Eftersom det tjatas så förbannat...

Hank vill bestämt att jag ska anta hans bloggutmaning. Och då räcker det inte med en liten "5 LP-skivor jag skäms över", typ, nej långa jävla uppsatser på sjutton olika teman ska det vara (eller temata, för alla böjningsformsfetischister därute). Men okej då. Nu har jag ju köpt en ny laptop så det kan jag i alla fall inte skylla min bloggtorka på (min förra, en i alla utom möjligen estetiska avseenden usel HP TX1270, tröttnade helt enkelt på att vara konstant överhettad och stängde av sig själv för gott i januari).

10 första

Första bästa kompis: Jag vet att jag hade andra kompisar tidigare än så, men dem jag verkligen minns är Åsa och Filip på S:t Hans gränd i Lund, hösten '75. Jag har några suddiga svartvita bilder på dem som jag själv tog med min fars avlagda halvformatskamera. De ser snälla och busiga ut. Som femåringar brukar göra. Och jag kommer ihåg att en av dem råkade kissa på sig på mitt rum. Som lojal kompis berättade jag inget för mina föräldrar, utan torkade själv upp med mina "hemliga papper". Som var skrivark (ingen vidare uppsugningsförmåga) med godtyckliga bokstavskombinationer framknackade på min fars avlagda reseskrivmaskin.

Första bil: Min första egna bil var GDS 379, en SAAB 900SE i babyblå metallic. Den hade jag 1997-2002 och den skymtar längst ned i högra hörnet här. Fast ett bättre svar är egentligen mina föräldrars gamla bruna SAAB 99 Combi Coupé -78, som jag lånade mer eller mindre permanent från det att jag tog körkort 1989, tills den brakade ihop i gatukorsning i Hjulsbro hösten 1991, och aldrig återhämtade sig. Den var trögstyrd, trögbromsad och jävligt tjurig att starta på vintern. Sidorutan på förarsidan hade halkat ner och hängde konstant på trekvart. Vilket fick polisen att ringa och säga att det såg ut som jag hade haft bilinbrott när de körde förbi den på en linköpingsgata dess sista sommar. Nej, det ska vara så, fick jag svara. Fast sen fick jag inbrott i den några månader senare i alla fall. De snodde stereon, något annat av värde fanns förstås inte. Jag tyckte väldigt mycket om den bilen.

Första kärlek: Jag tror nog att Åsa, ovan, skulle kunna kvalificera sig, men jag vet att jag tidigare samma sommar hade förälskat mig i en blond flicka på M/S Gripsholm, som jag, min bror och min mor åkte hem med från USA, på dess sista reguljära atlantresa. Mitt första allvarliga fall av hopplös, obesvarad kärlek var i alla fall min klasskamrat Petra, som jag var olyckligt kär i hela lågstadiet.

Första husdjur: Tiger, en orange bondkatt som följde med huset vi hyrde i Palo Alto 1980-81. När vi kom hem till Sverige igen skaffade vi den svartvita bondkatten Samantha (döpt efter den snälla häxan i TV-serien Bewitched; Frk. Fox var fortfarande i tolvårsåldern och lyckligt okänd då). Samanta var en mycket självständig katt som kunde vara borta flera dagar i sträck. När vi flyttade igen 1986 adopterades hon (eller om det var vice versa) av en grannfamilj, som döpte om henne till Svea.

Första semester: Måste ha varit till Köpenhamn, men jag har inga egna minnen från den.

Första jobb: Första sommarjobbet var som butiksbiträde och allt-i-allo på TV-Specialisten i Linköping 1985. Jag fick 12,50 i timmen och jobbade gratis på lördagarna. Första fasta anställningen var på Observer, från första april 1998, där jag stannade i ytterligare nio år. Vilket väl var ett par år för mycket, även om jag hade väldigt roligt där och har haft stor glädje av mina erfarenheter och kontakter därifrån.

