N chattar om sin skoldag

(via Moster Annas Messenger-konto)

Johan säger (16:23):
har du varit i skolan, N---?

Anna säger (16:24):
jes

Johan säger (16:24):
okej

Johan säger (16:25):
var det kul?

Anna säger (16:26):
jaa

Johan säger (16:26):
lekte du?

Anna säger (16:27):
jaa

Johan säger (16:27):
vad då?

Anna säger (16:28):
mamapapabarn

Johan säger (16:29):
vad var du?

Anna säger (16:30):
ine

Anna säger (16:31):
storebror

Johan säger (16:31):
vem mer var med?

Anna säger (16:33):
polyoklineja

Johan säger (16:33):
var Polly mamma?

Anna säger (16:34):
[nej-smiley]

Anna säger (16:35):
linejavamama

Varför

... vägrar kaffeautomaten på jobbet att hälla mjölk i mitt te tills jag har tömt kaffesumplådan?

... står det "heating" på displayen när den förbereder sig för att hälla upp kall mjölk?

Happy Anniversary, Honey!

Idag har E-L och jag varit gifta i åtta år.

Eftersom vi var på Ljunggren i lördags - à la carte-sushi, kratiamglacerad hängmörad biff (E-L) / tre hekto yakiniku (jag), samt en massa snygg och god sprit - valde vi ett annat upplägg idag. Vi åkte på amerikansk high school-date på Heron City, med Pizza Hut och bio. This is England är förvisso ingen rom-com, men den var bra. (Inte minst soundtracket - som inte finns på iTunes.)

Igår var det Lord Peter Wimseys och Harriet Vanes bröllopsdag.

(Och enligt den här helt hysteriska sajten började deras barnbarnsbarn Phoebe Wimsey på Hogwarts 1999, året efter det då den sjunde Harry Potter-boken utspelas.)

Riddare av det runda ordet

Häromdagen fnissade Johan Lindq åt Henrik Schyfferts nya reklamfilmer för MTV. Det gjorde jag också. Fast känns det inte lite förutsägbart? Att när Schyffert gör reklamfilm sätter han Kikki Danielsson, Bert-Åke Varg och Johannes Brost i varsin soffa och låter dem säga "bög", "fitta" och "kuk". Eller är det i själva verket en översmart blinkning från den ironiska generationens stålisfarfar - Henrik Schyffert gör parodi på Henrik Schyffert?

Popping my cherry & Let's Go To Bed

I kväll har jag fallit till föga. I våras nådde jag till slut en kritisk massa i mitt LinkedIn-nätverk och sedan dess har det rullat på bra där. LinkedIn har inneburit ett enkelt och smidigt sätt att hålla koll på mitt professionella (och föralldel sociala) nätverk och jag har vårdat min profil och haft reell glädje av mina kontakter. Men för nån månad sen började det förstås trilla in inbjudningar till Facebook. Initialt tänkte jag att "jag orkar inte hantera en nätverkssajt till", men den populärkulturella pressen blev för stor. Och nu har jag gjort mig av med oskulden. Lagt upp en profil och slängt iväg ett gäng förfrågningar. Fascinerande att se hur många andra som också är inne på Facebook just nu... Jag har fått ett tiotal svar den senaste timmen.

I morse köpte jag biljetter till The Cure på Hovet i februari. 22 år efter ursprunglig plan. 1985-86 bodde jag i Lexington utanför Boston, och kan väl inte med bästa vilja i världen säga att jag trivdes nåt vidare. Den stora förmildrande omständigheten var att alla band som turnerade i USA spelade i Boston, och det var som regel inga problem att få biljetter. På det lite tjusigare Wang Center såg jag Simple Minds, Echo and the Bunnymen och Depeche Mode. På det lite mindre och stökigare Orpheum Theater (där halva publiken verkade röka körsbärstobak, eller nåt) såg jag The Cult, The Alarm och Siouxsie and the Banshees. I Winchester myglade jag till mig gratisbiljetter till Howard Jones med mitt svenska pressleg från Corren UNG. Och som representant för den sydostsvenska landsortspressen fick jag också (köpa) biljett till Conspiracy of Hope-galan i New York, med U2, The Police, Lou Reed, m.fl. Men The Cure missade jag precis. De spelade i Boston veckan innan jag flyttade dit och igen veckan efter att jag flyttat därifrån. Men skam den som ger sig...

Skulle inte tro det

Detta har hänt

Förra fredagen slutförde vi äntligen försäljningen av vår gamla lägenhet. Det gick lite trögare än vi hoppats, men det blev bra till slut, och nu kan vi koncentrera oss på att inreda den nya. Och i hela tre dagar hade jag för en gångs skull lite schysst buffert på mitt lönekonto.

I tisdags släppte Asobi Seksu en ny singel, Stay Awake (mp3, härifrån), med en cover på The Crystals 60-talsdänga Then He Kissed Me som b-sida. I slutet av månaden kommer de tillbaka till Europa för en längre turné, men den här gången spelar de inte ens i Köpenhamn. England är närmast. (T.ex. i Brighton 28 oktober...)

I fredags hade jag en röd t-shirt på mig på jobbet. Tror jag att mitt klädval på ett mätbart sätt gjorde livet bättre för dem som lider under den burmesiska juntans diktatur? Nej, knappast. Men opinionsbildning är komplext. Ju fler, även i Sverige, som på olika sätt kommenterar situationen i Burma, ju fler som diskuterar Kinas roll, svenskt OS-deltagande och småländska jätteinvesteringar, desto större chans att trycket på fascisterna till slut blir för stort. Och det känns inte mindre viktigt i dag, när demokratirörelsen verkar ha drabbats av ett - förhoppningsvis tillfälligt - bakslag.

I går såg jag och pojkarna Star Wars tillsammans. Samtidigt utropade sig Julia Timoshenko till vinnare i Ukrainas parlamenstval.

Kringel-prinsessor