Keeping Busy 2

Innan vi startade företag och jag började leka reklamare hade vi ett riktigt sommarlov i Skåne. Eftersom jag varken hade jobb eller uppdrag och Eva-Lotta lika gärna kan jobba därifrån som från Stockholm, var vi i Borrby från mitten av juni till strax före skolstarten. Och det var ju inte precis fel år att vara långledig på sommaren...

Två månader är en lång tid att vara i sommarstugan, även om (och ibland i synnerhet när) det är 25-30 grader varmt och strålande solsken. Men jag passade på att läsa, förmodligen mer än jag nånsin gjort tidigare. Före sommaren utmanade Eva-Lotta mig och E på BOTNS Bingo: Vi fick varsin bricka med 25 rutor med bokattribut och skulle försöka få så många rader som möjligt. Min såg ut så här:

Jag började lite försiktigt med att pricka av "Reread something" (Happiness™ av Will Ferguson) och "By a small press" (Ryssland: en europeisk civilisationshistoria av Kristian Gerner) och de låg ju inte på samma rad hur man än vänder och vrider på det, så jag tänkte att det nog inte skulle bli så många bingon. Men som jag tidigare konstaterat här så är jag hobby-periodare, och jag blev förstås besatt av att pricka av så många som möjligt. Och med Inger Christensens Alfabet som sista kryss så fyllde jag brickan. Vilket förstås också hjälpte mig att klara årets Goodreads-utmaning långt före utsatt tid.

Och när vi inte låg och läste så var vi på stranden,

grävde upp potatis,

och låg i hängmattan.

(Fast där läste vi förstås också.)

Dag 5: Washington - Maysville

Resans längsta dagsetapp, 11 timmar inklusive raster. Mestadels vackra vyer, längs Shenandoah River och genom Blue Ridge Mountains. Stundtals tröttsamt genom störtskurar. Vi lyssnade på Hungerspelen som ljudbok och barnen föreställde sig att staketet längs vägen var stängslet som hägnade in Distrikt 12.

På andra sidan staketet från vårt hotell i Maysville, Kentucky bor Daphne. Daphne och Eva-Lotta har varit brevvänner i 30 år, sedan mellanstadiet. I kväll träffades de för första gången.

Dagens låt: John Denver - Take Me Home, Country Roads

Shopping Spree - år 2

Förutom att se Yazoo och äta goda tapas, shoppade vi förstås en del i Brighton i helgen. Liksom förra året.

3-for-2-böcker från Waterstones:

• Christopher Brookmyre: Attack of the Unsinkable Rubber Ducks
• Bill Bryson: Shakespeare
• Barack Obama: The Audacity of Hope
• John O'Farrell: An Utterly Impartial History of Britain or 2000 Years of Upper-Class Idiots in Charge
• Nassem Nicholas Taleb: Fooled by Randomness
• Don Tapscott & Anthony D. Williams: Wikinomics - How Mass Collaboration Changes Everything

BBC-DVD från HMV:

• Clarkson - The Good The Bad The Ugly
• The Gathering Storm
• Have I Got News For You - The Best of the Guest Presenters 2
• Top Gear - Back in the Fast Lane

Handgjord choklad från Montezuma's:

• Dark Chocolate & Chilli Emperor Bar
• Dark Chocolate Orange & Geranium Emperor Bar
• Milk Chocolate Sweet Paprika & Strawberry Emperor Bar
• Spice it Up, Bean Machine och Orangutang Speciality Bars
• Lime, Chilli & Tequila Truffles

Stapelvaror från Waitrose, Marks & Spencer och Boot's:

Te, kex, fispiller, kalsonger, strumpor, etc.

Nytt uppsamlingsheat

I fredags satte E-L och jag nytt personrekord i sybaritiska utsvävningar, när vi besökte Mathias Dahlgrens Matsalen tillsammans med Eva, Jenny x 2, Jon, Kalle och Marcus. Vi åt "Vårt val", som de kallar avsmakningsmenyn, men bytte ut matjessillen med potatis mot en liten portion griskind med jordärtskockspuré. Mathias första intryck visade sig vara en fingerborgsstor brödbulle med smör, serverad ångande het under upp-och-ner-vänt glas. Och Sorbet på två stjälkar var gjord på rabarber respektive selleri.

