I Kalmar kan man

I tisdags var jag och mina projektledarkolleger i Kalmar, på studiebesök hos Eniros kundtjänst. Jag fick lyssna med under en dags samtal - av minst sagt skiftande karaktär. Några detaljer kan jag förstås inte gå in på här, men jag gjorde några allmäna observationer:

- Helene, Lena, Karin och de andra kundtjänst-medarbetarna har ett beundransvärt tålamod, och en imponerande vilja och förmåga att förstå vad de som ringer in egentligen vill.

- De användare och kunder som ringer in - som regel för att de är förbryllade eller missnöjda med något - är också generellt sätt vänligare än jag kanske hade väntat mig.

Så förhoppningsvis blir jag själv lite ödmjukare framöver, när jag ringer kundtjänst på olika företag. (För att inte tala om min kollega "My way or the highway"-Dan.)

Och kanske jag också lär mig det som alla amerikanska tv-advokater tjatar på sina klienter om - svara bara på frågan och berätta inte mer än du behöver. Hade alla som ringt in gjort det, hade snittsamtalet varit betydligt kortare. Fast då hade min tisdag också varit lite mindre underhållande.

Och på Stadshotellet i Kalmar serverar de AfterWork-öl för 39 kr - en stor stark och snacksbuffé med kycklingvingar, köttbullar, potatisklyftor, dippsåser, m.m. Det är billigt, det.

Ikväll

Först: Rugby Irland-Wales på The Dubliner med Jon (Never, ever, drink with the Irish!)

Sen: The Cure på Hovet.

Obama - Clinton, 5 - 1

Det blev mer än en pint. Betydligt mer. Så jag väntar på att kunna gå och lägga mig.

Under tiden:

Hillary må ha flest delegater säkrade efter Super Tuesday.

Men Barack Obama har fem gånger fler andrahandskontakter på LinkedIn, som i sin tur är förstahandskontakter med mig, än Hillary.

Det måste betyda något.

Off for a pint

Jag bloggar. Alltså är precis allting jag gör av globalt allmänintresse.

Eller kanske kausaliteten går åt andra hållet?

Jag bloggar eftersom precis allting jag gör är av globalt allmänintresse.

Jag har lunchpaus. Jag åt rester. Kycklingbröst, fullkornspastaskruvar, ugnsstekta rödbetor, Jesses béarnaissås. En rätt tvivelaktig kombination, men inte värre än mycket annat som mikras i Eniros väl tilltagna personalkök. Pannkakor och fiskrester. Ingen verkar tycka att något är konstigt. Men om jag skulle ta en stor stark till maten. Då skulle det höjas rejält på ögonbrynen. Det gör man inte i Sverige.

När jag jobbade i London fanns det i praktiken två lunchalternativ - smörgås framför datorn eller en tur till puben. På måndagar följde jag ibland med IT-avdelningen (som leddes av en stor nigerian som hette Derek) till en pub där man kunde spela biljard. Engelsmännen (eller nigerianerna - jag vet inte vad Derek och hans kolleger/landsmän identifierade sig mest som) nöjde sig med biljard och ett par öl. Eller gin&tonic. Vi klena svenskar åt mat också.

På Inn on the Green i Palmers Green alternerade vi mellan Chicken Kiev och Chicken Fajita Salad. Och mellan handpumpad bitter och Guinness Extra Cold.

Där lärde jag mig skillnaden mellan en pint och fler. Efter en pint hade jag inga problem att gå tillbaks till jobbet. Första gången jag drack två pints på lunchen hade jag telefonmöte med mina svenska chefer strax efteråt, och sluddrade. Kändes inte helt professionellt.

Evovas Jon har precis kommit till Sverige för ett halvårsuppdrag. Ikväll ska vi ta med honom till Tudor Arms. Det är rätt likt Inn on the Green. Jag ska dricka mer än en pint.