Dag 23-27: Ko'Olina

Att ge en dag-för-dag-redogörelse för våra fem heldagar i Ko'Olina är lika svårt som meningslöst. Hela poängen var ju att vi efter tre veckors närmast konstant resande och turistande skulle få en händelselös (i strikt positiv bemärkelse) vecka med sol, bad och paraplydrinkar. Dagarna följde i stort sett samma mönster: frukostbuffé på hotellet (dyr men bra; en positiv överraskning var att barnens buffé "bara" kostade $10) och sen bada, läsa, äta lunch och dricka Mai Tai vid poolen till en bit in på eftermiddagen. N+E var i poolen 4-6 timmar varje dag och fortsatte öva upp sin engelska med systrarna Gaby och Brooke från Sacramento och andra vänner de skaffade där. En (och endast en) morgon lyckades jag pallra mig iväg på ett joggingpass längs stranden.

På eftermiddagarna badade vi i havet om vi orkade och hade lust. N+E var inte lika förtjusta i havet som poolen och tyckte vattnet var för salt. En fördel med sältan var dock att vi kunde ligga helt stilla i vattnet och ändå flyta. Särskilt E låg långa stunder som en horisontellt korsfäst Jesus och fascinerades av att han inte sjönk.

Middag åt vi antingen på någon av hotellets restauranger, där den japanska Ushio-Tei var absolut bäst, med perfekt halstrad teriyaki-biff och originella maki-rullar. Eller i shoppingcentret tvärs över vägen, där Monkeypod Kitchen (och i synnerhet deras Coconut Cream Pie) var vår favorit.

Veckans album: Elvis Presley - Aloha From Hawaii

Dag 3: Washington

Dagens sightseeing: Vita Huset, Smithsonian National Air and Space Museum och Lincoln Memorial

Dagens löppass: Iwo Jima - Lincoln Memorial - Georgetown

Dagens låt: W. G. Snuffy Walden - West Wing Main Title

And ... we're back!

Föregående post är ganska exakt 2,5 år gammal. Den handlar om Berlin Maraton 2010 som, trots andra ambitioner, är senaste gången jag sprang mer än två mil. Men nu ska det bli ändring på det.

Bildbevis från Berlin

Detaljer. Fler bilder.

Run, Forrest, Run!

Tillbaks efter en vecka utan nya Tweets och betydligt längre utan bloggposter. Förra lördagen sprang jag Stockholm Marathon, och därom obedd tänkte jag redogöra för mina intryck.

Ja, det var varmt. För tredje året i rad lyckades arrangörerna pricka in årets första värmebölja. Strålande solsken och 25 grader i skuggan. Men till arrangörernas förtjänst måste sägas att de ansträngt sig för att mildra effekterna. Vid de flesta vätskekontroller - med 3km intervall - fanns det duschar och/eller svabbstationer där jag kunde doppa min keps. Bakpå kepsen hade jag fäst min tvättsvamp, så jag hade hela tiden ett konstant flöde av kallvatten ner i nacken. Överhuvudtaget sprang jag hela maran genomblöt, vilket gjorde att jag inte kände några besvär av värmen, även om det kanske bidrog till att min iPod, i bakfickan, inte överlevde loppet.

Jag anmälde mig till min första mara efter att ha sprungit S:t Eriksloppet i höstas. En halvmara tror jag vem som helst som är någorlunda skadefri kan springa på ren viljestyrka, men alla jag pratade med sa att det är en helt annan sak med dubbla distansen. Då måste man ha tränat först. Så jag började följa Anders Szalkais träningsprogram på marathon.se. Under vintern hade jag både problem med motivationen och ständiga småförkylningar och hade svårt att hänga med i programmet. Men från början av mars kom jag igång med regelbundna kortpass tisdagar och torsdagar och ett långpass till helgen. Totalt hann jag springa nio träningsrunder över 1,5 mil under våren, varav fyra på halvmaradistans eller mer. Men det längsta jag sprang var 25 km och jag visste inte hur kroppen och psyket skulle klara 17 km till ovanpå det.

