Om att räfsa löv och svälja kameler

I morgon är det städdag i vår bostadsrättsförening. Gissningsvis ska vi kratta löv. Så mycket annat kan jag inte se att det behöver göras.

Nytt för i år är att den som inte deltar "får möjlighet att bidra med 250 kr via ett inbetalningskort i brevlådan". Ty ett sådant beslut drev Trädgårdstanten igenom på senaste stämman - mot styrelsens önskan. Som vår ordförande påpekade är det ganska meningslöst - straffavgiften är i praktiken frivillig, eftersom föreningen saknar laglig grund för att kräva in den.

Men Trädgårdsgruppen (som ligger i ständig fejd med föreningens barnfamiljer) var överrepresenterade på stämman. Så fr.o.m. nu gäller att om jag kommer ner i morgon och krattar lite löv, så får jag skriva upp mig på en lista som Trädgårdsgruppen administrerar - styrelsen lyckades i alla fall slippa exekvera beslutet. Och om jag inte står på listan så får jag ett inbetalningskort i mitt brevinkast.

Av rätt många skäl tycker jag det här är puckat. Ett är att det har en försumbar påverkan på föreningens ekonomi - vi har typ hälften av Aspuddens butiker och restauranger som hyresgäster. Och beloppet är i sig godtyckligt och oskäligt - med 100 bostadsrätter innebär det att arbetet vi utför i morgon skulle vara värt 25.000. Rimligen skulle samma jobb kunna göras av ett par ALU-ungdomar med lövblåsare för en bråkdel av den summan.

Gissningsvis anförde Trädgårdstanten & Co "rättvisa" som argument på stämman. Men hur kan man någonsin uppnå total rättvisa i de här sammanhangen? Vi råkar bo i föreningens största lägenhet och betalar följaktligen den högsta månadsavgiften - uppskattningsvis dubbelt så mycket som Trädgårdstanten. Har vi därmed rätt till en dubbelt så stor del av trädgården? Får mina barn trampa ner dubbelt så många petunior? Och borde jag i så fall räfsa ihop dubbelt så många löv i morgon?

Det främsta skälet till att jag ogillar det här är förstås att det är så inihelvete kontraproduktivt. Egentligen har jag inget emot såna här tillställningar - jag går gärna ner och umgås lite med grannarna, räfsar lite löv, dricker lite kaffe, får lite frisk luft. Men om det ska stå en barsk matrona och se till att alla minsann gör både rätt och rätt för sig, då tappar jag lusten. Och den småputtriga pyssliga grannsamvaron, förbyts i småskurenhet och beskäftighet.

Allt det här borde jag förstås anföra som argument för att upphäva beslutet på nästa föreningsstämma. Men eftersom jag tillhör barnfamiljerna kommer jag förmodligen ha bättre saker för mig, när det blir dags för den.