Den 2 april är, som tidigare meddelats, både Evovas födelsedag och min och E-L:s förlovningsdag. I år kommer jag emellertid främst fira att Republiken Finlands president promoveras till hedersdoktor vid Helsingfors Tekniska Högskola denna dag. Samt i någon mån att min far promoveras samtidigt.
Eftersom det är hans femte hedersdoktorstitel, så kunde man möjligen tro att nyhetens behag lagt sig något. Men min erfarenhet av finländska universitetsevenemang säger mig att detta inte är en tillställning man vill missa. T.ex. är den finländska gästfriheten enastående - pinsamt så, i jämförelse med den svenska.
När min far blev hedersdoktor vid mitt eget Alma Mater, fick han tigga till sig biljetter till promotionsakten till mig och min bror. Att vi också skulle få gå på banketten på Uppsala slott - ens mot betalning - var inte aktuellt. Men av Helsingfors Tekniska Högskola bjuds jag och E-L, och min bror och svägerska, inte bara på promotionsakt och bankett, utan också på flygresa och hotell. Och när jag och E-L representerade Östgöta nation på högtidsmiddag hos vår vänförening SF-klubben i Åbo, fick vi låna ordförandens enrumslägenhet (med egen bastu), medan den finländska delegationen i Uppsala inhystes på ett källargolv.
När jag besökte Östgöta nations vännation i Helsingfors, Varsinaissuomalainen Osakunta ("Det Egentliga Finlands Nation") slogs jag också av hur seriöst de tar sina studenttraditioner. Även i mina akademikersnobbigt upsaliensiska ("du - min frack är äldre än ert s.k. universitet") ögon. Det var pli på balgästerna - alla var uppklädda och satt tyst och lydigt igenom tal efter tal. Trots att samtliga närvarande - inklusive de små försynta flickorna i frasiga prinsessklänningar som satt mittemot mig - hade med sig egna tvådeciliters plastdunkar med Koskenkorva, som de drack ur genom hela sittningen. Och när det skulle sjungas drämde sånganförarna sina svärd i bordet och vrålade Silentium ad cantem!
Eftersom VSO är en finskspråkig nation, är merparten av visorna i deras sångbok på finska. Men vi fick dem översatta av vår värdinna Esso (som inte riktigt såg det roliga i att vi svenskar kallade henne Statoil), och det visade sig att texterna hade två återkommande teman - Koskenkorva och grafiska beskrivningar av hur man dödar ryssar. Det ska bli intressant att se om Tarja sjunger några av de senare.
Visar inlägg med etikett Östgöta nation. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Östgöta nation. Visa alla inlägg
2007-04-05
Yahoo! Photos Revisited
Idag fyller E-L år! Men det är inte det den här posten handlar om. Den handlar mer om digitalkameror och online-album. Fast egentligen mest om bristande uthållighet och om vådan av att krångla till det.
Men en sak i taget.
För sex år år sen firade vi också E-Ls födelsedag i Borrby. Då fick hon en digitalkamera av mina föräldrar. Tanken var förstås att vi skulle dokumentera det väntade barnbarnet (the fetus latterly known as N) och förse de 27 mil bort boende farföräldrarna med elektroniska uppdateringar. Och det gjorde vi. Under Ns första nio månader tog vi hundratals bilder, som jag gallrade, redigerade och la upp på Yahoo! Photos. Men efterhand växte back-loggen och det blev inte av att redigera fler bilder. Hade jag bara lagt upp dem as is, hade det säkert inte känts lika betungande, och då hade jag kanske fortsatt längre. Nu tog det abrupt slut sommaren 02.
Förra våren la jag upp min nya hemsida, inklusive ett par hembyggda album. Det var förstås ännu krångligare - dels att handkoda varje album i html, men framför allt att spara om varje bild i olika lämpliga upplösningar. När kameran gick sönder i somras slutade jag lägga upp nya album. Och av mina storstilade planer på att jobba mig bakåt i bildarkivet, blev intet.