Därför var jag mentalt inställd på att spara på krafterna och springa så att jag aldrig kände mig trött eller omotiverad på första varvet. Jag är inte bra på att springa fort - mitt registrerade personbästa på jogg.se är 5.11 min/km över en halvmil, vilket inte är mycket att skryta med - och känner direkt hur pulsen går upp och illamåendet sätter in om jag försöker springa fort över längre distanser.

Ambitionen var att springa på under fem timmar och därför hade jag räknat ut att jag borde hålla 6.15 - 6.30 min/km i snittempo på första varvet, för att sen kunna gå upp till 7.30 på andra. Eftersom det var så trångt efter starten och ut på Valhallavägen, var det ingen större risk att ryckas med i ett för högt tempo, och jag höll den takt jag hade planerat. Hela första varvet var rätt behagligt och jag hade både gott om energi och var på gott humör när jag efter 2:07 blev varvad av vinnaren Paul Kipkemei Kogo (det är jag som sträcker upp armarna och applåderar 1:52:47 in i TV4:s sändning).

Orken och det goda humöret fortsatte en bra bit in på det andra varvet och jag kunde hålla högre tempo än beräknat. På Djurgården började jag känna en lätt begynnande smärta i benen och tog en Voltaren vid vätskekontrollen efter 27 km. Fram till 30 km låg jag kvar under 7 min/km och när det sen bara återstod en mil kände jag att jag i värsta fall kunde gå resten och ändå klara maxtiden på sex timmar. Andra vändan över Västerbron fick jag för första gången bita ihop för att fortsätta springa, men det var först vid Norra Bantorget, med 5 km kvar, som jag började känna mig riktigt trött och omotiverad. Då stirrade jag ner i marken och försökte bara tänka på sträckan fram till nästa km-markering. Odengatan kändes (förstås) mycket längre än på första varvet och nu ville jag att det skulle ta slut.

Inne på Stadion hade jag ingen större ork eller lust att spurta, men jag hade inte heller ont och kunde le upp mot läktaren, medan jag letade efter E-L och barnen. Jag såg dem aldrig förrän efter jag gått i mål, men E-L såg mig och kunde ta lite bilder. Tack och lov, eftersom de "officiella" bilderna från MarathonFoto.com är fruktansvärda - hur kan man ha så många dubbelhakor efter att ha sprungit mer än 40 kilometer?

Mitt enda kommunicerade mål var att ta mig igenom loppet under maxtiden, men helst ville jag som sagt gå under fem timmar och dessutom ha sprungit hela vägen. Om man räknar bort några oundvikliga gångsteg vid vätskekontrollerna klarade jag båda målen. Min sluttid blev 4:46:42. Mer än dubbelt så mycket som vinnaren, men en tid och en prestation jag är både nöjd med och stolt över.

Recap

Vad mer har hänt sen sist då?

Väldigt mycket tid och energi har gått åt till att driva en rättsprocess mot en engelsk översättningsfirma som vägrar betala E-L:s fakturor. Nu har vi fått ett domstolsutslag och med det som grund begärt handräckning (eller menar jag "utmätning"?) av den engelska motsvarigheten till kronofogden. Fast "Court Bailiff" låter lite coolare.

Reklamfilmen för Eniro Supersök har gått en vända till i TV. Jag projektledde Supersök under våren och ett av våra mål var förstås att trafiken på eniro.se:s förstaflik skulle öka. Just nu ligger vi på + 80%, så jag är rätt nöjd.



Jag är inte lika nöjd med att min löpträning och relativa renlevnad havererade fullständigt i somras - jag slutade springa och började snusa i stället. Så när jag kom hem från Borrby tänkte jag lite småstressat att "nu har jag bara två veckor på mig att komma i form om jag ska ha en chans att matcha förra årets tid på Midnattsloppet". Sen kollade jag kalendern och insåg att det var en vecka kvar. Jag klarade Midnattsloppet under skamgränsen på en timme, men var fyra minuter sämre än förra året. Då gick det förhållandevis bättre i Stockholm Halvmarathon för två veckor sen. Min tid - 2.10 - var förvisso inget att yvas över, men jag sprang trots allt längre än jag nånsin gjort tidigare, och kände att jag hade kontroll genom hela loppet och krafter kvar på slutet.

