Uppdaterad: Kate Nash på Debaser Medis

Igår fyllde E-L år och vi firade med Eva (som fyllde år i onsdags), Anna och en massa andra kompisar på Grill. Jag åt köttfest (a.k.a. Grill® Plate) och förstod sen vad Vänner-Joey menade med "meat-sweats". Vi fortsatte till Debaser Medis och kom precis i tid till Kate Nashs spelning.

Kate och kompbandet är alla klädda i förbandet Mystery Jets vita oversized t-shirts, så att de påminner om Wham! i Wake Me Up Before You Go Go-videon. Fast musikaliskt är de förstås inte lika discopoppiga som George Michael & Co. Kate Nash låter som en blandning av Lily Allen och Regina Spektor, och stundtals är det lite svårt att få ihop hennes uppenbart goda humör - spralliga är kanske ordet jag letar efter - med de svartsynta texterna.

Kate Nash är en av de många nya kvinnliga artister som jag gillar (se blandband här!) och tillhör förstås den växande skaran "idoler" som är närmare mina barn i ålder än mig (första gången jag insåg det var med Alex Turner i Arctic Monkeys). Eftersom hon bara har ett album att plocka låtar ifrån är konserten över på en timme. Hon spelar - föga förvånande - Foundations som sista ordinarie nummer. Bild- och ljudkvaliten via min mobiltelefon är riktigt usel, men man får i alla fall en känsla för ljussättningen:



Rockfoto har betydligt bättre bilder, som den överst, tagen av Jesper Frisk. Och i Aftonbladet finns en bättre recension, skriven av Jenny Seth.

Cykelpremiär

(YouTube)

Mer snö

(YouTube)

Generationsgasque

I går var jag på "generationsgasque" i Uppsala, ett samarrangemang mellan Östgöta nation och dess minneslandskap. På eftermiddagen hade vi bjudit in tre nationsmedlemmar från olika generationer och discipliner, som höll varsitt föredrag:

Göran Lambertz berättade vad en justitiekansler gör egentligen och pratade om rättshaverister, oskyldigt dömda och om att han som domare själv förmodligen hade tagit illa upp om någon annan framfört samma kritik som han yttrat. Att vara östgöte var ingen nackdel i yrket, sa han, eftersom det ibland hjälper om folk tror att man är lite dummare än man är.

Carina Burman höll ett föredrag baserat på sin kommande bok K.J., om den nu nästan helt bortglömda författaren och litteraturvetaren Klara Johanson. På frågan om hon alltid vet hur hennes böcker skall sluta, svarade hon att hennes biografier brukar sluta med att huvudpersonen dör.

Lars G. Nordström inledde sitt anförande med att blicka ut över nationsbiblioteket och säga att "här finns det inte en kvadratmeter som jag inte burit mig illa åt på". Sen berättade han om Nordeas första fem år med östgötsk koncernchef, om vikten av att fokusera och om kulturskillnader inom Norden, t.ex. om skillnaden mellan "ett litet problem" i Sverige och "ett lille problem" i Danmark.

På kvällen hade vi sittning i Stora salen, med 180 gäster - betydligt fler än jag vågat hoppas på. Min egen studentgeneration, 90-talet, var den näst bäst representerade, efter de allestädes närvarande babyboomarna. (De kommer inte ihåg vilken vers de ska resa sig till i Gamla Klang, men den där jävla Ekeby, den kan de, 40 år senare...) Själv satt jag jättebra, omgiven av gamla nationskompisar som jag inte träffat på länge, i vissa fall många år. Förutom de obligatoriska "var bor du nuförtiden?", "hur gamla är era barn nu?", så försökte vi reda ut vem som egentligen hade panerat sig (där) på en sen sexa, vem som hade hånglat med Niklas Zennström (apropå Skype) och vem som hade råkat grabba tag innanför Magnus kalsonger (Madde förstås). Under sittningen uppträdde Ögrupp, Sånggripen och Metallkvartetten (se klipp). Och efteråt var det dans till Nationskapellet. Everything changes. Everything stays the same.

Metallkvartettens tolkning av Hard Rock Hallelujah

Sankta Lucifer?

Mot slutet av föreställningen tyckte E att det var för lite rock'n'roll i Ugglans och Blåmesens luciafirande.