Får jag inte blåbären så Tarja Halonen

Den 2 april är, som tidigare meddelats, både Evovas födelsedag och min och E-L:s förlovningsdag. I år kommer jag emellertid främst fira att Republiken Finlands president promoveras till hedersdoktor vid Helsingfors Tekniska Högskola denna dag. Samt i någon mån att min far promoveras samtidigt.

Eftersom det är hans femte hedersdoktorstitel, så kunde man möjligen tro att nyhetens behag lagt sig något. Men min erfarenhet av finländska universitetsevenemang säger mig att detta inte är en tillställning man vill missa. T.ex. är den finländska gästfriheten enastående - pinsamt så, i jämförelse med den svenska.

När min far blev hedersdoktor vid mitt eget Alma Mater, fick han tigga till sig biljetter till promotionsakten till mig och min bror. Att vi också skulle få gå på banketten på Uppsala slott - ens mot betalning - var inte aktuellt. Men av Helsingfors Tekniska Högskola bjuds jag och E-L, och min bror och svägerska, inte bara på promotionsakt och bankett, utan också på flygresa och hotell. Och när jag och E-L representerade Östgöta nation på högtidsmiddag hos vår vänförening SF-klubben i Åbo, fick vi låna ordförandens enrumslägenhet (med egen bastu), medan den finländska delegationen i Uppsala inhystes på ett källargolv.

När jag besökte Östgöta nations vännation i Helsingfors, Varsinaissuomalainen Osakunta ("Det Egentliga Finlands Nation") slogs jag också av hur seriöst de tar sina studenttraditioner. Även i mina akademikersnobbigt upsaliensiska ("du - min frack är äldre än ert s.k. universitet") ögon. Det var pli på balgästerna - alla var uppklädda och satt tyst och lydigt igenom tal efter tal. Trots att samtliga närvarande - inklusive de små försynta flickorna i frasiga prinsessklänningar som satt mittemot mig - hade med sig egna tvådeciliters plastdunkar med Koskenkorva, som de drack ur genom hela sittningen. Och när det skulle sjungas drämde sånganförarna sina svärd i bordet och vrålade Silentium ad cantem!

Eftersom VSO är en finskspråkig nation, är merparten av visorna i deras sångbok på finska. Men vi fick dem översatta av vår värdinna Esso (som inte riktigt såg det roliga i att vi svenskar kallade henne Statoil), och det visade sig att texterna hade två återkommande teman - Koskenkorva och grafiska beskrivningar av hur man dödar ryssar. Det ska bli intressant att se om Tarja sjunger några av de senare.