Jul, jul, strålande jul

Nu har vi power-julat i Linköping. Ner för stillsam uppesittarkväll i går. Intensiv julklappsutdelning i morse. (Julafton blir mycket behagligare när barnen kan leka med sina nya leksaker i stället för att gå omkring och vänta.) Jullunch med mor och far, svärföräldrar och svägerska, Arvid, Görel och småkusinerna. Sen hem på en torr och tom E4 medan resten av Sverige tittade på Kalle Anka. Lite fler julklappar och en lugn julmiddag med the bare essentials (sill och Jansson). E sover. N kan inte riktigt somna än. Jag och E-L sitter i varsin soffa och njuter av julfrid. Nöjd med dagen. Glad för genomtänkta julklappar (bra böcker, Ben Sherman-kläder från Well, NK-choklad och en avsmakningsmeny på Frantzén/Lindeberg, m.m.). På måndag åker vi till Västindien.

Fler bilder på Picasa.

Världens hjälte

Jag tittar på TV, jag tittar på mig

Jag har legat till sängs i en vecka. Med största sannolikhet influensa, svin- eller eljest. Så jag har tittat en del på TV, mest inspelad och av varierande kvalitet. Häromdagen såg jag t.ex. "Melodifestivalen 50 år - Favoriterna" och spolade en hel del. I senaste numret av Språktidningen ondgör sig Jonas Hallberg över att Style sjöng "och vi möttes mellan Dover-Calais" - "Vi var många som skrek 'mellan Dover och Calais'!", påpekar han. Det tänkte jag på när jag nu såg om videon, liksom på all is som ligger på vattnet i bakgrunden. Hur ofta fryser Engelska Kanalen egentligen till?

Idag har jag på Kanal 5:s webb-tv sett tredje avsnittet av Nöjespokalen, som legat på hyllan ett tag sedan inspelning. Roligast var Kristoffer Appelquists videoinslag (Kristoffer har f.ö. precis som vi problem med en granne som kedjeröker på sin balkong, såg jag just - ska tipsa E-L om att följa händelseutvecklingen) och när Niklas Strömstedt rev sönder kostymbyxorna på en spik. Fast det senare syns inte i sändning. Men jag var där. (Jag har inte så värst många ögonvittnesskildringar av stora världshändelser att skryta med, inser jag. Den enda som möjligen kvalar in - förutom att ha bevittnat kostymbyxeincidenten i TV-studion då - är när jag den 1 maj 1990 hamnade i den första anti-kommunistiska demonstrationen på Röda Torget sedan revolutionen. Och en del av min arm nästan syns på en bild i Newsweek. Mer om det senare. Kanske.) Och eftersom jag var där, på inspelningen av Nöjespokalen alltså, så tittade jag idag mest på publiken. På mig själv förstås - jag sitter på översta raden snett bakom Lars-Åke Wilhelmsson. Men också på killen som gäspar hela tiden, på första raden bakom Sofia Wistam, och på den medelålders mannen som syns tydligt mellan Henrik Johnsson och Niklas Strömstedt. Och här måste jag ta hjälp av de Eniro-kollegor som till äventyrs läser det här - är det inte vår 3L-konsult Leif som sitter där?

Programmet går i repris i morgon, lördag, kl. 16.50. Och på torsdag, kl. 22.00, sänds nästa program, där Belinda Olsson och Ann Söderlund tävlar mot Alex Schulman och Josefin Crafoord. Då sitter jag också i publiken. Men med kavaj och på en annan plats, för att det inte ska synas att båda avsnitten bandades samma dag. Lurigt.

Annars har jag mest sett gamla avsnitt av Hustle och maratonplöjt andra säsongen av The Wire. Andra säsongen är (ännu) bättre än den första, men eftersom den rör sig i lite mer heterogena miljöer blev jag inte lika skadad av den. Den här gången kunde jag gå ner på ICA utan att säga "yo, muthafucka" till expediten.

Eniro Personsök

I veckan lanserade vi ett helt nytt utseende på Eniros Personsök. Bland de nya funktionerna finns egen profilsida och möjligheten att "supersöka" namn. Då görs en parallell sökning i nyhetskällor (där min namne på polisen i Västra Götaland figurerar oftast), bloggar, mikrobloggar, webb och Wikipedia. Bloggsöket görs bara i brödtexten, så hittills har inga inlägg härifrån dykt upp. Eftersom jag sällan skriver mitt namn i mina inlägg. Mitt namn som alltså är Johan Ljung.