Första köpta skiva: ABBA - Waterloo, hos Hoffsten & Fromholtz på Trädgårdstorget i Linköping, sannolikt någon gång 1978. Hösten '77, när jag gick i ettan, började jag gå på Minidisco på fritidsgården i Johannelund på fredagkvällarna (ganska tidiga kvällar får man väl anta). Man var tvungen att investera i ett medlemskort à 10 kr per termin, och sen kostade varje kväll 3 kr i inträde. Men då ingick det alltid en glass, eller en varmkorv, eller nåt annat i priset. Och så hade de tävlingar. Jag vann första pris i en musikfrågesport - ett presentkort på 10 kr. Julen '77 hade jag fått Arrival i julklapp - min första popskiva (och min nya favorit efter en ärvd LP med tyska marscher) - och jag ville bygga vidare på min ABBA-samling. Presentkortet räckte egentligen bara till en singel, men mina föräldrar gav min mellanskillnaden. Jag tycker fortfarande att "King Kong Song" är en väldigt underskattad låt från Waterloo-LP:n.

Första piercing: Jag har ett vagt, möjligen helt konstruerat, minne av en säkerhetsnålsövning på någon temafest i Uppsala. Annars noll och intet.

Första konsert: Imperiet på Forumteatern i Linköping, våren 1985. Jag var nybliven "UNG-reporter" på Östgöta Correspondenten och hade lyckats tigga till mig en intervju med Thåström före spelningen. Det var min första, och absolut sämsta, kändisintervju. Fortfarande nästan ett kvartssekel senare kan jag rysa av obehag när jag kommer ihåg hur jag bad Thåström stava de andra bandmedlemmarnas namn. Men konserten var lysande.

8 senaste

Senaste alkoholdrycken: En pilsner på Peppes Pizza i Oslo, förra onsdagen, strax efter att jag fått min jacka stulen från hotellrummet. Medan jag satt och jobbade i samma rum. Så om ni ser en norsk pundare gå omkring i en sliten MQ-parka, så vet ni vems den är.

Senaste bilfärd: Hem från dagis när jag och N hade hämtat E i eftermiddags.

Senaste filmen du såg: Simpsons långfilm, med barnen i sängen för ett par timmar sen.

Senast ringda telefonsamtal: Till min kollega Johanna, efter att vårt första samtal bröts när jag kom ner i garaget.

Senaste bubbelbadet: På Disney-hotellet i Florida i januari.

Senast spelade CD-skiva: Jag har inte spelat en CD-skiva på flera år. Senaste hela album jag lyssnade på i min iPod var Asobi Seksu - Hush.

Senaste gången du grät: Kan inte svara på rak arm, men jag är extremt lättrörd och blir glansig om ögonen stup i kvarten. Av dödsannonser, filmer, söta barn eller djur på TV, ...

Senaste måltiden: En Romana från Pizzeria Aspudden. Nedsköljd i smyg med Coca-Cola, efter att barnen lämnat matbordet. De fick mjölk och vatten.

6 har du någonsin

Dejtat en av dina bästa kompisar: Ja, min fru.

Blivit arresterad: Nej, jag har aldrig blivit satt i cell, men i Moskva 1991 blev jag förd till polisstationen på Arbat efter ha köpt en matrjosjka utformad som de sju sovjetledarna genom tiderna och betalat med svenska kronor. (Det var det senare som var brottsligt.) En civilklädd polis (i trenchcoat!) som bevittnat transaktionen klev fram, legitimerade sig och sa "criminal police, please come with me".