Dagen efter halvmaran såg jag R.E.M. i Globen, varvid Michael Stipe & Co sällade sig till skaran av band som jag sett ett bra tag efter deras storhetstid. (I min tidigare uppräkning glömde jag AC/DC på Hovet i början av 90-talet.) Jag har aldrig varit ett devot R.E.M.-fan, men det är alltid kul att gå på konsert, och den här var ovanligt snygg.

Det enda av långsiktig betydelse som har hänt är förstås att N har börjat första klass. Den 18 augusti var det upprop i klass 1B i Aspuddens skola, och vi föräldrar var nog mer pirriga än våra världsvana sjuåringar - de har ju gått ett helt år i förskoleklass en trappa ner i samma hus. Men nu är det på riktigt! Riktigt klassrum. Riktiga skolbänkar. Riktiga läxor. Och när fröken sa att vi skulle ta hem och klä in böckerna så gick det ett sus genom salen och det tindrade i ögonen - på oss föräldrar.

Nytt uppsamlingsheat

I fredags satte E-L och jag nytt personrekord i sybaritiska utsvävningar, när vi besökte Mathias Dahlgrens Matsalen tillsammans med Eva, Jenny x 2, Jon, Kalle och Marcus. Vi åt "Vårt val", som de kallar avsmakningsmenyn, men bytte ut matjessillen med potatis mot en liten portion griskind med jordärtskockspuré. Mathias första intryck visade sig vara en fingerborgsstor brödbulle med smör, serverad ångande het under upp-och-ner-vänt glas. Och Sorbet på två stjälkar var gjord på rabarber respektive selleri.

Liksom vid DN:s besök (när Krogkommissionen för första gången gav högsta betyg), ingick Bröd, 3 x fett och Lantägg 63°. Och liksom DN:s recensenter blev jag salig. Långa stunder satt jag bara och log fånigt, knappt kontaktbar. Svårast att uppskatta var förrätten Ostronpuré & stekt kammussla, vars havssmak var i kraftigaste laget. Men därefter var allting klockrent. Godast var nog lammet, som vi skar upp med de moraknivar som bordet var dukat med när vi satte oss. Som helhet var det här utan tvekan den bästa måltid jag någonsin ätit, även om Lux Stockholms anka i två serveringar med apelsin och choklad för tre år sen, kanske fortfarande är den enskilt godaste rätten.

På senare tid har jag också nått nya höjder inom joggningsrelaterad självförnedring. I julklapp önskade jag mig bl.a. en pulsklocka, men E-L upptäckte att hon kunde få en på köpet om hon tecknade en prenumeration på tidningen iForm. Klockan - som hon hittills aldrig använt själv, förstås - fanns i svart och rosa. Så gissa vad jag springer omkring i nuförtiden. Fast egentligen är det inte så mycket klockan som gör mig osäker i min manlighet, som pulsbandet. Varje gång jag fäster det strax under bröstvårtorna tänker jag på Seinfeldt-avsnittet med Kramers man-bh "Bro".

Tanken var att jag skulle läsa på och testa lite lågpulsträning, à la Maffetone. Men enligt hans formel ska jag - som 38-årig allergiker - hålla mig under 137 i puls. Och i så fall kan jag lika gärna träna genom att läsa deckare i soffan. Men efter en del experimenterande har jag kommit fram till att om jag ligger mellan 160 och 170 i puls så kan jag springa rätt länge utan att bli andfådd eller få mjölksyra. Så tills vidare får det vara min "in-zone". Initialt tänkte jag bara öka distansen, och därefter antingen försöka minska pulsen med bibehållen kilometertid, eller vice versa. Jag har så smått också börjat följa Anders Szalkais träningsprogram inför St Eriksloppet, som jag nu har anmält mig till. (Räknas det som en halv 40-årskris att springa en halvmara?) Och jag har lagt ut länken till min träningsdagbok på jogg.se här intill. Kanske mer för att piska mig själv än för dess allmänintresse, dock.