För en månad sen köpte vi en ny kamera - en Nikon Coolpix S9 som är tunn och snygg och tar rätt kassa bilder inomhus. (Utan blixt blir det väldigt långa slutartider och rörelseoskärpa, med blixt blir det ofta överexponerat. Fast kanske det finns nån inställning som jag inte hittat än.)
I alla fall har jag fått förnyad lust att bygga digitala album, och den här gången tänkte jag försöka lägga ambitionsnivån så att jag håller ut mer än ett halvår. Vilket diskvalificerar mina handkodade hemsidesalbum. Yahoo! är enkelt och jag uppskattar att de efter fem års inaktivitet fortfarande inte gjort någon ansats att radera mitt konto. Men det känns inte så sexigt längre. Förmodligen blir det bättre - en ny version har legat i beta i snart ett år. Men jag kanske skulle byta till Flickr? Eller till Picasa? Vi får se. Tills vidare har jag dammat av mina gamla Y!-album och gjort dem publika, t.ex. de här:
Majmiddag på Östgöta Nation 2001
Ns första månad
Våren 2002
Men en sak i taget.
För sex år år sen firade vi också E-Ls födelsedag i Borrby. Då fick hon en digitalkamera av mina föräldrar. Tanken var förstås att vi skulle dokumentera det väntade barnbarnet (the fetus latterly known as N) och förse de 27 mil bort boende farföräldrarna med elektroniska uppdateringar. Och det gjorde vi. Under Ns första nio månader tog vi hundratals bilder, som jag gallrade, redigerade och la upp på Yahoo! Photos. Men efterhand växte back-loggen och det blev inte av att redigera fler bilder. Hade jag bara lagt upp dem as is, hade det säkert inte känts lika betungande, och då hade jag kanske fortsatt längre. Nu tog det abrupt slut sommaren 02.
Förra våren la jag upp min nya hemsida, inklusive ett par hembyggda album. Det var förstås ännu krångligare - dels att handkoda varje album i html, men framför allt att spara om varje bild i olika lämpliga upplösningar. När kameran gick sönder i somras slutade jag lägga upp nya album. Och av mina storstilade planer på att jobba mig bakåt i bildarkivet, blev intet.
För en månad sen köpte vi en ny kamera - en Nikon Coolpix S9 som är tunn och snygg och tar rätt kassa bilder inomhus. (Utan blixt blir det väldigt långa slutartider och rörelseoskärpa, med blixt blir det ofta överexponerat. Fast kanske det finns nån inställning som jag inte hittat än.)
I alla fall har jag fått förnyad lust att bygga digitala album, och den här gången tänkte jag försöka lägga ambitionsnivån så att jag håller ut mer än ett halvår. Vilket diskvalificerar mina handkodade hemsidesalbum. Yahoo! är enkelt och jag uppskattar att de efter fem års inaktivitet fortfarande inte gjort någon ansats att radera mitt konto. Men det känns inte så sexigt längre. Förmodligen blir det bättre - en ny version har legat i beta i snart ett år. Men jag kanske skulle byta till Flickr? Eller till Picasa? Vi får se. Tills vidare har jag dammat av mina gamla Y!-album och gjort dem publika, t.ex. de här:
Majmiddag på Östgöta Nation 2001
Ns första månad
Våren 20022007-03-18
En helg med grabbarna och en kvinna med makt
Min fru har rest till Brighton, till Shoreham by the sea. E-L åkte på ett av sina halvårsvisa besök hos Eva i fredags och kommer hem på tisdag. Sedan ett par veckor försöker hon övertala mig att följa med på nästa tripp och förlägga den till 20-22 juli, så att vi kan köa ihop utanför Waterstones inför släppet av Harry Potter and the Deathly Hallows. Idén är inte så svårsåld på mig som det kanske har verkat.