(Faktum är att jag tolv timmar tidigare också hade blivit tagen av polisen, fast då av den genomkorrupta trafikpolisen GAI och i egenskap av tämligen oskyldig medpassagerare. Vi var en grupp svenska killar som efter en lång kväll hamnade på valutabaren på Hotel Inturist, tillsammans med ett ungt ryskt par. Som efter ännu mer vodka erbjöd sig att köra hem oss till svenska ambassaden, där vi bodde. Vi klämde in oss åtta personer i en liten Lada och vår lindrigt nyktra chaufför gjorde ganska omgående en illegal vänstersväng, och vi fick sällskap av en GAI-bil med påslagna sirener. Varpå vår förare sa, "äsch, de har en likadan bil som jag. De hinner inte ifatt oss". Och det gjorde de inte. Men vi kunde inte heller dra ifrån dem. Så vi jagades av trafikpolisen genom moskvanatten, upp i universitetsområdet i Lenin-bergen, innan vår förare gav upp och svängde in åt fel håll på en enkelriktad gata och stannade. Så då fick vi ju gå ut ur bilen. Och hon togs in i polisbilen, fick blåsa, fick veta att hon brutit mot i stort sett samtliga sovjetiska trafiklagar och att hon såg fram emot minst fem år i fängelse. Sen vidtog förhandlingen. Efter en kvart fick vi alla sätta oss i bilen igen - med samma förare bakom ratten - och köra vidare. Vi svenskar var lite bekymrade och undrade förstås hur det skulle gå för henne nu. Men hon bara skakade på huvudet och sa att vi var skyldiga henne två burkar Coca-Cola.)

Blivit kär vid första ögonkastet: Tja, impulsivt förälskad blir jag ofta - i prylar, skådespelerskor, barn, o.s.v. Men riktig kärlek växer fram. E-L och jag var kompisar innan vi blev ett par. I höst har vi varit gifta i tio år och jag har aldrig varit mer kär i henne än vad jag är nu.

Fastnat med blicken i någons urringning: Ja.

Sagt att du älskar någon utan att mena det: Nej.

Busringt till någon: Det var ett tag sen sist, men som alla andra har jag ju varit i nedre tonåren.

7 saker du har på dig

1. Gråa Edwin-jeans
2. Blåvitrandig skjorta
3. Billiga kalsonger
4. Glasögon
5. Vigselring
6. -
7. -

6 saker du har gjort idag

1. Lämnat N på skolan
2. Lämnat E på dagis
3. Jobbat
4. Hämtat E på dagis
5. Hämtat N på skolan
6. Hämtat pizza

5 favoritsaker utan rangordning

1. Min familj (vad är värst - att ta upp fru och barn på en lista över "saker", eller att inte ta med dem alls på en favoritlista?)
2. Vårt hus i Borrby
3. Min iPod
4. E-L:s Banoffee Pie
5. Internet

Och egentligen fortsätter den här "utmaningen" med fem rubriker till. Men nu får det vara nog. Håll till godo, Hank!

Time to snuff the habit

För 25 år sen var jag 13 och påbörjade min karriär som nikotinist. Jag testade snus på samma sätt som jag testade öl, vin, sprit och cigaretter, men till skillnad från från dessa blev snuset en mer kontinuerlig last, som inte begränsades till föräldrafria fester i radhusidyllen eller mindre idylliska utomhus-"fester" under Linköpings broar. På den tiden var det ingen som ifrågasatte att 13-15-åringar köpte snus i affären (en dosa General kostade ungefär en femma) och Lennys Gosskör hade en lokal hit med sin alternativa text till House of the Rising Sun:

Det finns ett hus i Göteborg
Där tillverkar dom snus
Ettan, Grovsnus, Stjärnsnus och General
Ger oss ett stort urval

(eller nånting sånt)

När jag bodde i USA 1985-86 blev det ett naturligt uppehåll, men i första ring började jag snusa även i skolan (det gjorde jag aldrig på högstadiet). Och efter julafton 1986 gick det inte en enda dag utan snus.

Förrän jag slutade tvärt 12 år senare. Den 12/12 1998 (kl. 12:12, typ) gick jag ut från Apoteket Uplands Vapen i Uppsala, med ett spontaninköpt paket Nikotugg, la ut min snus och la inte in en ny. Efter ungefär en månad hade jag fasat ut nikotintuggummit också.