Annars har det blivit just en del deckare i soffan. Häromdagen läste jag ut Flickan som lekte med elden, vilket återigen aktualiserar det där blogginlägget jag inte har skrivit än, om Fredrik Strage, Mons Kallentoft och en odräglig gymnasist vid namn Johan.

Och samtidigt fick jag en ny leverans från AdLibris, varur jag just nu alternerar mellan Everything Is Miscellaneous och The Baby Jesus Butt Plug.

På plats för påsken

I går körde vi ner till Borrby, och jag hade lite dåligt samvete för att jag fortfarande hade dubbdäcken på. Tomten var täckt av scilla. Trots den ovanligt tidiga påsken hade påskliljorna slagit ut. Och enligt min-max-termometern hade det som kallast varit -0,1 grader på altanen i vinter. Så jag blev allt lite förvånad när jag gav mig ut på en joggingtur över fälten idag och hamnade mitt i en snöstorm. Och mer ska det tydligen bli.

Men det är skönt att vara här. Vi småpysslar. E-L jobbar lite. Barnen bråkar lite. Jag leker lite med min USB-skivspelare. Mellan varven chark-knarkar vi på spickeskinka och saltrulle, inköpt på Klockareboden. Där har de manuell charkdisk och frågar alltid "ska vi dänka den lite" om saltrullen. Det hör till Borrby-ritualen att vi ska frossa i smörgåspålägg på vitt fluffigt bröd, det vet även barnen nu. I morse frågade N efter fralla och E efter "tekopp". Efter ett tag förstod jag vad han menade. Nu har vi precis grillat korv och marshmallows. I snön.

Nu kan jag det här

Igår premiärgymmade jag. Och Mille har rätt - det är fantastiskt långtråkigt att springa på löpband. Jag sprang 6 km och 100-metersmarkeringarna tickade förbi obegripligt långsamt.

Jag skulle förstås kunna cykla istället, eller träna på den hiskeliga stavgångs/skidåknings-simuleringsmaskinen (?), eftersom alla konditionsmaskiner utom just löpbanden har inbyggd tv. Eller lyssna på något mer engagerande. E-L föreslog ljudböcker eller podcasts. Fast jag vet inte. Jag tror det är lättare att spurta till Blümchen än till Jonas Hallberg.

Hur skulle Magdalena Ribbing göra?

Pigs have flown.
Jag har gått med i ett gym.
I eftermiddag ska jag premiärträna. Löpband tänkte jag. Joggat har jag ju trots allt gjort en del.
Men jag insåg att jag har ett gymetikettproblem. Mina joggingturer i naturen brukar förenas med ett frikostigt frigörande av excess gas. (Vilket kanske ger ett nytt perspektiv på Anders Szalkai-begreppet "fartlek".)
Hur gör man inomhus?
Mina mer gymvana kolleger kunde inte ge ett entydigt svar. Ludde tyckte jag skulle prova mig fram och vara beredd att skylla ifrån mig. Dan var inne på en mer renodlat fisfri linje.
Jag får fundera på det.

She's on to me

I torsdags kväll när jag varit ute och sprungit, läste E-L på nätet att en man just hittats knivskuren i Hägersten.

I kväll när jag var ute och sprang rånades S-E-B i Liljeholmen.

Jag tror hon är mig på spåren.

Hurtbulle

I går kväll sprang jag Midnattsloppet. Och gillade det. Fast den Stadium-ledda uppvärmningen var lite för klämkäck, så den betraktade jag på avstånd. Jag sprang på 53.47, vilket var drygt en minut bättre än min måltid (och drygt en halv minut sämre än Elisabeth Forsman, 68 år).