Julklappstips

E har skrivit önskelista:

• ett leksaks-skräck-svärd


• en ask med choklad (svart, brun och vit)


• en fin teckning


• en drakballong

N har inte skrivit nån önskelista, för "tomten kan läsa tankar, ända från Nordpolen".

Facebook-grupper jag inte går med i, Del 1

Jag har blivit inbjuden till Facebook-gruppen Avbeställ telefonkatalogen!. Jag kommer inte gå med och jag tänkte förklara varför. Först vill jag bara deklarera att jag jobbar på Eniro och är i så måtto part i målet. Jag arbetar dock inte på katalogbolaget utan på Eniro Sverige Online AB, och mitt ansvarsområde är produktutveckling, inte PR. Så det jag säger här gör jag i mitt namn, inte i företagets.

Till skillnad från många andra Facebook-grupper (se nedan), tycker jag varken att "Avbeställ telefonkatalogen!" är meningslös eller att uppmaningen är fel i sak. Tänker man inte använda katalogen så kan man med fördel avbeställa den. Och det är bra att folk blir medvetna om detta - numera ligger informationen tydligt på Eniro Sveriges förstasida, men så har det inte alltid varit.

Men jag förstår inte riktigt varför det här måste ha undertoner av att Eniro i allmänhet och telefonkatalogen i synnerhet, är skit. Enligt Sifo/Orvesto Konsument använder 57% av befolkningen Gula sidorna mer än en gång i månaden. Även om gruppen lyckas uppnå sitt mål att få en miljon avbeställningar, så är det fortfarande 4,5 miljoner kataloger kvar - som faktiskt används.

Mediedrevet leds av SvD, som av en händelse råkar vara systerföretag till Eniros huvudkonkurrent hitta.se. Och i SvD-artikeln finns det sakfel som sedan fortplantat sig till Facebook-gruppens hemsida. Där påstås att nästan en procent av Sveriges skogsavverkning går till telefonkatalogen. Men den verkliga siffran är 0,02%, huvudsakligen spillprodukter, vilket utreds ganska ingående här. En femtedels promille är fortfarande en hel del träd (och transporter), men ganska lite jämfört med vad som går åt till alla dessa gratistidningar och reklamblad som man i bästa fall kan "avbeställa" genom en lapp på brevlådan. Så varför denna hätskhet mot just telefonkatalogen?

Andra Facebook-grupper som jag hoppar över är:

Dizza telefonkatalogen och Var miljösmart - Avbeställ telefonkatalogen, av ovannämnda skäl.

I bet I can find 1,000,000 people who dislike George Bush! Inte för att jag tillhör Dubyas fanclub, men för att det är så poänglöst. Bara i USA var det fler än 59 miljoner som röstade emot honom senast, och globalt bör det vara ett par miljarder som "dislike George Bush". Vad gör en miljon facebook-användare för skillnad, förutom för egot hos den som startade gruppen? Fast diskussionsämnet "Anyone who thinks hanging around 72 virgins is a blessing never went to junior high" är iofs rätt kul.

Facebook owns your photos resp. My photos are MINE! NOT Facebook's! Change the Terms and conditions! Den 25 oktober blåste det upp till mediestorm i ankdammen. Men uppgiften om att Facebook äger våra bilder och tänker använda dem för sinistra syften var förstås ... en anka. Vilket bl.a. advokat Monique Wadsted och PR-strateg John Sandström förtjänstfullt förklarat, i Expressen resp. Internetworld. Däremot verkar de ha missat att Facebook äger våra matvaror, och det gör mig lite orolig.

Adventskonsert

I morgon kl. 8:30 bjuder N och hans skolkamrater på adventskonsert i Uppenbarelsekyrkan. Jag har ingen aning om vad de ska sjunga, men de har tränat i flera veckor så det blir säkert fint. På sitt sätt.

Eftersom jag inte är någon frekvent kyrkobesökare, fick jag slå upp adressen på eniro.se. Och med hjälp av vår nya funktion "Utsikt" kunde jag få fram följande fina bild på hur jag ska gå dit. Det är tur att jag vet att bilderna bara uppdateras vartannat år, annars skulle det kännas som om nån tittade över axeln på mig när jag knallar där i morgon.

Är det inte lite för lite snö?

(Tack Ludde!)