Samtidigt som jag ofta tvivlade på det kloka i mitt beslut (jag blev ju både tjockare och argare, till exempel) var jag samtidigt stolt över min principfasthet. På nästan åtta år hade jag inte ett enda återfall. Men inte heller en enda vecka utan att jag någon natt drömde att jag börjat snusa igen.

I Roskilde 2006 ingick E-L och jag en pakt. När vi var utomlands, tillsammans, utan barnen, fick vi röka och snusa. Det levde inte direkt upp till åtta års drömmar, och jag höll på principen till nästa barnfria utlandsresa - till Brighton förra sommaren. Då satte det sig hårdare och jag var irriterad en vecka efteråt, medan abstinensen la sig.

Och sen började jag fuska. Eniros julfest, öl med Johan, en stilla grillkväll hos familjen Articuno, ingifta kusin Sofias 30-årskalas, o.s.v. ... För två veckor sen tänkte jag att va fan, jag ska ju ändå till Brighton snart, och släppte på den sista lilla principen om att bara "festsnusa" (för det är ju så festligt att stoppa upp förmultnad tobak under läppen). Och det var en udda känsla - avlägset men ändå väldigt bekant - att gå till jobbet med en dosa i fickan.

Men nu är jag hemma igen. Och nu är slut. Att snusa är dumt. Dyrt. Konditionssänkande. Aptitdämpande. Hjärtklappande. Tandlossande. Tandköttsfrätande. Andedräktsdräpande. Illamåendeframkallande. Och djävulskt gott.

Orienteringsämne, eller inte

För mitt nyväckta joggingintresse, som katalyseras av den datanörddimension som jogg.se tillför, har jag som sagt Eniro att tacka. På Eniro har jag dessutom flera kollegor som är eller har varit aktiva orienterare. Det är inte så ofta man stöter på folk som medger det öppet.

Senast jag deltog i något slags idrottstävling var när jag orienterade för LOK (som fantasifullt nog hade just ett lok på dräkten). I klass H11-12B. Vilket betyder pojkar under 13 år som saknar potential att utvecklas till riktiga orienterare, men som inte har fattat det än och därför envisas med att åka runt på tävlingar.

Men idag har jag anmält mig till Midnattsloppet. Det är förvisso inte orientering, eller mycket till tävling, men ändock ett organiserat idrottsevenemang. Jag hade faktiskt tänkt springa S:t Eriksloppet, men det sammanfaller med Tolkskolans 50-årsjubileum. Och i valet mellan intellektuell och fysisk flåshurtighet, måste jag förstås vara sann mot min inre natur.

På TolkS var, föga förvånande, orienterare överrepresenterade. Från två bittert rivaliserande elitorienterare till, tja, mig.

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma, men jag tror det finns något slags mönster här.

Har jag sagt att jag var scout också?

Just nu jublas det

... hemma hos Articuno. Själv hade jag önskat mig en annan utgång av SM-finalen i hockey. Inte för att jag bryr mig jättemycket, men som gammal linköpingsbo känner jag ändå en en viss upprymd overklighet (och kanske stolthet) inför att LHC spelar SM-final. För när jag bodde i Linköping så var det helt otänkbart. LHC låg och pendlade mellan division 2 och 3, alltid en division under ärkerivalerna Vita Hästen. I Stångebro ishall satt den tappra (men lätt rättshaveristiska) klacken i White Lions och skanderade:

Vi är Linköpings A-lag
Vi är Linköpings fans
Och vi hatar Hästen från Peking
men vi älskar L-H-C!

Men vad hjälpte det? Och nu spelar de SM-final. Det hade förstås varit kul om de vunnit.

Tiderna förändras. Tiden går. I natt sover N över hos kompisen Knut. I morgon ska vi gå och titta på hus i Mälarhöjden (det här och det här). Jag joggade och tjuvkikade på dem idag. För att bli av med kulmagen. Börjar jag bli medelålders?

