Johan Ljungs blogg

Bildbevis från Berlin

2010-10-13T21:22:00.003+02:00

Årets lista

2010-03-08T19:07:00.007+01:00

Är det bra med en dag med mediefokus på att uppmärksamma kvinnliga prestationer och förebilder och belysa orättvisor och missförhållanden? Ja, det är det väl. Men, eftersom det inte finns någon "mansdag", innebär väl begreppet "kvinnodag" att man bekräftar bilden av mannen som norm? Jo, det gör det väl.

Som vit, medelålders man vet jag inte alltid hur jag ska förhålla mig, vilket min brasklapp 2008 handlade om. Men det här är i alla fall bra musik:

Make It On My Own - Anna Ternheim

Moody Tuesday - Pernilla Andersson

Heart of My Own - Basia Bulat

Goodbye England (Covered in Snow) - Laura Marling

Empire State of Mind (Part II) Broken Down - Alicia Keys

Hurricane Drunk - Florence + The Machine

Your Love Is Like Petrol - Client

Celebration - Madonna

Want - Natalie Imbruglia

Ha Ha Lili - Sa Dingding

Bourgeois Shangri-La - Miss Li

The Calculation - Regina Spektor

I Am Not A Robot - Marina and the Diamonds

Picture Perfect - Strawberry Whiplash

Consolation Prize - Julie Doiron

I Just Love You More - Kate Nash

Soldier of Love - Sade

Daniel - Bat for Lashes

Stood Up - A Fine Frenzy

Only You Can Make You Happy - Au Revoir Simone

The big four-oh

2010-03-03T20:52:00.006+01:00

I lördags fyllde jag 40. Det var inte så traumatiskt, även om jag nu kanske måste förlika mig med tanken att jag är medelålders.

Vi körde ner till Borrby i fredags kväll. Dimman och de blöta vägbanorna gjorde det till en ganska ansträngande körning, trots att barnen var ovanligt stillsamma. Prick klockan 9 (E-L trodde att jag hade fått sovmorgon till 10, men klockan i köket gick på sommartid) väcktes jag av N och E med te och egenhändigt textat gratulationskort. Till frukosten fick jag mina första presenter: Från pojkarna en Paul & Friends-mössa och The Phantom Menace (så nu är Star Wars-samlingen komplett). Från E-L Molton Brown-badsalt, gourmetchoklad och den purfärska Thåström-antologin. Samt förstås London-resan i maj.

Trädgården var täckt av ett tjockt lager töande snö (jo, till slut smälter den bort, men först sjunker den bara ihop och blir mer kompakt) och jag tänkte jag skulle skotta fram infarten. Samt bort den två meter breda och en meter höga vall som omgav hela vår tomt. Efter en knapp timme gav jag upp. Man får ju vara rädd om ryggen...

På eftermiddagen kom mor och far, bror och brorsdöttrar, och E-L plockade fram de medsmugglade VeteKatten-tårtorna. (Bl.a. en Xanté d'Or, varpå Arvid kom ihåg David Cross kommentar till att äta guld.) Choklad-koma och mer presenter: Från mor och far en ärvd slipsnål (för att understryka hur gammal jag blivit) och en lyxhelg på Grand. Från Arvid ett ännu osett paket kvarglömt på, och förhoppningsvis från, Well.

Middagen åt vi i mina föräldrars hus i Knutsvik. E-L och E gjorde tabberas på skaldjuren.

Det var en bra födelsedag.

Nu var du tjaskig, Pillan!

2010-02-20T17:36:00.004+01:00

(Det hade förstås inte varit så kul om Patrik Järbyn varit allvarligt skadad.)

Las Terrenas

2010-01-17T22:00:00.003+01:00

Det känns inte riktigt lika roligt att blogga solsemesterbilder från Dominikanska republiken, när grannlandet nu kastats in i ännu djupare kaos och misär än tidigare. Men vi var som sagt på Samaná-halvön i en vecka över nyår.

Första dagen lämnade vi bara hotellområdet för en kort promenad längs stranden, men dagen därpå tog jag en taxi in till närmaste större samhälle, Las Terrenas, ungefär en halvmil från El Portillo. Med c:a 8000 bofasta i själva staden och något färre på landsbygden runtomkring, är Las Terrenas den minsta av Samaná-provinsens tre kommuner. Staden består huvudsakligen av två korsande vägar, Calle Principal och Calle del Carmen, och det tog mig ungefär en timme att promenera igenom allting.

Populärt transportmedel i korsningen mellan de två huvudgatorna

Bebyggelsen är ytterst varierande, från enkla träskjul till blankputsade mäklarkontor i betong och glas. Trafiken var tät, av skraltiga minibussar (gua-gua), jeepar i alla storlekar och alla slags skick, och framförallt motorcyklar. Både privata, ofta med en hel familj på, och taxi-motorcyklar - de billiga (och enligt vissa guideböcker livsfarliga) motoconchos.

Kombinerad bar/bensinstation

På stranden i Las Terrenas

I Calle Principals mynning mot havet ligger det lite "finare" shopping-centret El Paseo, med bl.a. bank, småbutiker och ett apotek. De allra flesta jag träffade talade ungefär lika lite engelska som jag talar spanska, men Las Terrenas är en populär boplats för europeiska expats, och på både apoteket och den internationella pressbyrån i El Paseo klarade jag mig bra på min (också ganska skraltiga) franska.