The Lord Worketh in Mysterious Ways ... or not, rather

Jag sökte egentligen på Google efter en tomtebild och hittade det här fantastiska försvarstalet för ateism och ateister, publicerat i Los Angeles Times på julafton förra året.

Författaren Sam Harris (End of Faith, Letter to a Christian Nation), observerar att "the term "atheism" has acquired such an extraordinary stigma in the United States that being an atheist is now a perfect impediment to a career in politics (in a way that being black, Muslim or homosexual is not)". Enligt en opinionsundersökning i Newsweek, skulle bara 37% av den amerikanska befolkningen kunna tänka sig att rösta på en i övrigt väl kvalificerad, ateistisk, presidentkandidat.

Harris listar - och bemöter - tio vanliga myter om ateister. T.ex. att ateister anser att livet saknar mening:

On the contrary, religious people often worry that life is meaningless and imagine that it can only be redeemed by the promise of eternal happiness beyond the grave. Atheists tend to be quite sure that life is precious. Life is imbued with meaning by being really and fully lived. Our relationships with those we love are meaningful now; they need not last forever to be made so. Atheists tend to find this fear of meaninglessness ... well ... meaningless.

Eller att ateismen inte ebjuder någon moralisk värdegrund:

If a person doesn't already understand that cruelty is wrong, he won't discover this by reading the Bible or the Koran — as these books are bursting with celebrations of cruelty, both human and divine. We do not get our morality from religion. We decide what is good in our good books by recourse to moral intuitions that are (at some level) hard-wired in us and that have been refined by thousands of years of thinking about the causes and possibilities of human happiness.

We have made considerable moral progress over the years, and we didn't make this progress by reading the Bible or the Koran more closely. Both books condone the practice of slavery — and yet every civilized human being now recognizes that slavery is an abomination. Whatever is good in scripture — like the golden rule — can be valued for its ethical wisdom without our believing that it was handed down to us by the creator of the universe.

Eller att vi är dogmatiker:

Jews, Christians and Muslims claim that their scriptures are so prescient of humanity's needs that they could only have been written under the direction of an omniscient deity. An atheist is simply a person who has considered this claim, read the books and found the claim to be ridiculous. One doesn't have to take anything on faith, or be otherwise dogmatic, to reject unjustified religious beliefs. As the historian Stephen Henry Roberts (1901-71) once said: "I contend that we are both atheists. I just believe in one fewer god than you do. When you understand why you dismiss all the other possible gods, you will understand why I dismiss yours."

Snarare är det så att religionen har just dogmatismen gemensam med totalitära läror som kommunism och fascism, och är inget vaccin mot dessa. "Auschwitz, the gulag and the killing fields were not examples of what happens when human beings reject religious dogma; they are examples of political, racial and nationalistic dogma run amok. There is no society in human history that ever suffered because its people became too reasonable". Säger Sam Harris. Och det låter rimligt.

Dagens ord är 'förutsätter'

Mitt projekt går mot sitt slut. Det började för snart två år sen, svällde och gick överstyr, och i somras lades det på is i ett par månader medan alla tog ett djupt andetag. Sedan slutet av september har vi fått upp både farten och humöret, men nu är det som sagt nästan slut, och då tittar slutspelsnerverna fram. Fler och längre mejl mellan folk som sitter fem meter ifrån varann i öppna kontorslandskap. Fylligare cc-listor. Frekvent användning av frasen "vi i [delprojekt si-och-så] förutsätter att ni har [gjort det och det]".

Enligt min erfarenhet betyder ordet förutsätter i de här sammanhangen:

önskar
hoppas
kanske tror
kanske rent av räknar med

men ytterst sällan förutsätter. För om man verkligen förutsatte något skulle man knappast skicka långa mejl om det.

Brrr

Vår lägenhet blir rätt varm, så vi brukar stänga av elementet och sova med öppet fönster. Det ska föreställa nyttigt och stärkande och framförallt är det rätt skönt. Men nu börjar det slå över lite. När jag väcktes i morse förkunnade min nya väckarklocka/väderstation, som jag fick i farsdagspresent, att det var prick tio grader i sovrummet. Och jag fick stå 20 minuter i en väldigt varm dusch innan jag tinade.

F.ö. uppskattar jag att den nya väckarklockan har en fungerande snooze-funktion. Men det har inte precis gjort mig bättre på att passa tider på morgonen.