Min chefs namn är Mattias Wedar. Han vill också synas på bloggsöket.

Nära normen

"Äh förresten, nåra procent till höger eller vänster, det har alla." Säger Magnus Ugglas rollfigur i G (via Soffpotatisen). Nu har jag fått mina procent kvantifierade av Stockholm Prides Twitter-analys. Jag hamnar mitt emellan Mona Sahlin och Mikael Persbrandt, tydligen.

johanljung is 85% HeteroHur hetero är du? Hur hetero är Alex Schulman? Testa vilket Twitterkonto som helst och se hur det ligger till. Är vi verkligen orden vi använder? Vi ses på Pridefestivalen!

Tivoli

Nu har jag haft semester i två veckor. Vi körde ner till Borrby natten mellan torsdag och fredag, så att jag kunde jobba på Köpenhamnskontoret på fredagen. "Jobba" bestod i det här fallet huvudsakligen av att ha möten med mina svenska kollegor i ledningsgruppen, innan vi deltog i danskarnas fredagsöl (de har öltappar på kontoret - vi har precis fått en Cola-automat). På kvällen åt vi en bättre middag med de danska IT-cheferna på Restaurang Famo, och sen lyckades jag övertyga min chef och resten av sällskapet om det lämpliga i att rusa in på Tivoli en knapp timme före stängning, så att jag kunde få åka Dæmonen (rcdb). (Man kan f.ö. diskutera det lämpliga i att efter Tivolis stängning ta en taxi till Nyhavn för att dricka öl och Fernet Branca, men jag hade ju fått som jag ville, så jag höll god min. Nödbedd. Yeah, right.)

Och allt det här var bara en lång och lätt omotiverad inledning till det jag egentligen skulle skriva.

Nu har jag haft semester i två veckor. I tisdags var vi på Tivoli. Jag trodde jag skulle bli ensam om att åka Dæmonen den här gången, men N klarade längdgränsen på millimetern när. Det är vi som sitter till vänster på andra raden.

Varför skulle Pernilla Wahlgren vilja ha Magdalena Graaf som barnvakt?

Run, Forrest, Run!

Tillbaks efter en vecka utan nya Tweets och betydligt längre utan bloggposter. Förra lördagen sprang jag Stockholm Marathon, och därom obedd tänkte jag redogöra för mina intryck.

Ja, det var varmt. För tredje året i rad lyckades arrangörerna pricka in årets första värmebölja. Strålande solsken och 25 grader i skuggan. Men till arrangörernas förtjänst måste sägas att de ansträngt sig för att mildra effekterna. Vid de flesta vätskekontroller - med 3km intervall - fanns det duschar och/eller svabbstationer där jag kunde doppa min keps. Bakpå kepsen hade jag fäst min tvättsvamp, så jag hade hela tiden ett konstant flöde av kallvatten ner i nacken. Överhuvudtaget sprang jag hela maran genomblöt, vilket gjorde att jag inte kände några besvär av värmen, även om det kanske bidrog till att min iPod, i bakfickan, inte överlevde loppet.

Jag anmälde mig till min första mara efter att ha sprungit S:t Eriksloppet i höstas. En halvmara tror jag vem som helst som är någorlunda skadefri kan springa på ren viljestyrka, men alla jag pratade med sa att det är en helt annan sak med dubbla distansen. Då måste man ha tränat först. Så jag började följa Anders Szalkais träningsprogram på marathon.se. Under vintern hade jag både problem med motivationen och ständiga småförkylningar och hade svårt att hänga med i programmet. Men från början av mars kom jag igång med regelbundna kortpass tisdagar och torsdagar och ett långpass till helgen. Totalt hann jag springa nio träningsrunder över 1,5 mil under våren, varav fyra på halvmaradistans eller mer. Men det längsta jag sprang var 25 km och jag visste inte hur kroppen och psyket skulle klara 17 km till ovanpå det.

Därför var jag mentalt inställd på att spara på krafterna och springa så att jag aldrig kände mig trött eller omotiverad på första varvet. Jag är inte bra på att springa fort - mitt registrerade personbästa på jogg.se är 5.11 min/km över en halvmil, vilket inte är mycket att skryta med - och känner direkt hur pulsen går upp och illamåendet sätter in om jag försöker springa fort över längre distanser.

