Nu är jag hemma i Sverige. Vid min dator. Tittar på bilderna jag tog. Önskar att jag haft en bättre mobilkamera. För utgångspunkten var perfekt. Det var enbart sittplatser på konserten och E-L och jag, med Eva och Jon, satt på allra första raden, i mitten. (Jenny och Marcus satt "bara" på tredje raden.) Och så här, fast mycket bättre, såg det ut.
Fredrik Strages DN-recension från turnépremiären i Köpenhamn finns tyvärr bara i papperstidningen. Men Guardian skrev en liknande recension efter Manchester-konserten. Den enda recension jag har hittat från Brighton-konserten var i den jämförelsevis mindre Worthing Herald, men deras utsända var inte mindre entusiastisk för det, och kändisspottade dessutom Vince Clarkes Erasure-kollega Andy Bell i publiken. Liksom flera av de entusiastiska amatörrecensenterna på AMCO-forumet, och jag.
För 25 år sen var jag 13 och cyklade runt i Linköpings villakvarter och delade ut reklam. I min freestyle lyssnade jag på Yazoos två skivor, Upstairs at Eric's och You And Me Both. En av mina favoriter var den militäriskt taktfasta Unmarked, men det fanns många fler - Mr Blue, Don't Go, Only You, ... Ikväll fick jag höra dem live.
Det var inte första gången jag fick se tonårsidoler efter 25 års väntan. The Cure på Hovet i februari. Gyllene Tiders GT25-turné 2004. Simon & Garfunkels Old Friends-turné i Köpenhamn samma år. (Och, mer tvivelaktigt, Saxon på Sten Sture i Uppsala några år tidigare.) Men även om de var bra konserter allihopa - både som underhållning och som nostalgitrippar - så gick det inte att undgå känslan av att tiden har gått.
Så kändes det inte ikväll. Kanske för att Alison Moyet och Vince Clarke inte har pratat med varann på ett kvartssekel, och än mindre jobbat ihop. Kanske för att de har motstått frestelsen att arra sönder de gamla låtarna. Kanske för att Alison Moyets röst är densamma, lika bred, lika kraftfull nu som då. Och lika uttryckslös som Vince är bakom sin MacBook, lika uppsluppet glad är Alison, där hon svänger fram och tillbaka med håret i två tofsar rakt ut från sidorna och ett whiskyglas på ett litet podium bredvid sig.
Det är en riktigt bra konsert. Jag återkommer med några sannolikt riktigt usla bilder när jag är hemma vid min egen dator. En och en halv timme. 21 låtar. Jag är lycklig.
Set list:
Nobody's Diary Bad Connection Mr Blue Good Times Tuesday Ode to Boy Goodbye 70's Too Pieces In My Room Anyone Walk Away From Love I Before E, Except After C (new version) State Farm Sweet Thing Winter Kills Midnight Unmarked Bring Your Love Down (Didn't I) Situation Don't Go Only You
Häromdagen lanserade DN sitt samarbete med Factlab, med Eniro som huvudsponsor. Factlab är ett dataminingverktyg fulladdat med statistik från SCB, CIA och en mängd andra källor.
Igår länkade Johan Lindqvist till det här YouTube-klippet, där den amerikanske högeragitatorn Bill O'Reilly pratar om en "svensk sociologisk studie" som visar att äktenskapet som institution havererat i Sverige, sedan homoäktenskap legaliserades här. Till den grad att numera är 65% av svenskarna ogifta.
Först skrattade jag högt åt O'Reillys ogenerade fabulerande - vi har ju t.ex. inte samkönade äktenskap i Sverige, och då faller liksom hela resonemanget. Men sen när jag grävde lite blev jag mer irriterad. Över att storyn - som trots allt är nästan tre år gammal - mest verkar ha kommenterats av svenskar, men passerat relativt obemärkt i amerikansk media. Och över att O'Reilly faktiskt inte tagit sina uppgifter fritt ur luften - han är mer förslagen än så.