Liksom vid DN:s besök (när Krogkommissionen för första gången gav högsta betyg), ingick Bröd, 3 x fett och Lantägg 63°. Och liksom DN:s recensenter blev jag salig. Långa stunder satt jag bara och log fånigt, knappt kontaktbar. Svårast att uppskatta var förrätten Ostronpuré & stekt kammussla, vars havssmak var i kraftigaste laget. Men därefter var allting klockrent. Godast var nog lammet, som vi skar upp med de moraknivar som bordet var dukat med när vi satte oss. Som helhet var det här utan tvekan den bästa måltid jag någonsin ätit, även om Lux Stockholms anka i två serveringar med apelsin och choklad för tre år sen, kanske fortfarande är den enskilt godaste rätten.

På senare tid har jag också nått nya höjder inom joggningsrelaterad självförnedring. I julklapp önskade jag mig bl.a. en pulsklocka, men E-L upptäckte att hon kunde få en på köpet om hon tecknade en prenumeration på tidningen iForm. Klockan - som hon hittills aldrig använt själv, förstås - fanns i svart och rosa. Så gissa vad jag springer omkring i nuförtiden. Fast egentligen är det inte så mycket klockan som gör mig osäker i min manlighet, som pulsbandet. Varje gång jag fäster det strax under bröstvårtorna tänker jag på Seinfeldt-avsnittet med Kramers man-bh "Bro".

Tanken var att jag skulle läsa på och testa lite lågpulsträning, à la Maffetone. Men enligt hans formel ska jag - som 38-årig allergiker - hålla mig under 137 i puls. Och i så fall kan jag lika gärna träna genom att läsa deckare i soffan. Men efter en del experimenterande har jag kommit fram till att om jag ligger mellan 160 och 170 i puls så kan jag springa rätt länge utan att bli andfådd eller få mjölksyra. Så tills vidare får det vara min "in-zone". Initialt tänkte jag bara öka distansen, och därefter antingen försöka minska pulsen med bibehållen kilometertid, eller vice versa. Jag har så smått också börjat följa Anders Szalkais träningsprogram inför St Eriksloppet, som jag nu har anmält mig till. (Räknas det som en halv 40-årskris att springa en halvmara?) Och jag har lagt ut länken till min träningsdagbok på jogg.se här intill. Kanske mer för att piska mig själv än för dess allmänintresse, dock.

Annars har det blivit just en del deckare i soffan. Häromdagen läste jag ut Flickan som lekte med elden, vilket återigen aktualiserar det där blogginlägget jag inte har skrivit än, om Fredrik Strage, Mons Kallentoft och en odräglig gymnasist vid namn Johan.

Och samtidigt fick jag en ny leverans från AdLibris, varur jag just nu alternerar mellan Everything Is Miscellaneous och The Baby Jesus Butt Plug.

Ja, må jag leva

Nu fyller jag år igen. Pannkakor till frukost, tårta på jobbet och tårta hemma. Fint födelsedagskort från fru och barn. Whipping Floyd-t-shirt, usb-vinyl-spelare och Tough, tough toys for tough, tough boys av Will Self av desamma. Millennium-trilogin, NK-choklad och ännu ej överlämnad present från Hong Kong från mor och far. Lush-lyx och ännu mer choklad från svärföräldrar och svägerska. Och ett mystiskt paket från "Box 19, Simrishamn" som visade sig vara en helt födelsedagsorelaterad prenumerations­premie från Family Living.

När E väckte mig i morse sa han "kom ihåg nu pappa, att nu är du inte 37 längre, nu är du 38". Både han och N sa sen att det var den bästa födelsedagen de hade varit med om. Ain't gonna argue.

I ain't cool

En av de böcker jag önskade mig och fick i julklapp, var Malcolm Gladwells The Tipping Point om "sociala epidimier". Den var hajpad redan som ny, för snart åtta år sen, så det känns lite överspelat att referera eller recensera den här. Då kan man t.ex. lyssna på när Richard Gatarski & Co diskuterar den i sin podcastblogg i stället.

Huvudtesen är att huruvida t.ex. en idé eller en produkt får stort genomslag, beror på en kombination av budbäraren, budskapet och sammanhanget. Knappast revolutionerande i sig, men Gladwell går förstås in mer i detalj på vilka egenskaper hos dessa som avgör vilka idéer, produkter, budskap, beteenden, etc, som "tippar över". Han talar om "the Law of the Few", "the Stickiness Factor" och "the Power of Context". Och exemplifierar med - i tur och ordning - försäljningsboomen för Hush Puppies efter att "rätt" personer börjat bära dem i Greenwich Village; Sesame Street och Blue's Clues vars repetitiva upplägg får barnen att sitta klistrade framför teven; och den väldiga nedgången i New York-brottslighet på 90-talet, som tros bero på krafttag mot klotter och andra småbrott. (Fast en annan superhajpad bok i samma genre, Freakonomics, hävdar att nedgången har en enklare förklaring - att aborter legaliserades i USA 15-20 år tidigare.)

