i Wii Sports - tvingades konstatera att det var lite svårare i verkligheten (liksom Nintendo besviket konstaterade att man trots allt inte bränner lika mycket kalorier som i verkligheten, enligt Mikrodatorn). Men han vann ändå betryggande över oss andra, som placerade oss i en tät klunga 20 poäng efter. Och själv insåg jag att förvånansvärt lite har hänt med min egen bowlingförmåga, sedan jag skrev mitt första kåseri i skoltidningen EGTT för 22 år sen:

Tidsresa

E-L och jag tycker så mycket om att fira vår bröllopsdag, att i år kommer vi göra det i 30 timmar. För vi har precis bokat en New York-resa samma dag.

Vi har inte bokat hotell än. Library Hotel på Madison Avenue, ett kvarter ifrån Bryant Park, verkar väldigt najs. Men om vi i stället bor i turisthangaren Hotel Pennsylvania får vi ett par tusen till att shoppa för. Och som bl.a. DN har konstaterat, räcker det rätt långt med nuvarande dollarkurs.

Uppsamlingsheat 2

I förra veckan var vi i Helsingfors och firade Tekniska Högskolans 100-årsjubileum. Som tidigare meddelats, promoverades min far till hedersdoktor (eftersom det var femte gången, kan han nu i Tyskland tituleras Professor Doktor Doktor Doktor Doktor Doktor Doktor Lennart Ljung). Våra finländska värdar var precis så gästfria, och tillställningarna så uppsluppet högtidliga, som jag väntade mig efter tidigare studentutbyten. Men en doktorspromotion är även med de bästa förutsättningar en rätt utdragen tillställning, och när den till 90% försiggick på finska, var det lite svårt att hålla koncentrationen uppe. Jag var lite bekymrad att den distingerade äldre herren som satt bredvid mig - och som själv promoverades till hedersdoktor 1994 - skulle ogilla min brist på uppmärksamhet. Men det visade sig att han fick tiden att gå genom att föra statistik över absens promovendi för att prediktera hur lång tid ceremonin skulle ta. Han var mycket nöjd med att han prickade rätt på en minut när.

Själv roade jag mig med att studera de finländska namnen. Bland de nya doktorerna fanns t.ex. Antti Pekka Finne och Teemu Petteri Ruotsalainen (båda från institutionen för teknisk fysik och matematik), men däremot ingen "Svensk" eller "Suomalainen", vilket kanske hade varit mer väntat. Finast efternamn hade Johanna Småros, som också höll talet från doctores juvenes på banketten. Även det var huvudsakligen på finska, men våra bordsgrannar översatte ett parti där Johanna berättade om sina sista veckor som gymnasist, om hur hon bestämde sig för att läsa på teknis medan hon väntade på resultatet av sina studentprov och hur hon berättade det för sin studievägledare när resultaten kommit. Varpå denne svarade "bra, du borde inte jobba med människor".

Dagen efter promotionen knallade vi runt lite på Esplanaden, shoppade Iittalla och Marimekko, förstås, och avslutade på anrika Karl Fazer Café. Jag är både lite ledsen och lite lättad att jag inte tog husets varma choklad. Den serverades på en egen bricka och bestod av en stor balja smält choklad, en kanna varm mjölk, en skål vispad grädde, tre kryddkar med kanel, kardemumma och chili, samt en skål krossad Marianne.

Iittalla-ljusstakarna tog vi på renoverings- och inredningsbudgeten, som vi fortfarande inte har tömt helt sedan lägenhetsbytet förra sommaren. De står numera i vardagsrummet. Dit har vi också köpt en tavla ("litet djur") av Ralf Borselius, och de bokhyllor som Ahlstrands har byggt åt oss och E-L har bloggat om. I födelsedagspresent i lördags fick hon en röd KitchenAid, som vi hittills bara har gjort pizzadeg med. Men den är ju så snygg! Och ännu snyggare blir den när vi får bort den gamla mikrovågsugn den just nu står och trängs med. Vilket blir nästa helg ungefär, eftersom jag efter ett halvårs velande äntligen beställt IKEAs kombinerade köksfläkt/mikro.

För att inte förbruka hela renoveringsbudgeten på (aldrig så fina) prylar, har jag också börjat planera badrumsrenoveringen. Jag har krupit runt med tumstock och beställt kataloger från alla större tillverkare. Något av en överloppsgärning förstås, eftersom vi tänkt oss ett rätt modest utbyte till Gustavsbergs eller Ifös standardporslin. Fast jag vill helst bygga in toalettcisternen. Och då är vulsthöjd och sitthöjd nästan samma sak. Har jag lärt mig.

