Delvis beror det kanske på att jag har återupptagit läsningen av förra årets blockbuster inom populärkultur/nätverksekonomi - Chris Andersons The Long Tail, som jag köpte i somras. Att jag tog en paus i läsningen beror inte på att boken är dålig - tvärtom är den både fyndig och tankeväckande. Men som så många andra amerikanska faktaböcker är den väldigt pratig. Chris Anderson kunde ha sagt samma sak, minst lika väl, i en väsentligt kortare essä i någon schysst tidskrift eller antologi. (Vilket f.ö. är precis vad han gjorde, i Wired och här.) Men ironiskt nog, för att verkligen göra sig ett namn (och en hacka) kring teorin om hur demokratiseringen av produktionsmedlen och distributionskanalerna (läs Internet) revolutionerar våra konsumtionsbeteenden, väljer han att utveckla den i det mest traditionella av alla medier - en vanlig bok.Idag läste jag kapitlet om "Niche Culture - What's it like to live in a long-tail world?". Det handlar om hur vi som individer alltid har haft unika kombinationer av allmänna och speciella intressen, medan vi nu för första gången har praktisk möjlighet att konsumera just den kultur och information som motsvarar våra individuella intressekombinationer. Anderson menar att "we're seeing a shift from mass culture to massively parallel culture". Eller annorlunda uttryckt, "we're leaving the watercooler era, when most of us listened, watched, and read from the same, relatively small pool of mostly hit content. And we're entering the micro-culture era, when we're all into different things."
En intressant fråga är förstås om detta i sig är bra eller dåligt. Anderson citerar juridikprofessorn Cass Sunstein, som anser att det finns en risk för ökad polarisering i samhället. En värld där alla får sina nyheter och sin opinonsbildning via en Daily Me, är en värld där "you need not come across topics and views that you have not sought out. Withouth any difficulty, you are able to see exactly what you want to see, no more and no less." Och Christine Rosen, vid en konservativ think-tank i Washington, menar att denna inskränkthet sträcker sig också till kulturen i stort:
If these technologies facilitate polarization in politics, what influence are they exerting over art, literature, and music? In our haste to find the quickest, most convenient, and most easily individualized way of getting what we want, are we creating eclectic personal theaters or sophisticated echo chambers? [---] By giving us the illusion of perfect control, these technologies risk making us incapable of ever being surprised. They encourage not the cultivation of taste, but the numbing repetition of fetish.
Vid första genomläsningen känner jag mig pinsamt träffad. Jag formar mina politiska åsikter nästan uteslutande från vad jag läser på DN:s ledarsida på morgonen. Och sen i bilen på väg till jobbet lyssnar jag fyra dar i veckan på mina egna Ipod-spellistor. Den femte - när jag för variationens skull lyssnar på radio - blir det Studio 107,5, vars "70- och 80-talspuls" inte bjuder på särskilt många överraskningar.
Men Chris Anderson är optimistisk:
Although the decline of mainstream cultural institutions may result in some people turning to echo chambers of like-minded views, I suspect that over time the power of human curiosity combined with near-infinite access to information will tend to make most people more open-minded, not less.
Och för all del, min egen kulturkonsumtion äger väl inte bara rum i en hermetiskt tillsluten ekokammare. För några månader sen beskrev jag här hur mitt blandbandsknypplande i iTunes fick mig att börja gilla Asobi Seksu, som jag aldrig hört talas om tidigare. Varefter jag insåg att det fanns en hel del annan musik på nätet som jag också kunde gilla.
I samma kapitel i The Long Tail skriver Chris Anderson att vi går från en "eller"-kultur till en "och"-kultur - mainstream och subkultur, institutioner och individer, proffs och amatörer. Och på samma sätt tror jag att inte att "kulturfragmenteringen" är bra eller dålig, utan bra och dålig. De vidsynta kan bli än mer vidsynta och de inskränkta än mer inskränkta.
"Since nothing on the Web is authorative, it's up to you to consult enough sources so that you can make up your own mind. This is the end of spoon-fed orthodoxy and infallible institutions, and the rise of messy mosaics of information that require - and reward - investigation", säger Anderson. Det är en vacker tanke. Men kanske lite naiv, med tanke på de aktuella diskussionerna om gymnasisters källkritik och om religiösa friskolor.
De diskussionerna ger jag mig dock inte in i nu. I stället presenterar jag min senaste tema-topplista - Topp 10 Rymden:
- Telstar - The Tornados
- Astronomy Domine - Pink Floyd
- Stars - Au Revoir Simone
- Clouds Across the Moon - The RAH Band
- Meteor Man - Dee D. Jackson
- The Empire Strikes Back - Meco
- Intergalactic - Beastie Boys
- Space Man - Babylon Zoo
- The Final Countdown - Europe
- Space Oddity - David Bowie
2 kommentarer:
Va! 'Rymden, rymden, rymden' inte med pa listan! Den borde fa ett omnamnande tycker jag, kanske hedersplats 11 eller nat?
Jag tror folk som velat isolera sig alltid kunnat gora det, bara hora vad de ville, sa jag ar inte sa saker pa att det ar nan skillnad pa idag o 1970-talet vad galler vad folk ser o tycker. Forutom att era barn inte behover lida sig igenom det dar folkdansprogramet pa lordagar for att det inte fanns nat annat att se...
Jag antar att du syftar på "Jag vill bo i rymden" med Matandarnas Transgalaktiska Hiphop-kapell. Jo, den är precis utanför 10-i-topp-listan. Och kan dessutom laddas ner här.
Skicka en kommentar