Men nu är vi ensamma hemma i drygt fyra dar, killarna och jag. Då och då måste jag slå bort mentala jämförelser med penalty killing, för på det hela taget är det rätt trevligt. Vi går här och småpysslar lite. N anstränger sig för att visa att han är näst äldst i huset nu, klär på sig utan anmodan och dukar.
Det underlättar kanske att jag mutar dem med favoritmat. N har redan fått två av sina önskningar uppfyllda – hämtpizza (stereotype dad strikes again) och kycklingklubbor med grillkrydda. Es älsklingsrätter är "shushi, taco och choklad". Choklad köper E-L med hem från Montezuma’s; sushi kanske jag köper med hem i morgon, i stället för de "fiskpinnar och p-mos" som jag skrivit in i mitt omsorgsfulla matplaneringsschema. Och taco åt vi till lunch idag. Men jag är inte bra på multi-tasking. I morse kom jag ihåg att ta fram middags-kycklingen ur frysen, men inte lunch-köttfärsen. Så den fick jag snabbtina i varmvatten. Och. Det. Får. Man. Ju. Inte. Göra.
Det har varit förvånansvärt få uttalade önskemål om att mamma ska komma hem. I går sa visserligen en rödgråten E att "jag vill att du ska komma hem nu; jag vill att du ska ta den snabbaste bilen, en racerbil", men det berodde nog mest på att N hann lyfta luren först när E-L ringde. Vi skickar små lägesrapporter och glada tillrop per SMS också. Den hittills största fördelen med att jag fallit till föga och skaffat ett Skype-konto (två år senare än mina föräldrar), är att jag för 72,8 öre styck kan skicka mina SMS från datorn, och följaktligen skriva dem på ett riktigt tangentbord. (Nu och då fnissar jag lite åt den gamla Rocky-strippen där Rippo råkar skicka SMS-hälsningen "hoppas ni får kuk i kväll" till sina föräldrar. (Fast den risken är inte så stor med min nya Sony Ericsson, vars T9-ordlista bara låter mig välja mellan "kul" och "luk". (Vad fan är en "luk"?) Det var för övrigt Passagen-utvecklaren David Hall som kommenterade mina mobiltelefon-förväntningar på Eniro häromnyss. Hans egen blogg är betydligt intressantare än min.) Det ska vara en högerparentes till.)
I går kväll tittade vi på Älskade spion (på timeshift med en halvtimmes fördröjning, så att jag kunde snabbspola förbi scenerna med Jaws). Tidigare på dagen hade vi varit i Uppsala, där jag lade fram mitt årsbokslut för Minneslandskapet och avgick ur dess styrelse. Även om det var löjligt hög tid nu, så kändes det lite konstigt att sluta efter 17 obrutna år som förtroendevald inom Östgöta Nation, dess bostadsstiftelse och nu senast dess alumnförening.
När jag 1989 tog studenten i Linköping, tänkte jag att mina sötebrödsdagar som föreningsmänniska var över. Efter att ha vunnit aktning och vänskap som skoltidningsredaktör och sekreterare i Qulturella Klubben, skulle jag dädanefter tvingas umgås som vanligt folk – vara trevlig och intressant, utan att ha ett årsmötesprotokoll att falla tillbaka på. Oj så fel jag hade! Östgöta Nation var den fasta punkten i min tillvaro under i princip hela 90-talet. Från spexdebuten i Den trojanska hästen (regisserad av Christian Hultén, sedermera callcenter-vd och ödletämjare), via karriär-peaken som förste kurator 1995 och jubileumsgeneral -96, till en långsamt tynande tillvaro i diverse styrelser och nämnder. På nationen lärde jag känna mina bästa vänner. Där träffade jag både min fru och min förra flickvän (som min fru just nu besöker i Brighton). Jag kommer förstås fortsätta besöka nationen av och till. Men sedan i går eftermiddags blir det även i formell mening som föredetting.