F.ö. är det fullt av glitter vid datorn här i klädkammaren. Barnen köpte varsin "stjärn-glass" till lunch idag (a.k.a. "Girlie"). Då medföljer glitter.

En helg med grabbarna och en kvinna med makt

Min fru har rest till Brighton, till Shoreham by the sea. E-L åkte på ett av sina halvårsvisa besök hos Eva i fredags och kommer hem på tisdag. Sedan ett par veckor försöker hon övertala mig att följa med på nästa tripp och förlägga den till 20-22 juli, så att vi kan köa ihop utanför Waterstones inför släppet av Harry Potter and the Deathly Hallows. Idén är inte så svårsåld på mig som det kanske har verkat.

Men nu är vi ensamma hemma i drygt fyra dar, killarna och jag. Då och då måste jag slå bort mentala jämförelser med penalty killing, för på det hela taget är det rätt trevligt. Vi går här och småpysslar lite. N anstränger sig för att visa att han är näst äldst i huset nu, klär på sig utan anmodan och dukar.

Det underlättar kanske att jag mutar dem med favoritmat. N har redan fått två av sina önskningar uppfyllda – hämtpizza (stereotype dad strikes again) och kycklingklubbor med grillkrydda. Es älsklingsrätter är "shushi, taco och choklad". Choklad köper E-L med hem från Montezuma’s; sushi kanske jag köper med hem i morgon, i stället för de "fiskpinnar och p-mos" som jag skrivit in i mitt omsorgsfulla matplaneringsschema. Och taco åt vi till lunch idag. Men jag är inte bra på multi-tasking. I morse kom jag ihåg att ta fram middags-kycklingen ur frysen, men inte lunch-köttfärsen. Så den fick jag snabbtina i varmvatten. Och. Det. Får. Man. Ju. Inte. Göra.

Det har varit förvånansvärt få uttalade önskemål om att mamma ska komma hem. I går sa visserligen en rödgråten E att "jag vill att du ska komma hem nu; jag vill att du ska ta den snabbaste bilen, en racerbil", men det berodde nog mest på att N hann lyfta luren först när E-L ringde. Vi skickar små lägesrapporter och glada tillrop per SMS också. Den hittills största fördelen med att jag fallit till föga och skaffat ett Skype-konto (två år senare än mina föräldrar), är att jag för 72,8 öre styck kan skicka mina SMS från datorn, och följaktligen skriva dem på ett riktigt tangentbord. (Nu och då fnissar jag lite åt den gamla Rocky-strippen där Rippo råkar skicka SMS-hälsningen "hoppas ni får kuk i kväll" till sina föräldrar. (Fast den risken är inte så stor med min nya Sony Ericsson, vars T9-ordlista bara låter mig välja mellan "kul" och "luk". (Vad fan är en "luk"?) Det var för övrigt Passagen-utvecklaren David Hall som kommenterade mina mobiltelefon-förväntningar på Eniro häromnyss. Hans egen blogg är betydligt intressantare än min.) Det ska vara en högerparentes till.)

I går kväll tittade vi på Älskade spion (på timeshift med en halvtimmes fördröjning, så att jag kunde snabbspola förbi scenerna med Jaws). Tidigare på dagen hade vi varit i Uppsala, där jag lade fram mitt årsbokslut för Minneslandskapet och avgick ur dess styrelse. Även om det var löjligt hög tid nu, så kändes det lite konstigt att sluta efter 17 obrutna år som förtroendevald inom Östgöta Nation, dess bostadsstiftelse och nu senast dess alumnförening.