Men det jag egentligen vill komma till är Gladwells sista fallstudie - den lavinartade ökningen av rökning bland amerikanska tonåringar. Varför börjar fler och fler röka, när omgivningen så aktivt motarbetar rökning - med högre priser, upplysningskampanjer, annonsförbud, rökstopp i offentliga miljöer? Enligt Gladwell blandar man ihop budskapet med budbäraren:

Over the past decade, the anti-smoking movement has railed against the tobacco companies for making smoking cool and has spent untold millions of dollars of public money trying to convince teenagers that smoking isn't cool. But that's not the point. Smoking was never cool. Smokers are cool.

Och det gäller att skilja på orsak och verkan. "They weren't cool because they smoked. They smoked because they were cool." Den typiska (eller stereotypa) rökaren, är en personlighetstyp som kan beskrivas som social, impulsiv, sensationslysten, självsäker, mer sexuellt aktiv än genomsnittet. Allt som en tonåring vill vara.


Slutsatsen kring hur man ska angripa tonårsrökningen är att istället gå på själva cigaretternas "stickiness" - genom att sänka nikotinhalten och göra dem mindre beroendeframkallande. Det må så vara. Den bittra slutsatsen för egen del är att det inte hjälper om jag börjar röka. Gladwell citerar journalisten David Krogh, som har ett enkelt test för att illustrera den coola rökarens personlighetsprofil:

Arrange to go to a relaxed gathering of actors, rock musicians or hairdressers on the one hand, or civil engineers, elecricians or computer programmers on the other, and observe how much smoking is going on. If your experience is anything like mine, the differences should be dramatic.

I Coffee and Cigarettes låtsas Jack White förvisso vara elektroingenjör. Men alla vet ju att han och Meg är rockmusiker egentligen.


(via YouTube)

Smörkyckling

Helgens Långkok blev Murgh makhani - indisk smörkyckling. Så nu har vi avverkat:

• Ärtsoppa extra allt
• Lammgryta med mynta
• Boeuf niçoise
• Texas chili con carne
• Zilzil alecha - afrikansk chiligryta
• Murgh makhani
• Sölig rödvinsstek med sidfläsk och kyndel

Och när E-L var i Brighton gjorde hon och Eva Snörbiff i rödvinssky.

Spännande va?

Radiotystnad

Rätt mycket på jobbet nu. Och sedan E-L kom hem från Brighton har jag inte velat lägga min begränsade fritid på att blogga. Trevliga presenter fick jag också:

Spice it Up Speciality Bar, Double Strength Chilli Bar och Cocoa Nibs Choco:Block från Montezuma's. (Dvs ett halvt kilo handgjord mörk choklad.)

The Race av Richard North Patterson och World War Z av Max Brooks.



Så allt jag behöver nu är en helg i fred i soffan.

Besviken

Jag fick just ett reklammejl från AdLibris - "Politik, dejting och supermat". Trodde att rubriken hade blivit avklippt och att det handlade om en schysst populärvetenskaplig bok om supermateria. Det är ett fascinerande forskningsområde (supersymmetri, strängteori, etc.) i gränslandet mellan vetenskap och science fiction, med parallella universa, tidsresor och warp speed.

Fast det var ingen trunkering. AdLibris gjorde reklam för boken Supermat - "Ge kroppen en bra början på året! Välj frukter och grönsaker i regnbågens färger så får du i dig mängder av vitaminer och andra viktiga ämnen." Som väl också befinner sig i veten­skapens utmarker, men på ett ställe som inte alls intresserar mig.

Min önskelista

Böcker
Christopher Brookmyre - Attack of the Unsinkable Rubber Ducks
Ben Elton - Blind Faith
Ben Elton - The First Casualty
Ben Elton - Past Mortem
Sam Harris - End of Faith
Richard Dawkins - The God Delusion
James Surowiecki - The Wisdom of Crowds
Malcolm Gladwell - The Tipping Point
John O'Farrell - I have a Bream
Max Brooks - World War Z
Christopher Buckley - No Way to Treat a First Lady
Christopher Buckley - m.fl.