Ungefär samtidigt skedde en massmedialt mer uppmärksammad föreningsavgång i Folkets Hus i Stockholm (snygg melodiradioövergång, va?). Det är många år sen jag grundade "OSEG – Obunden Socialistisk ElevGrupp" på gymnasiet (tillsammans med Professor Ekholm), och det förefaller osannolikt att jag nånsin kommer rösta på socialdemokraterna, men jag tycker ändå det finns en hel del sympatiska drag hos Mona Sahlin. Och även om jag inte kommer bidra min röst, så tror jag nog att hon kommer bli statsminister, om inte 2010 så senare. Och då tycker jag det känns betryggande att hon uppenbarligen inte slösar någon tankemöda åt världsligheter som, säg, "undrar hur jag skulle se ut i en ny frisyr?".
Carl Fredrik är bättre än jag på lika-som-bär.
Johan är bättre än Mona på att byta frisyr.
Men nu är vi ensamma hemma i drygt fyra dar, killarna och jag. Då och då måste jag slå bort mentala jämförelser med penalty killing, för på det hela taget är det rätt trevligt. Vi går här och småpysslar lite. N anstränger sig för att visa att han är näst äldst i huset nu, klär på sig utan anmodan och dukar.
Det underlättar kanske att jag mutar dem med favoritmat. N har redan fått två av sina önskningar uppfyllda – hämtpizza (stereotype dad strikes again) och kycklingklubbor med grillkrydda. Es älsklingsrätter är "shushi, taco och choklad". Choklad köper E-L med hem från Montezuma’s; sushi kanske jag köper med hem i morgon, i stället för de "fiskpinnar och p-mos" som jag skrivit in i mitt omsorgsfulla matplaneringsschema. Och taco åt vi till lunch idag. Men jag är inte bra på multi-tasking. I morse kom jag ihåg att ta fram middags-kycklingen ur frysen, men inte lunch-köttfärsen. Så den fick jag snabbtina i varmvatten. Och. Det. Får. Man. Ju. Inte. Göra.
Det har varit förvånansvärt få uttalade önskemål om att mamma ska komma hem. I går sa visserligen en rödgråten E att "jag vill att du ska komma hem nu; jag vill att du ska ta den snabbaste bilen, en racerbil", men det berodde nog mest på att N hann lyfta luren först när E-L ringde. Vi skickar små lägesrapporter och glada tillrop per SMS också. Den hittills största fördelen med att jag fallit till föga och skaffat ett Skype-konto (två år senare än mina föräldrar), är att jag för 72,8 öre styck kan skicka mina SMS från datorn, och följaktligen skriva dem på ett riktigt tangentbord. (Nu och då fnissar jag lite åt den gamla Rocky-strippen där Rippo råkar skicka SMS-hälsningen "hoppas ni får kuk i kväll" till sina föräldrar. (Fast den risken är inte så stor med min nya Sony Ericsson, vars T9-ordlista bara låter mig välja mellan "kul" och "luk". (Vad fan är en "luk"?) Det var för övrigt Passagen-utvecklaren David Hall som kommenterade mina mobiltelefon-förväntningar på Eniro häromnyss. Hans egen blogg är betydligt intressantare än min.) Det ska vara en högerparentes till.)
I går kväll tittade vi på Älskade spion (på timeshift med en halvtimmes fördröjning, så att jag kunde snabbspola förbi scenerna med Jaws). Tidigare på dagen hade vi varit i Uppsala, där jag lade fram mitt årsbokslut för Minneslandskapet och avgick ur dess styrelse. Även om det var löjligt hög tid nu, så kändes det lite konstigt att sluta efter 17 obrutna år som förtroendevald inom Östgöta Nation, dess bostadsstiftelse och nu senast dess alumnförening.