När jag 1989 tog studenten i Linköping, tänkte jag att mina sötebrödsdagar som föreningsmänniska var över. Efter att ha vunnit aktning och vänskap som skoltidningsredaktör och sekreterare i Qulturella Klubben, skulle jag dädanefter tvingas umgås som vanligt folk – vara trevlig och intressant, utan att ha ett årsmötesprotokoll att falla tillbaka på. Oj så fel jag hade! Östgöta Nation var den fasta punkten i min tillvaro under i princip hela 90-talet. Från spexdebuten i Den trojanska hästen (regisserad av Christian Hultén, sedermera callcenter-vd och ödletämjare), via karriär-peaken som förste kurator 1995 och jubileumsgeneral -96, till en långsamt tynande tillvaro i diverse styrelser och nämnder. På nationen lärde jag känna mina bästa vänner. Där träffade jag både min fru och min förra flickvän (som min fru just nu besöker i Brighton). Jag kommer förstås fortsätta besöka nationen av och till. Men sedan i går eftermiddags blir det även i formell mening som föredetting.

Ungefär samtidigt skedde en massmedialt mer uppmärksammad föreningsavgång i Folkets Hus i Stockholm (snygg melodiradioövergång, va?). Det är många år sen jag grundade "OSEG – Obunden Socialistisk ElevGrupp" på gymnasiet (tillsammans med Professor Ekholm), och det förefaller osannolikt att jag nånsin kommer rösta på socialdemokraterna, men jag tycker ändå det finns en hel del sympatiska drag hos Mona Sahlin. Och även om jag inte kommer bidra min röst, så tror jag nog att hon kommer bli statsminister, om inte 2010 så senare. Och då tycker jag det känns betryggande att hon uppenbarligen inte slösar någon tankemöda åt världsligheter som, säg, "undrar hur jag skulle se ut i en ny frisyr?".


Carl Fredrik är bättre än jag på lika-som-bär.
Johan är bättre än Mona på att byta frisyr.

Länkvärt i kulturdelen

I dagens DN Kultur hittade jag två artiklar som jag ville länka till (i hopp om att få en Twingly-länk till min blogg på dn.se). Men den ena hade förstås ingen blogglänksruta, och den andra fanns inte på nätet överhuvudtaget.

Först läste jag om Manifestgalan, där priset för bästa osajnade band gick till The Wonderful Guinea Pigs från Linköping. Det är ju alltid kul när det går bra för just linköpingsband, tänkte jag. Och nu har jag lyssnat på TWGP på Myspace, och det lät ju ganska trevligt. Särskilt den trallvänliga (blivande singeln?) Desperate Days.

Jag kanske bara är lokalpatriotisk, men visst har det kommit rätt mycket bra musik från Linköping genom åren? Som Whoops (med Louise Hoffsten) och Lennys Gosskör (vars spelning i Ånestadskolans aula fortfarande hör till mina bättre konsertupplevelser). Och Njurmännen, som skapade skandalrubriker med en spelning i Mjölby ’85, när de slängde slaktavfall på publiken och Lillen sprang runt med en grisknorr i munnen, vilket jag förstås kom att tänka på när jag läste om ”nakenbilderna på slakteriet” (aha! den artikeln har en Twingly-ruta!). Och Cloudberry Jam, Pusjkins, o.s.v.

Själv har jag aldrig spelat i band – ett och ett halvt års mandolinstudier på kommunala musikskolan till trots – men jag var en av de döda själar som gjorde att den experimentella gruppen Obscena Riter fick ihop tillräckligt många medlemmar för att få studiecirkelbidrag och få repa på Skylten. Obscena Riters paradnummer bestod i att Robert (eller var det Jonas?) vrålade inledningsversen i Stig Dagermans Bränt Barn, medan Johan K slog på metallrör. Jag vill gärna tro att ”vi” gav en Rock d’Amour-spelning på Arbis, men det var nog bara Österbergaskolans aula.

Den andra artikeln fanns som sagt inte på dn.se alls. Det var Gabriella Håkanssons rapport ”Rita om kartan” på sidan 7, och jag funderade mest på alternativa bildtexter. ”Mer stake i upp-och-ner-vänt Sverige”?



Förresten kommer Twingly också från Linköping.