Var e alla svar, alla dessa svar, alla jävla svar på dom frågor som vi har?

How soon is now?
Vad ska du bli?
Is this it?
What can I do?
What difference does it make?
Why can't I be you?
Vem kan man lita på?
Is there anybody out there?
Varför lever du?
Who put the bop in the bop-she-bop-she-bop?
Why did it have to be me?
What have I done to deserve this?
Why don't you find out for yourself?

Och den långa ludna svansen

Jag har bytt namn på min blogg. I våras döpte jag den till "johanljung 2.0", med förklaringstexten "1.0 är min hemsida, johanljung.se. 2.0 är snabbare, mer interaktiv och har ett RSS-flöde". Men nu börjar hela det där med Web 2.0 kännas såååå 2006...

Delvis beror det kanske på att jag har återupptagit läsningen av förra årets blockbuster inom populärkultur/nätverksekonomi - Chris Andersons The Long Tail, som jag köpte i somras. Att jag tog en paus i läsningen beror inte på att boken är dålig - tvärtom är den både fyndig och tankeväckande. Men som så många andra amerikanska faktaböcker är den väldigt pratig. Chris Anderson kunde ha sagt samma sak, minst lika väl, i en väsentligt kortare essä i någon schysst tidskrift eller antologi. (Vilket f.ö. är precis vad han gjorde, i Wired och här.) Men ironiskt nog, för att verkligen göra sig ett namn (och en hacka) kring teorin om hur demokratiseringen av produktionsmedlen och distributionskanalerna (läs Internet) revolutionerar våra konsumtionsbeteenden, väljer han att utveckla den i det mest traditionella av alla medier - en vanlig bok.

Idag läste jag kapitlet om "Niche Culture - What's it like to live in a long-tail world?". Det handlar om hur vi som individer alltid har haft unika kombinationer av allmänna och speciella intressen, medan vi nu för första gången har praktisk möjlighet att konsumera just den kultur och information som motsvarar våra individuella intressekombinationer. Anderson menar att "we're seeing a shift from mass culture to massively parallel culture". Eller annorlunda uttryckt, "we're leaving the watercooler era, when most of us listened, watched, and read from the same, relatively small pool of mostly hit content. And we're entering the micro-culture era, when we're all into different things."

En intressant fråga är förstås om detta i sig är bra eller dåligt. Anderson citerar juridikprofessorn Cass Sunstein, som anser att det finns en risk för ökad polarisering i samhället. En värld där alla får sina nyheter och sin opinonsbildning via en Daily Me, är en värld där "you need not come across topics and views that you have not sought out. Withouth any difficulty, you are able to see exactly what you want to see, no more and no less." Och Christine Rosen, vid en konservativ think-tank i Washington, menar att denna inskränkthet sträcker sig också till kulturen i stort:

If these technologies facilitate polarization in politics, what influence are they exerting over art, literature, and music? In our haste to find the quickest, most convenient, and most easily individualized way of getting what we want, are we creating eclectic personal theaters or sophisticated echo chambers? [---] By giving us the illusion of perfect control, these technologies risk making us incapable of ever being surprised. They encourage not the cultivation of taste, but the numbing repetition of fetish.

Vid första genomläsningen känner jag mig pinsamt träffad. Jag formar mina politiska åsikter nästan uteslutande från vad jag läser på DN:s ledarsida på morgonen. Och sen i bilen på väg till jobbet lyssnar jag fyra dar i veckan på mina egna Ipod-spellistor. Den femte - när jag för variationens skull lyssnar på radio - blir det Studio 107,5, vars "70- och 80-talspuls" inte bjuder på särskilt många överraskningar.

Men Chris Anderson är optimistisk:

Although the decline of mainstream cultural institutions may result in some people turning to echo chambers of like-minded views, I suspect that over time the power of human curiosity combined with near-infinite access to information will tend to make most people more open-minded, not less.

Och för all del, min egen kulturkonsumtion äger väl inte bara rum i en hermetiskt tillsluten ekokammare. För några månader sen beskrev jag här hur mitt blandbandsknypplande i iTunes fick mig att börja gilla Asobi Seksu, som jag aldrig hört talas om tidigare. Varefter jag insåg att det fanns en hel del annan musik på nätet som jag också kunde gilla.