Just nu ...

leker E "forskare". Han har lånat N:s ryggsäck och fyllt den med:

• en pannlampa
• en tumstock
• en karta (över London)
• en kikare
• tre pennor
• ett limstift
  

Jag har blivit raderad

Uppsamlingsheat 1

Jag är serie-hobbyist. Jag klarar bara att upprätthålla ett intresse i taget, det skrev jag bl.a. om i juli, efter en bloggtystnad liknande den som rått här de senaste veckorna. Så, undrar förstås mina informationstörstande (och ytterst fåtaliga) läsare, vad har jag gjort i stället då?

Jag har fortsatt leka med min USB-skivspelare. Numera finns bl.a. följande mästerverk bevarade för den digitala framtiden:

• Gravitator (mp3), från den sovjetiska syntgruppen Biokonstruktors delade Melodija-LP från 1989.



• 1-2-3-4 Red Light (mp3), hitsingeln från det sena 70-talets västtyska föregångare till New Kids on the Block - Uwe, Robby, Jörg och de andra idolerna i The Teens.



• Elifanten Ylva (mp3), Köttgrottornas svensköversättning av Toy Dolls Nellie the Elephant.

På jobbet har jag sedan förra veckan bara ett projekt igång, men nu också med ansvar för den tekniska projektledningen. Det har jag inte sysslat med på nästan tio år, så jag känner mig lite ringrostig. Samtidigt offentliggjordes nomineringarna till Eniros styrelse. Ny där är min lumparkompis från Tolkskolan, Furir Miksche (fast vi är väl fänrikar eller nånting sånt nu), som gjort en aningens vassare karriär än jag. Via t.ex. Boxman (som grundare), E-trade och Stardoll. Jag får trösta mig med att på TolkS var det mitt namn som Fj (sedermera Lt och Kn) Hammarström kunde uttala, inte "Misksj...", "Mikk...", "Misjksk...". Men allvarligt talat, Mattias var inte kursetta, men utan tvekan den som var mest ambitiös och jobbade hårdast. Och det är faktiskt kul att se hur kombinationen talang och slit kan löna sig. (Då är det kanske mer svårsmält att se hur en annan av våra lumparkompisar, den oförbätterlige slarvern Erik Eberhardson, blivit VD för den ryska biljätten GAZ, med över 100,000 anställda...)

Förra helgen var jag på inspelning av Kanal5:s kommande lördagsunderhållning. Hederskodex - och ett strängt sekretessavtal - förbjuder mig att avslöja några detaljer. Men jag kan kanske säga att Johan är skyldig pop-Sveriges mest sammanvuxna ögonbryn ett par nya byxor.

I onsdags och torsdags var jag i Helsingfors, men det får jag återkomma till, liksom till de senaste veckornas inköp mot renoveringsbudgeten.

Uppdaterad: Kate Nash på Debaser Medis

Igår fyllde E-L år och vi firade med Eva (som fyllde år i onsdags), Anna och en massa andra kompisar på Grill. Jag åt köttfest (a.k.a. Grill® Plate) och förstod sen vad Vänner-Joey menade med "meat-sweats". Vi fortsatte till Debaser Medis och kom precis i tid till Kate Nashs spelning.

Kate och kompbandet är alla klädda i förbandet Mystery Jets vita oversized t-shirts, så att de påminner om Wham! i Wake Me Up Before You Go Go-videon. Fast musikaliskt är de förstås inte lika discopoppiga som George Michael & Co. Kate Nash låter som en blandning av Lily Allen och Regina Spektor, och stundtals är det lite svårt att få ihop hennes uppenbart goda humör - spralliga är kanske ordet jag letar efter - med de svartsynta texterna.

Kate Nash är en av de många nya kvinnliga artister som jag gillar (se blandband här!) och tillhör förstås den växande skaran "idoler" som är närmare mina barn i ålder än mig (första gången jag insåg det var med Alex Turner i Arctic Monkeys). Eftersom hon bara har ett album att plocka låtar ifrån är konserten över på en timme. Hon spelar - föga förvånande - Foundations som sista ordinarie nummer. Bild- och ljudkvaliten via min mobiltelefon är riktigt usel, men man får i alla fall en känsla för ljussättningen:



Rockfoto har betydligt bättre bilder, som den överst, tagen av Jesper Frisk. Och i Aftonbladet finns en bättre recension, skriven av Jenny Seth.