Och ännu mera Cure

Ikväll spelar The Cure på Spektrum i Oslo. Den första Norge-spelningen på 16 år är slutsåld sedan länge, och brödrafolket är entusiastiskt. Aftenposten anser att Robert Smith är en av rockhistoriens mest osannolika succéer: "En androgyn figur som ser ut som noe midt mellom en furten femåring som har spist seg gjennom storesøsters sminkeskrin, og et fandenivoldsk fugleskremsel. Med blodrød leppestift klint utover likhud og et ertende glimt i øyet, har briten fascinert et stort publikum på begge sider av Atlanteren i flere tiår." Kollegerna på Dagbladet refererar recensionerna från Stockholmskonserten som uppladdning, och citerar Strage i sin rubrik: "Ligner et blyant-troll med bipolare lidelser".

Här hemma har det trillat in ytterligare några recensioner. Liksom i Expressen och SvD, som jag läste igår, går åsikterna isär. I Gefle Dagblad tycker Marie Björk att The Cure är storslagna men brister i livekänslan, och hade velat ha mer av Robert Smiths gitarrlösa sång från slutet av konserten. Och videoprojektionerna var inte tillräckligt visuella.

Det tycker däremot Andreas Jakobsson i UNT - "naiva teckningar som fladdrar förbi, hundratals kamerablixtar och strålar av rött och grönt från scenen blir till ett välkomponerat konstverk". Fast han gillar den första halvan av konserten bättre, och tycker de kunde ha kapat sista timmen.

Bland de många bloggrecensionerna är det också delade meningar. Några tyckte konserten var helt fantastisk, som Hymn for all the things I didn't do och Det var inte bättre förr men vi har det sämre nu. (Är uppskattningen av konserten direkt korrelerad till längden på bloggnamnet?) Andra tyckte den var lite för lång, som Anna - the soundtrack och McAns underbara värld. McAn och hans kompisar tyckte också att The Cure förstörde en del av sina gamla hits med för tunga arr, liksom Memoarerna - "åldrande legender försöker göra sina sånger så oegenkännliga som möjligt gärna med hårt ackompanjemang i hopp om att låta moderna. Som att lyssna på Mr. Smith ackompanjerat av Metallica i en konservburk kan vi säga." Memoarerna lade också märke till att det var mycket entusiastiska ryssar på konserten, "som kaniner på en salladsbuffé". Det hade jag glömt, men nu minns jag plötsligt hur pinsamt nära jag var att antasta fredliga konsertfans med min knaggliga skolryska, när jag hörde dem prata med varann vid kravallstaketet.

Så vad tyckte jag själv då? Jo, visst var konserten lång, men det gjorde inte mig något, även om jag inte gillade alla låtarna lika mycket. Visst hade det räckt med hälften - om de hade spelat just mina 18 favoriter. Men de är ju inte samma som alla andras favoriter. Jag stod väldigt bra, cirka tio meter från scenen, och det gick inga långa stunder utan att jag rycktes med ordentligt, i nostalgisk igenkänning eller bara av musiken i sig. Och att arren är tyngre på livespelning än på skiva hör ju till. Jag har upplevt samma fenomen hos utpräglat mellow acts som Simon & Garfunkel, Nouvelle Vague och Rufus Wainwright. Jag har väntat väldigt länge på att se Cure live, och jag blev verkligen inte besviken.