I samma kapitel i The Long Tail skriver Chris Anderson att vi går från en "eller"-kultur till en "och"-kultur - mainstream och subkultur, institutioner och individer, proffs och amatörer. Och på samma sätt tror jag att inte att "kulturfragmenteringen" är bra eller dålig, utan bra och dålig. De vidsynta kan bli än mer vidsynta och de inskränkta än mer inskränkta.

"Since nothing on the Web is authorative, it's up to you to consult enough sources so that you can make up your own mind. This is the end of spoon-fed orthodoxy and infallible institutions, and the rise of messy mosaics of information that require - and reward - investigation", säger Anderson. Det är en vacker tanke. Men kanske lite naiv, med tanke på de aktuella diskussionerna om gymnasisters källkritik och om religiösa friskolor.

De diskussionerna ger jag mig dock inte in i nu. I stället presenterar jag min senaste tema-topplista - Topp 10 Rymden:

10. Telstar - The Tornados


9. Astronomy Domine - Pink Floyd


8. Stars - Au Revoir Simone


7. Clouds Across the Moon - The RAH Band


6. Meteor Man - Dee D. Jackson


5. The Empire Strikes Back - Meco


4. Intergalactic - Beastie Boys


3. Space Man - Babylon Zoo


2. The Final Countdown - Europe


1. Space Oddity - David Bowie

Om att räfsa löv och svälja kameler

I morgon är det städdag i vår bostadsrättsförening. Gissningsvis ska vi kratta löv. Så mycket annat kan jag inte se att det behöver göras.

Nytt för i år är att den som inte deltar "får möjlighet att bidra med 250 kr via ett inbetalningskort i brevlådan". Ty ett sådant beslut drev Trädgårdstanten igenom på senaste stämman - mot styrelsens önskan. Som vår ordförande påpekade är det ganska meningslöst - straffavgiften är i praktiken frivillig, eftersom föreningen saknar laglig grund för att kräva in den.

Men Trädgårdsgruppen (som ligger i ständig fejd med föreningens barnfamiljer) var överrepresenterade på stämman. Så fr.o.m. nu gäller att om jag kommer ner i morgon och krattar lite löv, så får jag skriva upp mig på en lista som Trädgårdsgruppen administrerar - styrelsen lyckades i alla fall slippa exekvera beslutet. Och om jag inte står på listan så får jag ett inbetalningskort i mitt brevinkast.

Av rätt många skäl tycker jag det här är puckat. Ett är att det har en försumbar påverkan på föreningens ekonomi - vi har typ hälften av Aspuddens butiker och restauranger som hyresgäster. Och beloppet är i sig godtyckligt och oskäligt - med 100 bostadsrätter innebär det att arbetet vi utför i morgon skulle vara värt 25.000. Rimligen skulle samma jobb kunna göras av ett par ALU-ungdomar med lövblåsare för en bråkdel av den summan.

Gissningsvis anförde Trädgårdstanten & Co "rättvisa" som argument på stämman. Men hur kan man någonsin uppnå total rättvisa i de här sammanhangen? Vi råkar bo i föreningens största lägenhet och betalar följaktligen den högsta månadsavgiften - uppskattningsvis dubbelt så mycket som Trädgårdstanten. Har vi därmed rätt till en dubbelt så stor del av trädgården? Får mina barn trampa ner dubbelt så många petunior? Och borde jag i så fall räfsa ihop dubbelt så många löv i morgon?

Det främsta skälet till att jag ogillar det här är förstås att det är så inihelvete kontraproduktivt. Egentligen har jag inget emot såna här tillställningar - jag går gärna ner och umgås lite med grannarna, räfsar lite löv, dricker lite kaffe, får lite frisk luft. Men om det ska stå en barsk matrona och se till att alla minsann gör både rätt och rätt för sig, då tappar jag lusten. Och den småputtriga pyssliga grannsamvaron, förbyts i småskurenhet och beskäftighet.

Allt det här borde jag förstås anföra som argument för att upphäva beslutet på nästa föreningsstämma. Men eftersom jag tillhör barnfamiljerna kommer jag förmodligen ha bättre saker för mig, när det blir dags för den.

A Day in the Life

E och jag är hemma idag. Sjuka. Vi är förkylda, har ont i magen och luktar lite illa. Det ösregnar. Till lunch gav jag E bacon med snabbmakaroner och soja. Då frågade han mig: "Pappa, är det här den bästa dagen någonsin?". Utan ett spår av bitterhet eller ironi.