Ambitionen var att springa på under fem timmar och därför hade jag räknat ut att jag borde hålla 6.15 - 6.30 min/km i snittempo på första varvet, för att sen kunna gå upp till 7.30 på andra. Eftersom det var så trångt efter starten och ut på Valhallavägen, var det ingen större risk att ryckas med i ett för högt tempo, och jag höll den takt jag hade planerat. Hela första varvet var rätt behagligt och jag hade både gott om energi och var på gott humör när jag efter 2:07 blev varvad av vinnaren Paul Kipkemei Kogo (det är jag som sträcker upp armarna och applåderar 1:52:47 in i TV4:s sändning).

Orken och det goda humöret fortsatte en bra bit in på det andra varvet och jag kunde hålla högre tempo än beräknat. På Djurgården började jag känna en lätt begynnande smärta i benen och tog en Voltaren vid vätskekontrollen efter 27 km. Fram till 30 km låg jag kvar under 7 min/km och när det sen bara återstod en mil kände jag att jag i värsta fall kunde gå resten och ändå klara maxtiden på sex timmar. Andra vändan över Västerbron fick jag för första gången bita ihop för att fortsätta springa, men det var först vid Norra Bantorget, med 5 km kvar, som jag började känna mig riktigt trött och omotiverad. Då stirrade jag ner i marken och försökte bara tänka på sträckan fram till nästa km-markering. Odengatan kändes (förstås) mycket längre än på första varvet och nu ville jag att det skulle ta slut.

Inne på Stadion hade jag ingen större ork eller lust att spurta, men jag hade inte heller ont och kunde le upp mot läktaren, medan jag letade efter E-L och barnen. Jag såg dem aldrig förrän efter jag gått i mål, men E-L såg mig och kunde ta lite bilder. Tack och lov, eftersom de "officiella" bilderna från MarathonFoto.com är fruktansvärda - hur kan man ha så många dubbelhakor efter att ha sprungit mer än 40 kilometer?

Mitt enda kommunicerade mål var att ta mig igenom loppet under maxtiden, men helst ville jag som sagt gå under fem timmar och dessutom ha sprungit hela vägen. Om man räknar bort några oundvikliga gångsteg vid vätskekontrollerna klarade jag båda målen. Min sluttid blev 4:46:42. Mer än dubbelt så mycket som vinnaren, men en tid och en prestation jag är både nöjd med och stolt över.

Om klamydia och den misshandlade matematiken

Jag har förmodligen svininfluensa. Jag har ont i halsen, muskelvärk, nyser och hostar. Eller så är jag förkyld. Hur som helst tänker jag inte testa mig. På senare tid har det skrivits en hel del om känsliga tester som appliceras på breda populationer. Om drogtester på företag, om KUB-tester och fostervattenprov. Ibland tar man upp risker med sådana prov, men ofta bortser man från det stora problemet med falsklarm - som kan ha allvarliga konsekvenser för den enskilde (jag såg häromveckan Miraklet med Henry Poole, där Luke Wilson spelar en man som just fått beskedet att han har en aggresiv och obotlig form av cancer). Och alltför ofta slarvar man med den i grunden väldigt enkla och intuitiva matematik som man kan använda för att räkna ut oddsen för falsklarm.

I princip alla medicinska tester har en noggrannhet, eller tillförlitlighet, som understiger 100%. I Fooled by Randomness (föregångaren till den mer omskrivna The Black Swan) återberättar Nassim Nicholas Talib historien om en provfråga som gavs till läkare:

Antag att ett test är 95% tillförlitligt såtillvida att det ger 5% falskt positiva svar, och att åkomman som man testar drabbar 1/1000 av befolkningen. Testet ges slumpmässigt, utan någon tidigare misstanke om att den testade är drabbad. En patient får ett positivt testsvar. Vad är då sannolikheten att hon har den testade åkomman?

De flesta läkare svarade - felaktigt - att sannolikheten är 95%. I själva verket är den mindre än 2%.

På dagens DN Debatt tar professor Per-Anders Mårdh upp problemet med klamydia-tester, som blivit mer känsliga, används bredare och ger upphov till en ökning av antalet diagnoser, jämfört med tidigare. Men (med reservation för att det kan ha varit en klåfingrig debattredaktör i farten) det irriterar mig att Mårdh inte kan beskriva grundläggande sannolikhetsteori på ett begripligt sätt. I artikeln slänger han ur sig termer som inte definieras och utelämnar viktiga förutsättningar. Effekten blir att matematiken framstår som svår och obegriplig för alla utom experter. Det är den inte.

