Popping my cherry & Let's Go To Bed

I kväll har jag fallit till föga. I våras nådde jag till slut en kritisk massa i mitt LinkedIn-nätverk och sedan dess har det rullat på bra där. LinkedIn har inneburit ett enkelt och smidigt sätt att hålla koll på mitt professionella (och föralldel sociala) nätverk och jag har vårdat min profil och haft reell glädje av mina kontakter. Men för nån månad sen började det förstås trilla in inbjudningar till Facebook. Initialt tänkte jag att "jag orkar inte hantera en nätverkssajt till", men den populärkulturella pressen blev för stor. Och nu har jag gjort mig av med oskulden. Lagt upp en profil och slängt iväg ett gäng förfrågningar. Fascinerande att se hur många andra som också är inne på Facebook just nu... Jag har fått ett tiotal svar den senaste timmen.

I morse köpte jag biljetter till The Cure på Hovet i februari. 22 år efter ursprunglig plan. 1985-86 bodde jag i Lexington utanför Boston, och kan väl inte med bästa vilja i världen säga att jag trivdes nåt vidare. Den stora förmildrande omständigheten var att alla band som turnerade i USA spelade i Boston, och det var som regel inga problem att få biljetter. På det lite tjusigare Wang Center såg jag Simple Minds, Echo and the Bunnymen och Depeche Mode. På det lite mindre och stökigare Orpheum Theater (där halva publiken verkade röka körsbärstobak, eller nåt) såg jag The Cult, The Alarm och Siouxsie and the Banshees. I Winchester myglade jag till mig gratisbiljetter till Howard Jones med mitt svenska pressleg från Corren UNG. Och som representant för den sydostsvenska landsortspressen fick jag också (köpa) biljett till Conspiracy of Hope-galan i New York, med U2, The Police, Lou Reed, m.fl. Men The Cure missade jag precis. De spelade i Boston veckan innan jag flyttade dit och igen veckan efter att jag flyttat därifrån. Men skam den som ger sig...