Sen åt vi ostbågar.

När gav Ni Er fru en kyss på livmodern senast?

Enligt Handelns utredningsinstitut är årets julklapp GPS-mottagaren. Enligt Teknikmagasinet är det Clone-A-Willy. Att döma av min Inbox ligger Teknikmagasinet närmare sanningen, även om de kanske går händelserna lite i förväg. För innan man klonar ska man tydligen optimera originalet. Tycker en massa människor med mellaninitialer som haft vänligheten att mejlledes ge mig shoppingtips.

Make all girls notice your manhood!, föreslår Ross G. Dean, varvid Victor H. Gonzalez förtydligar att Tiny di'ck can never attract woman's attention. Och Dennis Q. Skinner är inne på samma spår med True masculinity is impossible without a substantial volume of male meat.

Cherie A. Rosenberg vill uttryckligen varna mig för att Hot babes turn up their noses at small di'cks, och får medhåll av Nickolas T. Guerra: Women agree that guys with a small dik give the worst s'e_x ever! So why not change it? Liksom av Dionne P. Comer: Tiny diks are doomed to be ignored by hot women. You deserve better, aren't you?

I gengäld är det så att Large muscular rods make women go totally wild!, vet Chuck Q. Wilcox att berätta, liksom Elaine Z. Moser: Voluptuous hotties, fresh adorable girls, horny moms - all love big diks!

Så Russel Y. chase har ett förslag: Let your small penis grow into a purple-headed demon! Make your trouser python huge and rock hard!, fyller Al U. Becker i. Det förväntas, med Olivia N. Siegels ord, Make your boner something she won't tear her eyes from. Så att jag kan Enter the world of boundless sensual enjoyments with a new big pen!s!, enligt Burt D. Mercer.

Det finns andra fördelar också, påpekar Errol W. Branch: As your dik gets bigger, you will use it more effectively! (Energisparande antar jag?) Och Even the most well-hung studs will envy you, when you try this!, försäkrar Tyron S. Monroe.

Men huvudargumentet är ändå omtanken om min käresta. If you treat your filly as a goddess, why not become a God in her bedroom?, frågar Bianca D. Wray. Massive rod is what you need to make your beloved lady adore you!, förklarar Roxanne Y. Murdock. The greatest gift for your woman will be your new big shaft!, förtydligar Johnny P. Stewart.

Och om jag fortfarande tvekar, så har Wiley B. Robles ett argument till: Have you ever felt a kiss of a womb? With your new big rod you'll feel it! Jamendåså.

Detta har hänt

October 23: Johan is sömnig. Så sömnig. 7:53pm
October 25: Johan is långhelgig. 6:16pm
October 26: Johan is Motala tur o retur. 10:43am
October 27: Johan is på 100-årskalas. 9:58am
October 28: Johan is söndagsbrunch på Grand Hôtel-mätt. 4:23pm
October 28: Johan is 10.000 foton på datorn och inget på mig. 9:15pm
October 29: Johan is at work. 12:14pm
October 29: Johan is steker korv. 8:39pm
October 29: Johan is vädrar korvos. 10:11pm
October 30: Johan is betalar räkningar. 10:27pm
October 31: Johan is -za ostrova na strezjen'. 11:19am
November 1: Johan is nervous. 10:24am
November 1: Johan is woohoo! och glad och stolt över sin fru. 11:38am
November 2: Johan is halvdag. 10:05am
November 3: Johan is familjen fulltalig. 2:27pm
November 5: Johan is städar bland sina Facebook-applikationer. 7:42pm
November 8: Johan is ska brottas med barnen och sedan lägga dom. 7:18pm
November 8: Johan is sömnig. 10:02pm
November 10: Johan is äter billig choklad och dricker dyr whisky. 9:33pm
November 11: Johan is är Fars Dags-slapp. 11:44am
November 12: Johan is borde gå och lägga sig. 9:26pm
November 16: Johan is bakfull. 11:21am
November 16: Johan is jävligt irriterad på att "Quizzes" skickar en massa inbjudningar i mitt namn som jag inte bett om. 11:47am
November 22: Johan is Facebook. Jaha. Och nu då? 4:26pm