När jag 1989 tog studenten i Linköping, tänkte jag att mina sötebrödsdagar som föreningsmänniska var över. Efter att ha vunnit aktning och vänskap som skoltidningsredaktör och sekreterare i Qulturella Klubben, skulle jag dädanefter tvingas umgås som vanligt folk – vara trevlig och intressant, utan att ha ett årsmötesprotokoll att falla tillbaka på. Oj så fel jag hade! Östgöta Nation var den fasta punkten i min tillvaro under i princip hela 90-talet. Från spexdebuten i Den trojanska hästen (regisserad av Christian Hultén, sedermera callcenter-vd och ödletämjare), via karriär-peaken som förste kurator 1995 och jubileumsgeneral -96, till en långsamt tynande tillvaro i diverse styrelser och nämnder. På nationen lärde jag känna mina bästa vänner. Där träffade jag både min fru och min förra flickvän (som min fru just nu besöker i Brighton). Jag kommer förstås fortsätta besöka nationen av och till. Men sedan i går eftermiddags blir det även i formell mening som föredetting.
Ungefär samtidigt skedde en massmedialt mer uppmärksammad föreningsavgång i Folkets Hus i Stockholm (snygg melodiradioövergång, va?). Det är många år sen jag grundade "OSEG – Obunden Socialistisk ElevGrupp" på gymnasiet (tillsammans med Professor Ekholm), och det förefaller osannolikt att jag nånsin kommer rösta på socialdemokraterna, men jag tycker ändå det finns en hel del sympatiska drag hos Mona Sahlin. Och även om jag inte kommer bidra min röst, så tror jag nog att hon kommer bli statsminister, om inte 2010 så senare. Och då tycker jag det känns betryggande att hon uppenbarligen inte slösar någon tankemöda åt världsligheter som, säg, "undrar hur jag skulle se ut i en ny frisyr?".
Carl Fredrik är bättre än jag på lika-som-bär.
Johan är bättre än Mona på att byta frisyr.
2007-02-22
natt till torsdag
I kväll träffade jag min gode vän från Uppsala Johan Lindqvist på Ljunggren. För första gången sedan mitt och E-Ls bröllop för drygt sju år sen. Vi träffades klockan sex och jag var på väg att ta sista tunnelbanan hem vid halv ett. Men det var för kallt. Så jag tog en taxi. Nu sitter jag i klädkammaren hemma (där min och pojkarnas dator står) och väntar på att bli tillräckligt nykter för att gå och lägga mig.
Under tiden tänkte jag fundera lite på vad dn.se:s bildredaktör har emot Filippa Reinfeldt. Hjälp-mig-snälla-skicka-lösensumman-jag-är-kidnappad-men-måste-visa-upp-ett-tappert-ansikte-men-snälla-jag-klarar-inte-mer-snart?
2007-02-09
Elysisk längtan
När jag härom veckan var tillbaka på Östgöta Nation köpte jag ett exemplar av deras (jag vill gärna säga ”våran”, men börjar få lite trovärdighetsproblem) sångbok. Den var förstås inte lika inbunden och fin som den som Alex gjorde 1993, men den var betydligt billigare. Den var också i än högre grad befriad från sånger som kan tänkas väcka anstöt. T.ex. hjälpte det tydligen inte att byta ut ”gul är kines och gul japan” mot ”gul är citron och gul banan”; Gul lyser solen fick inte vara med alls.
Däremot hade de plockat in Elysisk längtan (mel. An die Freude):
Aftonrodnan svalka sprider
Skymningen sig sänker fin
Och likt dimridåer glider
Doften av det rena vin
:/: Låt det hjälpa mig till att segla
Rakt in i rusets röda tröst
Natten flyr på gryningsvingar
Värmen flammar i mitt bröst :/:
(och om man är på ett lite frivolt humör, kan man lägga till ett Hej! efter reprisen)
Enligt min far var Elysisk längtan det vinnande bidraget i en visdiktartävling på F-sektionen i Lund nån gång på 60-talet. Be that as it may, men jag kan inte minnas att jag någonsin hört den i Uppsala. Däremot har jag sedan länge lärt mig den utantill, och ett otal gånger sjungit den som vaggvisa för N och E. (Utan Hej!)