Någon "svensk sociologisk studie" finns förstås inte, men däremot en lång artikel i den konservativa amerikanska veckotidningen The Weekly Standard, där det framgår att de syftar på partnerskapslagen från 1994 - "de facto gay marriage". Och när jag använder Factlab för att kolla den svenska äktenskapsfrekvensen, så stämmer det faktiskt att bara 35% av svenska kvinnor redovisas som gifta. Så visst, 65% är "inte gifta".
Men vänta lite. Statistiken, som ursprungligen kommer från SCB, gäller alla svenska kvinnor, inklusive nyfödda. Och förutom kategorierna "gift" och "ogift", finns "frånskild" och "änka". Barnäktenskap är inte så vanliga i Sverige, och knappast eftersträvansvärda, ens för konservativa talkshowvärdar. Så man bör ju åtminstone filtrera bort omyndiga. Men i Sverige, liksom i övriga västvärlden, växer gapet mellan "myndig" och "vuxen", i takt med att vi utbildar oss mer, bor kvar hemma längre, och får barn senare. Statistiken säger ju ingenting om vilka av dagens unga kvinnor som avser att gifta sig när de "blir vuxna".
28 år är den ålder vid vilken jag fick mitt första fasta jobb, och E-L:s ålder när vi gifte oss. Så jag väljer 28 som en godtycklig, men nog hyfsat korrekt, gräns för "vuxen". Och om man då fördjupar sig i SCB:s siffror, så ser man att av vuxna svenska kvinnor, 28-100+ år, är 24% ogifta, 49% gifta, 15% frånskilda och 12% änkor.
Tittar man på förändringen de senaste 40 åren, så har andelen gifta förvisso gått stadigt ned. Men i den mån man alls kan se någon trend efter 1994, så är den att minskningen avtagit. Och när fortfarande 76% av vuxna kvinnor är eller har varit gifta, kan man väl knappast säga att "äktenskapet som institution har havererat".
I fredags satte E-L och jag nytt personrekord i sybaritiska utsvävningar, när vi besökte Mathias Dahlgrens Matsalen tillsammans med Eva, Jenny x 2, Jon, Kalle och Marcus. Vi åt "Vårt val", som de kallar avsmakningsmenyn, men bytte ut matjessillen med potatis mot en liten portion griskind med jordärtskockspuré. Mathias första intryck visade sig vara en fingerborgsstor brödbulle med smör, serverad ångande het under upp-och-ner-vänt glas. Och Sorbet på två stjälkar var gjord på rabarber respektive selleri.
Liksom vid DN:s besök (när Krogkommissionen för första gången gav högsta betyg), ingick Bröd, 3 x fett och Lantägg 63°. Och liksom DN:s recensenter blev jag salig. Långa stunder satt jag bara och log fånigt, knappt kontaktbar. Svårast att uppskatta var förrätten Ostronpuré & stekt kammussla, vars havssmak var i kraftigaste laget. Men därefter var allting klockrent. Godast var nog lammet, som vi skar upp med de moraknivar som bordet var dukat med när vi satte oss. Som helhet var det här utan tvekan den bästa måltid jag någonsin ätit, även om Lux Stockholmsanka i två serveringar med apelsin och choklad för tre år sen, kanske fortfarande är den enskilt godaste rätten.
På senare tid har jag också nått nya höjder inom joggningsrelaterad självförnedring. I julklapp önskade jag mig bl.a. en pulsklocka, men E-L upptäckte att hon kunde få en på köpet om hon tecknade en prenumeration på tidningen iForm. Klockan - som hon hittills aldrig använt själv, förstås - fanns i svart och rosa. Så gissa vad jag springer omkring i nuförtiden. Fast egentligen är det inte så mycket klockan som gör mig osäker i min manlighet, som pulsbandet. Varje gång jag fäster det strax under bröstvårtorna tänker jag på Seinfeldt-avsnittet med Kramers man-bh "Bro".