Mårdh använder den statistiska termen positivt prediktivt värde (ppv) och nämner flyktigt Bayes sats. Men hade han kostat på sig ett par rader för att definiera dem, hade det efterföljande exemplet blivit mycket enklare att ta till sig.

PPV är andelen av de patienter som testats positivt, som verkligen har den sjukdom de testats för. I sannolikhetsläran motsvaras det av sannolikheten för att en patient är sjuk, givet att hon fått ett testsvar som säger att hon är det. Denna typ av "under förutsättning att"-sannolikhet kallas betingad sannolikhet, och Bayes sats är en enkel formel för att beräkna den.

Om A och B är två händelser (t.ex. "A = patienten har sjukdomen", "B = patienten testar positivt för sjukdomen"), säger Bayes sats att den betingade sannolikheten för A givet B, är den omvända betingade sannolikheten för B givet A, gånger den totala sannolikheten för A, delat med den totala sannolikheten för B. Eller med matematisk notation:

P(A|B) = P(B|A)*P(A)/P(B)

Om vi återgår till Talebs provfråga till läkarna, så är P(B|A) sannolikheten för att testsvaret är positivt givet att patienten är sjuk, dvs testets noggrannhet 95%. P(A) är sannolikheten för en godtycklig person att vara sjuk, dvs 1/1000, eller 0,1%. P(B) är lite, men bara lite, svårare att räkna ut. Det är sannolikheten att en person - frisk eller sjuk - får ett positivt svar.

Låt oss för enkelhets skull anta att testet görs på 100.000 personer. Av dessa är en på tusen, dvs 100, sjuka och testet identifierar 95 av dessa. Av de 99.900 friska ger testet ett falskt positivt resultat på 5%, dvs 4.995. Totalt får vi alltså 95+4.995 = 5.090 positiva svar. P(B) är 5.090/100.000 = 5,09%.

Enligt Bayes sats är P(A|B) = 95% * 0,1% / 5,09% = 1,9%

Och på samma sätt kan man räkna ut ppv som 95 (antalet sanna positiva) / 5.090 (totala antalet positiva) = 1,9%

PPV och den betingade sannolikheten för sjukdom givet positivt testsvar, beror alltså i lika hög grad på sjukdomens förekomst som på testets tillförlitlighet. För ovanliga sjukdomar är risken alltså stor för att ett brett genomfört test ger falsklarm, även om testet i sig är tillförlitligt - ett fenomen som brukar kallas the false positive paradox.

Mårdh illustrerar detta genom att jämföra ppv i en testgrupp där 10% verkligen är smittade, med en där endast 1% är det. I det senare fallet blir ppv 49%, dvs knappt hälften av dem som får ett positivt testresultat är verkligen smittade. Vilket DN valt ut till artikelns rubrik.

Men hur kan han veta att ppv blir just 49% då (och 91% om var tionde testad verkligen är smittad)? Återigen slarvar Mårdh så att matematiken verkar mer mystisk än den är. Han utelämnar antagandet (eller kunskapen) att testet är 99% tillförlitligt. Vet man det är det enkelt att sätta in siffrorna i Bayes sats:

ppv = P(A|B) = P(B|A)*P(A)/P(B) = 99% * 1% / 2% = 49%.

Eller ännu enklare uttryckt: Om testet görs på 100 personer varav en är smittad, så ger det positivt utslag på två personer - den smittade och en av de c:a 100 osmittade. Hälften korrekt och hälften falsklarm, alltså.

Det är väl inte så svår matematik?

Långfredagsdopp

- Nu åker vi till stranden.
- Nänä, det går inte att bada än. Det är bara början av april.
- Ja, det är klart ni får känna på vattnet med händerna.
- Det är nog en tio grader i alla fall.
- Ok, om ni tar av er skorna och strumporna kan ni få doppa tårna.
- Känner ni nu hur kallt det är?
- Men dra upp byxorna åtminstone!
- Gå inte längre ut nu!

Längtar tillbaks till värmen

Jag kom mig till slut för att ge mig ut och springa idag. Söndag betyder långpass och när jag var precis längst bort på min 15km-runda - vid Vikingterminalen på Stadskajen - började det snöa. När det var som mest snö i januari var vi i Florida. E-L har både beskrivit maten och lagt ut bilder (delvis samma, inser jag nu) tidigare, men min dator kraschade ju så fort vi kom hem (se nånstans i början av maratonposten lite längre ner). Så det tog ett tag att göra klart albumet. Som finns på Picasa.

