Igår fyllde E-L år och vi firade med Eva (som fyllde år i onsdags), Anna och en massa andra kompisar på Grill. Jag åt köttfest (a.k.a. Grill® Plate) och förstod sen vad Vänner-Joey menade med "meat-sweats". Vi fortsatte till Debaser Medis och kom precis i tid till Kate Nashs spelning.
Kate och kompbandet är alla klädda i förbandet Mystery Jets vita oversized t-shirts, så att de påminner om Wham! i Wake Me Up Before You Go Go-videon. Fast musikaliskt är de förstås inte lika discopoppiga som George Michael & Co. Kate Nash låter som en blandning av Lily Allen och Regina Spektor, och stundtals är det lite svårt att få ihop hennes uppenbart goda humör - spralliga är kanske ordet jag letar efter - med de svartsynta texterna.
Kate Nash är en av de många nya kvinnliga artister som jag gillar (se blandband här!) och tillhör förstås den växande skaran "idoler" som är närmare mina barn i ålder än mig (första gången jag insåg det var med Alex Turner i Arctic Monkeys). Eftersom hon bara har ett album att plocka låtar ifrån är konserten över på en timme. Hon spelar - föga förvånande - Foundations som sista ordinarie nummer. Bild- och ljudkvaliten via min mobiltelefon är riktigt usel, men man får i alla fall en känsla för ljussättningen:
Rockfoto har betydligt bättre bilder, som den överst, tagen av Jesper Frisk. Och i Aftonbladet finns en bättre recension, skriven av Jenny Seth.
2 kommentarer:
1. Ett alternativ till meat-sweat är "death-by-protein", myntat av Mark W efter en omgång brasilianskt i Portugal (OK, det där lät konstigt).
2. Apropoå blandband, du känner väl till blandband 2,0? http://mille.muxtape.com/
1. Jo, fick faktiskt lite Portugal-vibbar när de fyllde bordet med döda och sönderslitna djur.
2. Nej, men nu har jag sajnat upp mig. Tack för tipset!
Skicka en kommentar