DVD
Simon & Garfunkel - The Concert in Central Park
The Secret Policeman's Ball

Prylar
Pulsklocka
Gryningssimulator, t.ex. Bodyclock, Philips eller Sunrise System
Vinylskivspelare med USB-utgång, t.ex. ION eller Numark
SodaStream

Kläder
Sportunderställ
Halsduk(ar)

Övrigt
Choklad
Ost
Vin
Whisky/Cognac/Grappa

Jag har fortfarande inte

knäckt Lottens första adventskalendergåta. Trots att den legat ute i 23 och en halv timme, och fått närmare 90 mer eller mindre kvalificerade gissningar. Men snart får jag veta.

The Lord Worketh in Mysterious Ways ... or not, rather

Jag sökte egentligen på Google efter en tomtebild och hittade det här fantastiska försvarstalet för ateism och ateister, publicerat i Los Angeles Times på julafton förra året.

Författaren Sam Harris (End of Faith, Letter to a Christian Nation), observerar att "the term "atheism" has acquired such an extraordinary stigma in the United States that being an atheist is now a perfect impediment to a career in politics (in a way that being black, Muslim or homosexual is not)". Enligt en opinionsundersökning i Newsweek, skulle bara 37% av den amerikanska befolkningen kunna tänka sig att rösta på en i övrigt väl kvalificerad, ateistisk, presidentkandidat.

Harris listar - och bemöter - tio vanliga myter om ateister. T.ex. att ateister anser att livet saknar mening:

On the contrary, religious people often worry that life is meaningless and imagine that it can only be redeemed by the promise of eternal happiness beyond the grave. Atheists tend to be quite sure that life is precious. Life is imbued with meaning by being really and fully lived. Our relationships with those we love are meaningful now; they need not last forever to be made so. Atheists tend to find this fear of meaninglessness ... well ... meaningless.

Eller att ateismen inte ebjuder någon moralisk värdegrund:

If a person doesn't already understand that cruelty is wrong, he won't discover this by reading the Bible or the Koran — as these books are bursting with celebrations of cruelty, both human and divine. We do not get our morality from religion. We decide what is good in our good books by recourse to moral intuitions that are (at some level) hard-wired in us and that have been refined by thousands of years of thinking about the causes and possibilities of human happiness.

We have made considerable moral progress over the years, and we didn't make this progress by reading the Bible or the Koran more closely. Both books condone the practice of slavery — and yet every civilized human being now recognizes that slavery is an abomination. Whatever is good in scripture — like the golden rule — can be valued for its ethical wisdom without our believing that it was handed down to us by the creator of the universe.

Eller att vi är dogmatiker:

Jews, Christians and Muslims claim that their scriptures are so prescient of humanity's needs that they could only have been written under the direction of an omniscient deity. An atheist is simply a person who has considered this claim, read the books and found the claim to be ridiculous. One doesn't have to take anything on faith, or be otherwise dogmatic, to reject unjustified religious beliefs. As the historian Stephen Henry Roberts (1901-71) once said: "I contend that we are both atheists. I just believe in one fewer god than you do. When you understand why you dismiss all the other possible gods, you will understand why I dismiss yours."

Snarare är det så att religionen har just dogmatismen gemensam med totalitära läror som kommunism och fascism, och är inget vaccin mot dessa. "Auschwitz, the gulag and the killing fields were not examples of what happens when human beings reject religious dogma; they are examples of political, racial and nationalistic dogma run amok. There is no society in human history that ever suffered because its people became too reasonable". Säger Sam Harris. Och det låter rimligt.

Och den långa ludna svansen

Jag har bytt namn på min blogg. I våras döpte jag den till "johanljung 2.0", med förklaringstexten "1.0 är min hemsida, johanljung.se. 2.0 är snabbare, mer interaktiv och har ett RSS-flöde". Men nu börjar hela det där med Web 2.0 kännas såååå 2006...