Death is not the end

Häromdagen skrev DN med flera om hur matematikern Adam Ries krävs på TV-avgift 450 år efter sin död. Och nu har Giacomo Puccini vunnit melodifestivalen 85 år efter sin. Jag trodde nog inte att La Voix skulle gå hela vägen och vinna, även om Aftonbladet skrev idag att den var konkurrenternas favorit. Men att den till 50% består av Nessun Dorma, hörde jag nog tidigare än i onsdags.

Isobel Hadley-Kamptz schlager-twittrar också.

Kvällen vi väntat på

Barnen är taggade, men försvann just ut ur tv-rummet när de såg Caroline af Ugglas. Mer löpande rapporter på Twitter.

Eftersom det tjatas så förbannat...

Hank vill bestämt att jag ska anta hans bloggutmaning. Och då räcker det inte med en liten "5 LP-skivor jag skäms över", typ, nej långa jävla uppsatser på sjutton olika teman ska det vara (eller temata, för alla böjningsformsfetischister därute). Men okej då. Nu har jag ju köpt en ny laptop så det kan jag i alla fall inte skylla min bloggtorka på (min förra, en i alla utom möjligen estetiska avseenden usel HP TX1270, tröttnade helt enkelt på att vara konstant överhettad och stängde av sig själv för gott i januari).

10 första

Första bästa kompis: Jag vet att jag hade andra kompisar tidigare än så, men dem jag verkligen minns är Åsa och Filip på S:t Hans gränd i Lund, hösten '75. Jag har några suddiga svartvita bilder på dem som jag själv tog med min fars avlagda halvformatskamera. De ser snälla och busiga ut. Som femåringar brukar göra. Och jag kommer ihåg att en av dem råkade kissa på sig på mitt rum. Som lojal kompis berättade jag inget för mina föräldrar, utan torkade själv upp med mina "hemliga papper". Som var skrivark (ingen vidare uppsugningsförmåga) med godtyckliga bokstavskombinationer framknackade på min fars avlagda reseskrivmaskin.

Första bil: Min första egna bil var GDS 379, en SAAB 900SE i babyblå metallic. Den hade jag 1997-2002 och den skymtar längst ned i högra hörnet här. Fast ett bättre svar är egentligen mina föräldrars gamla bruna SAAB 99 Combi Coupé -78, som jag lånade mer eller mindre permanent från det att jag tog körkort 1989, tills den brakade ihop i gatukorsning i Hjulsbro hösten 1991, och aldrig återhämtade sig. Den var trögstyrd, trögbromsad och jävligt tjurig att starta på vintern. Sidorutan på förarsidan hade halkat ner och hängde konstant på trekvart. Vilket fick polisen att ringa och säga att det såg ut som jag hade haft bilinbrott när de körde förbi den på en linköpingsgata dess sista sommar. Nej, det ska vara så, fick jag svara. Fast sen fick jag inbrott i den några månader senare i alla fall. De snodde stereon, något annat av värde fanns förstås inte. Jag tyckte väldigt mycket om den bilen.

Första kärlek: Jag tror nog att Åsa, ovan, skulle kunna kvalificera sig, men jag vet att jag tidigare samma sommar hade förälskat mig i en blond flicka på M/S Gripsholm, som jag, min bror och min mor åkte hem med från USA, på dess sista reguljära atlantresa. Mitt första allvarliga fall av hopplös, obesvarad kärlek var i alla fall min klasskamrat Petra, som jag var olyckligt kär i hela lågstadiet.

Första husdjur: Tiger, en orange bondkatt som följde med huset vi hyrde i Palo Alto 1980-81. När vi kom hem till Sverige igen skaffade vi den svartvita bondkatten Samantha (döpt efter den snälla häxan i TV-serien Bewitched; Frk. Fox var fortfarande i tolvårsåldern och lyckligt okänd då). Samanta var en mycket självständig katt som kunde vara borta flera dagar i sträck. När vi flyttade igen 1986 adopterades hon (eller om det var vice versa) av en grannfamilj, som döpte om henne till Svea.

Första semester: Måste ha varit till Köpenhamn, men jag har inga egna minnen från den.