Jag kanske borde sluta med det. På samma melodi kan man ju i stället sjunga Här är gudagott att vara och Fjäriln vingad syns på Haga, och förstås Schillers ”riktiga” text:
Freude, Schöner Götterfunken,
Tochter aus Elysium,
Wir betreten feuer-trunken,
Himmlische, dein Heiligtum!
Deine Zauber binden wieder,
Was die Mode streng geteilt;
Alle Menschen werden Brüder,
Wo dein sanfter Flügel weilt.
Men man kan också trycka in texten till en annan tysk slash lundensisk visa, som jag definitivt inte hört någon annanstans än på mina föräldrars fester:
In Hannover an der Leine,
Hafensgasse Nummer acht,
wohnt der Massenmörder Heine
der aus Mennschen Hackfleisch macht
(und dazu…)
Ein belegtes Brot mit Schinken
Ein belegtes Brot mit Ei
Das sind zwei belegte Brote,
eins mit Schinken, eins mit Ei
(und dazu…)
Eisgekühltes Coca-Cola,
Coca-Cola eisgekühlt,
Eisgekühltes Coca-Cola,
Coca-Cola eisgekühlt.
(Ein, zwei, drei, vier, rappadikatz, boum, chachacha, uhh!)
som annars lämpligen sjungs på en lite klatschigare melodi. Vad denna heter har jag försökt googla mig till, men jag hittar inga referenser till sången i det här utförandet. Däremot påminner början om en tysk visa om massmördaren Haarmann, som verkar finnas i lite olika versioner, t.ex. den här och den här. Medan fortsättningen har spelats in av Die Toten Hosen, fast med Coca-Colan utbytt mot den nordtyska snapsen Bommerlunder. På en enda webbsida, ett belgiskt allsångshäfte, hittade jag till slut samma text med Coca-Cola.
(Hur började jag det här inlägget egentligen? Hur ska jag få slut på det?)
Däremot hade de plockat in Elysisk längtan (mel. An die Freude):
Aftonrodnan svalka sprider
Skymningen sig sänker fin
Och likt dimridåer glider
Doften av det rena vin
:/: Låt det hjälpa mig till att segla
Rakt in i rusets röda tröst
Natten flyr på gryningsvingar
Värmen flammar i mitt bröst :/:
(och om man är på ett lite frivolt humör, kan man lägga till ett Hej! efter reprisen)
Enligt min far var Elysisk längtan det vinnande bidraget i en visdiktartävling på F-sektionen i Lund nån gång på 60-talet. Be that as it may, men jag kan inte minnas att jag någonsin hört den i Uppsala. Däremot har jag sedan länge lärt mig den utantill, och ett otal gånger sjungit den som vaggvisa för N och E. (Utan Hej!)
Jag kanske borde sluta med det. På samma melodi kan man ju i stället sjunga Här är gudagott att vara och Fjäriln vingad syns på Haga, och förstås Schillers ”riktiga” text:
Freude, Schöner Götterfunken,
Tochter aus Elysium,
Wir betreten feuer-trunken,
Himmlische, dein Heiligtum!
Deine Zauber binden wieder,
Was die Mode streng geteilt;
Alle Menschen werden Brüder,
Wo dein sanfter Flügel weilt.
Men man kan också trycka in texten till en annan tysk slash lundensisk visa, som jag definitivt inte hört någon annanstans än på mina föräldrars fester:
In Hannover an der Leine,
Hafensgasse Nummer acht,
wohnt der Massenmörder Heine
der aus Mennschen Hackfleisch macht
(und dazu…)
Ein belegtes Brot mit Schinken
Ein belegtes Brot mit Ei
Das sind zwei belegte Brote,
eins mit Schinken, eins mit Ei
(und dazu…)
Eisgekühltes Coca-Cola,
Coca-Cola eisgekühlt,
Eisgekühltes Coca-Cola,
Coca-Cola eisgekühlt.
