Off for a pint

Jag bloggar. Alltså är precis allting jag gör av globalt allmänintresse.

Eller kanske kausaliteten går åt andra hållet?

Jag bloggar eftersom precis allting jag gör är av globalt allmänintresse.

Jag har lunchpaus. Jag åt rester. Kycklingbröst, fullkornspastaskruvar, ugnsstekta rödbetor, Jesses béarnaissås. En rätt tvivelaktig kombination, men inte värre än mycket annat som mikras i Eniros väl tilltagna personalkök. Pannkakor och fiskrester. Ingen verkar tycka att något är konstigt. Men om jag skulle ta en stor stark till maten. Då skulle det höjas rejält på ögonbrynen. Det gör man inte i Sverige.

När jag jobbade i London fanns det i praktiken två lunchalternativ - smörgås framför datorn eller en tur till puben. På måndagar följde jag ibland med IT-avdelningen (som leddes av en stor nigerian som hette Derek) till en pub där man kunde spela biljard. Engelsmännen (eller nigerianerna - jag vet inte vad Derek och hans kolleger/landsmän identifierade sig mest som) nöjde sig med biljard och ett par öl. Eller gin&tonic. Vi klena svenskar åt mat också.

På Inn on the Green i Palmers Green alternerade vi mellan Chicken Kiev och Chicken Fajita Salad. Och mellan handpumpad bitter och Guinness Extra Cold.

Där lärde jag mig skillnaden mellan en pint och fler. Efter en pint hade jag inga problem att gå tillbaks till jobbet. Första gången jag drack två pints på lunchen hade jag telefonmöte med mina svenska chefer strax efteråt, och sluddrade. Kändes inte helt professionellt.

Evovas Jon har precis kommit till Sverige för ett halvårsuppdrag. Ikväll ska vi ta med honom till Tudor Arms. Det är rätt likt Inn on the Green. Jag ska dricka mer än en pint.