Första jobb: Första sommarjobbet var som butiksbiträde och allt-i-allo på TV-Specialisten i Linköping 1985. Jag fick 12,50 i timmen och jobbade gratis på lördagarna. Första fasta anställningen var på Observer, från första april 1998, där jag stannade i ytterligare nio år. Vilket väl var ett par år för mycket, även om jag hade väldigt roligt där och har haft stor glädje av mina erfarenheter och kontakter därifrån.

Första köpta skiva: ABBA - Waterloo, hos Hoffsten & Fromholtz på Trädgårdstorget i Linköping, sannolikt någon gång 1978. Hösten '77, när jag gick i ettan, började jag gå på Minidisco på fritidsgården i Johannelund på fredagkvällarna (ganska tidiga kvällar får man väl anta). Man var tvungen att investera i ett medlemskort à 10 kr per termin, och sen kostade varje kväll 3 kr i inträde. Men då ingick det alltid en glass, eller en varmkorv, eller nåt annat i priset. Och så hade de tävlingar. Jag vann första pris i en musikfrågesport - ett presentkort på 10 kr. Julen '77 hade jag fått Arrival i julklapp - min första popskiva (och min nya favorit efter en ärvd LP med tyska marscher) - och jag ville bygga vidare på min ABBA-samling. Presentkortet räckte egentligen bara till en singel, men mina föräldrar gav min mellanskillnaden. Jag tycker fortfarande att "King Kong Song" är en väldigt underskattad låt från Waterloo-LP:n.

Första piercing: Jag har ett vagt, möjligen helt konstruerat, minne av en säkerhetsnålsövning på någon temafest i Uppsala. Annars noll och intet.

Första konsert: Imperiet på Forumteatern i Linköping, våren 1985. Jag var nybliven "UNG-reporter" på Östgöta Correspondenten och hade lyckats tigga till mig en intervju med Thåström före spelningen. Det var min första, och absolut sämsta, kändisintervju. Fortfarande nästan ett kvartssekel senare kan jag rysa av obehag när jag kommer ihåg hur jag bad Thåström stava de andra bandmedlemmarnas namn. Men konserten var lysande.

8 senaste

Senaste alkoholdrycken: En pilsner på Peppes Pizza i Oslo, förra onsdagen, strax efter att jag fått min jacka stulen från hotellrummet. Medan jag satt och jobbade i samma rum. Så om ni ser en norsk pundare gå omkring i en sliten MQ-parka, så vet ni vems den är.

Senaste bilfärd: Hem från dagis när jag och N hade hämtat E i eftermiddags.

Senaste filmen du såg: Simpsons långfilm, med barnen i sängen för ett par timmar sen.

Senast ringda telefonsamtal: Till min kollega Johanna, efter att vårt första samtal bröts när jag kom ner i garaget.

Senaste bubbelbadet: På Disney-hotellet i Florida i januari.

Senast spelade CD-skiva: Jag har inte spelat en CD-skiva på flera år. Senaste hela album jag lyssnade på i min iPod var Asobi Seksu - Hush.

Senaste gången du grät: Kan inte svara på rak arm, men jag är extremt lättrörd och blir glansig om ögonen stup i kvarten. Av dödsannonser, filmer, söta barn eller djur på TV, ...

Senaste måltiden: En Romana från Pizzeria Aspudden. Nedsköljd i smyg med Coca-Cola, efter att barnen lämnat matbordet. De fick mjölk och vatten.

6 har du någonsin

Dejtat en av dina bästa kompisar: Ja, min fru.

Blivit arresterad: Nej, jag har aldrig blivit satt i cell, men i Moskva 1991 blev jag förd till polisstationen på Arbat efter ha köpt en matrjosjka utformad som de sju sovjetledarna genom tiderna och betalat med svenska kronor. (Det var det senare som var brottsligt.) En civilklädd polis (i trenchcoat!) som bevittnat transaktionen klev fram, legitimerade sig och sa "criminal police, please come with me".