(Ein, zwei, drei, vier, rappadikatz, boum, chachacha, uhh!)
som annars lämpligen sjungs på en lite klatschigare melodi. Vad denna heter har jag försökt googla mig till, men jag hittar inga referenser till sången i det här utförandet. Däremot påminner början om en tysk visa om massmördaren Haarmann, som verkar finnas i lite olika versioner, t.ex. den här och den här. Medan fortsättningen har spelats in av Die Toten Hosen, fast med Coca-Colan utbytt mot den nordtyska snapsen Bommerlunder. På en enda webbsida, ett belgiskt allsångshäfte, hittade jag till slut samma text med Coca-Cola.
(Hur började jag det här inlägget egentligen? Hur ska jag få slut på det?)
2007-01-22
Lingo
På generationsgasquen i lördags försökte Alex utan framgång komma ihåg texten till en visa som Johan Lindq. skrev för drygt tio år sen. (Den började "Flickan bad..." och jag hade inte publicerat hela texten, även om vi kommit ihåg den.) Däremot kom vi ihåg en annan visa av samma författare:Ibland så dricker jag punsch, minsann
Ibland så gör jag det inte
Ibland så dricker jag mintte
2007-01-21
Generationsgasque
I går var jag på "generationsgasque" i Uppsala, ett samarrangemang mellan Östgöta nation och dess minneslandskap. På eftermiddagen hade vi bjudit in tre nationsmedlemmar från olika generationer och discipliner, som höll varsitt föredrag:
Metallkvartettens tolkning av Hard Rock Hallelujah
Göran Lambertz berättade vad en justitiekansler gör egentligen och pratade om rättshaverister, oskyldigt dömda och om att han som domare själv förmodligen hade tagit illa upp om någon annan framfört samma kritik som han yttrat. Att vara östgöte var ingen nackdel i yrket, sa han, eftersom det ibland hjälper om folk tror att man är lite dummare än man är.
Carina Burman höll ett föredrag baserat på sin kommande bok K.J., om den nu nästan helt bortglömda författaren och litteraturvetaren Klara Johanson. På frågan om hon alltid vet hur hennes böcker skall sluta, svarade hon att hennes biografier brukar sluta med att huvudpersonen dör.
Lars G. Nordström inledde sitt anförande med att blicka ut över nationsbiblioteket och säga att "här finns det inte en kvadratmeter som jag inte burit mig illa åt på". Sen berättade han om Nordeas första fem år med östgötsk koncernchef, om vikten av att fokusera och om kulturskillnader inom Norden, t.ex. om skillnaden mellan "ett litet problem" i Sverige och "ett lille problem" i Danmark.
På kvällen hade vi sittning i Stora salen, med 180 gäster - betydligt fler än jag vågat hoppas på. Min egen studentgeneration, 90-talet, var den näst bäst representerade, efter de allestädes närvarande babyboomarna. (De kommer inte ihåg vilken vers de ska resa sig till i Gamla Klang, men den där jävla Ekeby, den kan de, 40 år senare...) Själv satt jag jättebra, omgiven av gamla nationskompisar som jag inte träffat på länge, i vissa fall många år. Förutom de obligatoriska "var bor du nuförtiden?", "hur gamla är era barn nu?", så försökte vi reda ut vem som egentligen hade panerat sig (där) på en sen sexa, vem som hade hånglat med Niklas Zennström (apropå Skype) och vem som hade råkat grabba tag innanför Magnus kalsonger (Madde förstås). Under sittningen uppträdde Ögrupp, Sånggripen och Metallkvartetten (se klipp). Och efteråt var det dans till Nationskapellet. Everything changes. Everything stays the same.
Metallkvartettens tolkning av Hard Rock Hallelujah
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