Delvis beror det kanske på att jag har återupptagit läsningen av förra årets blockbuster inom populärkultur/nätverksekonomi - Chris Andersons The Long Tail, som jag köpte i somras. Att jag tog en paus i läsningen beror inte på att boken är dålig - tvärtom är den både fyndig och tankeväckande. Men som så många andra amerikanska faktaböcker är den väldigt pratig. Chris Anderson kunde ha sagt samma sak, minst lika väl, i en väsentligt kortare essä i någon schysst tidskrift eller antologi. (Vilket f.ö. är precis vad han gjorde, i Wired och här.) Men ironiskt nog, för att verkligen göra sig ett namn (och en hacka) kring teorin om hur demokratiseringen av produktionsmedlen och distributionskanalerna (läs Internet) revolutionerar våra konsumtionsbeteenden, väljer han att utveckla den i det mest traditionella av alla medier - en vanlig bok.

Idag läste jag kapitlet om "Niche Culture - What's it like to live in a long-tail world?". Det handlar om hur vi som individer alltid har haft unika kombinationer av allmänna och speciella intressen, medan vi nu för första gången har praktisk möjlighet att konsumera just den kultur och information som motsvarar våra individuella intressekombinationer. Anderson menar att "we're seeing a shift from mass culture to massively parallel culture". Eller annorlunda uttryckt, "we're leaving the watercooler era, when most of us listened, watched, and read from the same, relatively small pool of mostly hit content. And we're entering the micro-culture era, when we're all into different things."

En intressant fråga är förstås om detta i sig är bra eller dåligt. Anderson citerar juridikprofessorn Cass Sunstein, som anser att det finns en risk för ökad polarisering i samhället. En värld där alla får sina nyheter och sin opinonsbildning via en Daily Me, är en värld där "you need not come across topics and views that you have not sought out. Withouth any difficulty, you are able to see exactly what you want to see, no more and no less." Och Christine Rosen, vid en konservativ think-tank i Washington, menar att denna inskränkthet sträcker sig också till kulturen i stort:

If these technologies facilitate polarization in politics, what influence are they exerting over art, literature, and music? In our haste to find the quickest, most convenient, and most easily individualized way of getting what we want, are we creating eclectic personal theaters or sophisticated echo chambers? [---] By giving us the illusion of perfect control, these technologies risk making us incapable of ever being surprised. They encourage not the cultivation of taste, but the numbing repetition of fetish.

Vid första genomläsningen känner jag mig pinsamt träffad. Jag formar mina politiska åsikter nästan uteslutande från vad jag läser på DN:s ledarsida på morgonen. Och sen i bilen på väg till jobbet lyssnar jag fyra dar i veckan på mina egna Ipod-spellistor. Den femte - när jag för variationens skull lyssnar på radio - blir det Studio 107,5, vars "70- och 80-talspuls" inte bjuder på särskilt många överraskningar.

Men Chris Anderson är optimistisk:

Although the decline of mainstream cultural institutions may result in some people turning to echo chambers of like-minded views, I suspect that over time the power of human curiosity combined with near-infinite access to information will tend to make most people more open-minded, not less.

Och för all del, min egen kulturkonsumtion äger väl inte bara rum i en hermetiskt tillsluten ekokammare. För några månader sen beskrev jag här hur mitt blandbandsknypplande i iTunes fick mig att börja gilla Asobi Seksu, som jag aldrig hört talas om tidigare. Varefter jag insåg att det fanns en hel del annan musik på nätet som jag också kunde gilla.

I samma kapitel i The Long Tail skriver Chris Anderson att vi går från en "eller"-kultur till en "och"-kultur - mainstream och subkultur, institutioner och individer, proffs och amatörer. Och på samma sätt tror jag att inte att "kulturfragmenteringen" är bra eller dålig, utan bra och dålig. De vidsynta kan bli än mer vidsynta och de inskränkta än mer inskränkta.

"Since nothing on the Web is authorative, it's up to you to consult enough sources so that you can make up your own mind. This is the end of spoon-fed orthodoxy and infallible institutions, and the rise of messy mosaics of information that require - and reward - investigation", säger Anderson. Det är en vacker tanke. Men kanske lite naiv, med tanke på de aktuella diskussionerna om gymnasisters källkritik och om religiösa friskolor.

De diskussionerna ger jag mig dock inte in i nu. I stället presenterar jag min senaste tema-topplista - Topp 10 Rymden:

10. Telstar - The Tornados


9. Astronomy Domine - Pink Floyd


8. Stars - Au Revoir Simone


7. Clouds Across the Moon - The RAH Band


6. Meteor Man - Dee D. Jackson


5. The Empire Strikes Back - Meco


4. Intergalactic - Beastie Boys


3. Space Man - Babylon Zoo


2. The Final Countdown - Europe


1. Space Oddity - David Bowie