(Faktum är att jag tolv timmar tidigare också hade blivit tagen av polisen, fast då av den genomkorrupta trafikpolisen GAI och i egenskap av tämligen oskyldig medpassagerare. Vi var en grupp svenska killar som efter en lång kväll hamnade på valutabaren på Hotel Inturist, tillsammans med ett ungt ryskt par. Som efter ännu mer vodka erbjöd sig att köra hem oss till svenska ambassaden, där vi bodde. Vi klämde in oss åtta personer i en liten Lada och vår lindrigt nyktra chaufför gjorde ganska omgående en illegal vänstersväng, och vi fick sällskap av en GAI-bil med påslagna sirener. Varpå vår förare sa, "äsch, de har en likadan bil som jag. De hinner inte ifatt oss". Och det gjorde de inte. Men vi kunde inte heller dra ifrån dem. Så vi jagades av trafikpolisen genom moskvanatten, upp i universitetsområdet i Lenin-bergen, innan vår förare gav upp och svängde in åt fel håll på en enkelriktad gata och stannade. Så då fick vi ju gå ut ur bilen. Och hon togs in i polisbilen, fick blåsa, fick veta att hon brutit mot i stort sett samtliga sovjetiska trafiklagar och att hon såg fram emot minst fem år i fängelse. Sen vidtog förhandlingen. Efter en kvart fick vi alla sätta oss i bilen igen - med samma förare bakom ratten - och köra vidare. Vi svenskar var lite bekymrade och undrade förstås hur det skulle gå för henne nu. Men hon bara skakade på huvudet och sa att vi var skyldiga henne två burkar Coca-Cola.)

Blivit kär vid första ögonkastet: Tja, impulsivt förälskad blir jag ofta - i prylar, skådespelerskor, barn, o.s.v. Men riktig kärlek växer fram. E-L och jag var kompisar innan vi blev ett par. I höst har vi varit gifta i tio år och jag har aldrig varit mer kär i henne än vad jag är nu.

Fastnat med blicken i någons urringning: Ja.

Sagt att du älskar någon utan att mena det: Nej.

Busringt till någon: Det var ett tag sen sist, men som alla andra har jag ju varit i nedre tonåren.

7 saker du har på dig

1. Gråa Edwin-jeans
2. Blåvitrandig skjorta
3. Billiga kalsonger
4. Glasögon
5. Vigselring
6. -
7. -

6 saker du har gjort idag

1. Lämnat N på skolan
2. Lämnat E på dagis
3. Jobbat
4. Hämtat E på dagis
5. Hämtat N på skolan
6. Hämtat pizza

5 favoritsaker utan rangordning

1. Min familj (vad är värst - att ta upp fru och barn på en lista över "saker", eller att inte ta med dem alls på en favoritlista?)
2. Vårt hus i Borrby
3. Min iPod
4. E-L:s Banoffee Pie
5. Internet

Och egentligen fortsätter den här "utmaningen" med fem rubriker till. Men nu får det vara nog. Håll till godo, Hank!

Tuffa tag i Aspudden

För tio minuter sen satt jag och tittade på TV, när jag hörde något som lät som en polisjakt på gågatan mellan vårt hus och ICA. När jag tittade ut såg jag en polisbil svänga runt hörnet och strax därefter kom en civil polisbil med påslagna sirener och blåljus. Så nyfiken som jag är öppnade jag fönstret och stack ut huvudet för att se bättre. Då hörde jag någon ropa "Upp med händerna!". Då drog jag in huvudet igen.

Nån som vet vad som har hänt?

Det blev en lista i år också

Liksom 2008 (med brasklapp) och 2007. Och jag hann faktiskt publicera den på iTunes igår, men sen kom inte Apple och jag överens om exportformaten, så då orkade jag inte knappa in allt för hand. Men nu har jag gjort det. Med YouTube/MySpace-länkar.

• Everyone's At It - Lily Allen
• Factory Girl - Strawberry Whiplash
• Stay 'Til It's Over - Marit Bergman
• Enemy Within - Frida Hyvönen
• This Is Not America - Juliette Lewis (Hollywood Mon Amour)
  
• Falling Down - Scarlett Johansson
• Burning Up - Ladytron
• Layers - Asobi Seksu
• The Wooden Chair - Jenny Wilson
• Tiger Mountain Peasant Song - First Aid Kit
• I Wonder Who Is Like This - Hello Saferide
• Guys With Guitars - Alev Lenz
• Stronger Than Jesus - A Camp
• Suburban Bliss - Edith Backlund
• Bang Bang - Marit Bergman
• That's Not My Name - The Ting Tings
• Snälla, snälla - Caroline af Ugglas
• Rain On Your Parade - Duffy
• In Private - Sahara Hotnights
• Fuck You - Lily Allen

Och på iTunes ser den ut så här:

... och Gott Nytt År!