Tanken var att jag skulle läsa på och testa lite lågpulsträning, à la Maffetone. Men enligt hans formel ska jag - som 38-årig allergiker - hålla mig under 137 i puls. Och i så fall kan jag lika gärna träna genom att läsa deckare i soffan. Men efter en del experimenterande har jag kommit fram till att om jag ligger mellan 160 och 170 i puls så kan jag springa rätt länge utan att bli andfådd eller få mjölksyra. Så tills vidare får det vara min "in-zone". Initialt tänkte jag bara öka distansen, och därefter antingen försöka minska pulsen med bibehållen kilometertid, eller vice versa. Jag har så smått också börjat följa Anders Szalkais träningsprogram inför St Eriksloppet, som jag nu har anmält mig till. (Räknas det som en halv 40-årskris att springa en halvmara?) Och jag har lagt ut länken till min träningsdagbok på jogg.se här intill. Kanske mer för att piska mig själv än för dess allmänintresse, dock.
Våren 1972 bodde jag i två månader på Гостиница Академии Наук СССР - Sovjetunionens Vetenskapsakademis Hotell i Moskva. Igår scannade jag in den här samtida reklambroschyren för hotellet, och övade mig på att översätta stycken av den.
En iakttagelse är att reklam aldrig var det främmande element man kunnat tro i den kommunistiska mönsterstaten. Sovjet hade t.ex. TV-reklam långt före Sverige. Trots att det var en och samma stat som ägde alla olika producenter (och stundals ansåg sig äga konsumenterna också).
En annan iakttagelse är att reklamen umgicks lika selektivt med sanningen där som här. Jag gjorde ett återbesök på hotellet sommaren 1988, och visst fanns det badkar på rummet - men varmvattnet var avstängt hela juli månad. Och visst fanns det en restaurang - men ingen mat.
Hotellet finns fortfarande kvar och enligt dess hemsida genomgick det en omfattande renovering 2000. Sovjetunionens Vetenskapsakademi är förstås numera Ryska Federationens d:o, och hotellet saluför sig under det kortare namnet "Akademihotellet" (Гостиница Академическая). De skryter fortfarande med närheten till Gorkij-parken, men i tillägg till rumstyperna enkel, dubbel, "halvlyx" och "lyx" från '72, har de nu också kategori "Biznes". De arga tanterna säger de inget om.
I dagens DN intervjuas Googles nya Sverige-chef, Stina Honkamaa. Hon berättar att Google ska fortsätta rekrytera i Sverige, bland annat en lingvist. Då blir jag förstås lite nyfiken på vad denne ska syssla med. Ordfrekvenser? Eller är det just ordets vanlighet som gör att Google väljer att exemplifiera en sökning på "Wiktionary" med ordet "knulla"?
I fredags satte E-L och jag nytt personrekord i sybaritiska utsvävningar, när vi besökte Mathias Dahlgrens Matsalen tillsammans med Eva, Jenny x 2, Jon, Kalle och Marcus. Vi åt "Vårt val", som de kallar avsmakningsmenyn, men bytte ut matjessillen med potatis mot en liten portion griskind med jordärtskockspuré. Mathias första intryck visade sig vara en fingerborgsstor brödbulle med smör, serverad ångande het under upp-och-ner-vänt glas. Och Sorbet på två stjälkar var gjord på rabarber respektive selleri.
På senare tid har jag också nått nya höjder inom joggningsrelaterad självförnedring. I julklapp önskade jag mig bl.a. en pulsklocka, men E-L upptäckte att hon kunde få en på köpet om hon tecknade en prenumeration på tidningen iForm. Klockan - som hon hittills aldrig använt själv, förstås - fanns i svart och rosa. Så gissa vad jag springer omkring i nuförtiden. Fast egentligen är det inte så mycket klockan som gör mig osäker i min manlighet, som pulsbandet. Varje gång jag fäster det strax under bröstvårtorna tänker jag på Seinfeldt-avsnittet med Kramers man-bh "Bro".