I andra änden av staden ligger Las Terrenas största mataffär, Supermercado Lindo, där jag bl.a. köpte plátano chips, Santo Domingo-kaffe, Munné-kakao, och Brugal Extra Viejo-rom. Utbudet var som i en större svensk ICA-butik, men prismässigt var det stor skillnad mellan importerade varor och lokalproducerade. De förra kostade ungefär detsamma som i Sveige, medan motsvarande dominikanska produkter låg på c:a en tredjedel. Förutom de traditionella karibiska produkterna - socker, kaffe, kakao, o.s.v. - har Dominikanska republiken en stor inhemsk produktion av allehanda förbrukningsvaror, och vi tyckte att den lokala solskyddskrämen var minst lika bra som den mångdubbelt dyrare Nivean (som jag också köpte där, "för säkerhets skull").

Själv höll jag mig till vanlig taxi, men det finns ett YouTube-klipp där en italiensk turist har filmat en rundtur genom Las Terrenas bakpå en motoconcho. Och fler av våra bilder finns på Picasa.

Gran Bahía Principe El Portillo

2010-01-09T22:59:00.008+01:00

I tisdags kom vi hem från en veckas solsemester på Samaná-halvön i Dominikanska republiken. Lätt jet-laggade, inte så rasande solbrända (solskyddsfaktor 50!) men glada, vederkvickta och förhoppningsvis vaccinerade mot de närmaste månadernas vinterdepressioner. Vi badade varje dag och drack kopiösa mängder paraplydrinkar. Temperaturen varierade mellan 28 och 29 grader (enligt Yahoo!, i verkligheten kanske det var 25-30) och vi hade en mulen dag med duggregn, resten sol.

Vi bodde på Gran Bahía Principe El Portillo, en av halvöns ännu relativt få all inclusive-resorts, 5 km utanför byn Las Terrenas. Från Lonely Planet hade vi lärt oss att Samaná-halvön tills nyligen varit svårtillgänglig och därför mer lockat backpackers och europeiska emigranter än charterturister. Och från ett stort antal recensioner på TripAdvisor hade vi fått en hyglig bild av vad vi kunde vänta oss av själva hotellet.

Piña Colada Virgen

Trött E efter nyårsmiddag

Hotellet är ganska stort - drygt 450 rum och sviter fördelade på ett tjugotal "villor" - men kändes aldrig överbefolkat. Maten i bufférestaurangen var bra - ett trettiotal varmrätter med olika tema varje kväll, färska frukter och grönsaker, nybakat bröd och stor dessertbuffé både till lunch och middag. Kanske som en eftergift till amerikanska gäster var hotellmaten förvånansvärt okryddad, och variationen till trots så blev det lite enahanda efter en vecka. Men samtidigt är det onekligen praktiskt med all inclusive-buffé när man reser med barn. Särskilt till middagen, när alla är trötta och gnälliga långt efter svensk läggningstid. Tre minuter efter att vi klivit in på restaurangen satt barnen och åt. Och det fanns alltid något de gillade. E gick en hel vecka utan ett enda "mammaaa, pappaaa, jag är huuungrig!", vilket är personligt rekord.

Hotellet har utnämnt sig självt till femstjärnigt, men jag skulle beskriva det som ett förstaklass- snarare än lyxhotell. Servicen var välvillig men bitvis lite förvirrad (vilket naturligtvis förstärktes av vi kan så lite spanska). Att spriten var utspädd spelade förstås ingen roll när den blandades i drinkar i poolbaren (kanske en fördel, snarare), men när jag efter middagen tog en café cortado med ett glas Brugal Añejo - två lokalproducerade delikatesser - hade jag hellre fått ett hälften så stort glas med outblandad rom. Rummet var stort och fräscht (så fräscht det nu kan bli med tropisk värme och konstant 100% luftfuktighet). Givet priset, och baserat på tidigare gästers recensioner, förväntade vi oss en högkvalitativ vistelse, men inte perfektion. Och vi blev inte besvikna. En av dagarna hade förstås vi inget varmvatten, men om man stör sig på sånt ska man kanske inte semestra i ett u-land.

Låt oss fotografera ditt barn med en Ara - $10

Huruvida man bör semestra i u-länder överhuvudtaget, och i synnerhet på all-inclusive, är förstås en relevant fråga. För var och en av oss kostade den här resan motsvarande en årslön för dem som passade upp på oss - givet att de åtminstone fick den lagstadgade minimilönen. Kontrasten mellan överflödet inne på resorten och det spartanska livet utanför är stor. Barnen var väl medvetna om att vi var i ett fattigt land och det märktes att att de också brottades med etiken - särskilt E frågade ofta om "de som bor här blir glada för att vi kommer och ger dem pengar" och vid ett tillfälle om det var därför vi hade åkt hit.

Nej, vårt syfte med resan var naturligtvis inte altruistiskt. Då hade vi kunnat stanna i Sverige och skicka pengarna i stället. Vi åkte till Dominikanska republiken för vår egen skull - för solen och värmen. Men jag vill ändå gärna tro att turismen, totalt sett, ger ett positivt nettobidrag till landets utveckling. Genom att möjliggöra infrastrukturinvesteringar och förbättra bytesbalansen (även om Dominikanska republiken, med sina inhemska industrier, är mindre importberoende än sina västindiska grannländer).

Jag har läst Jennie Dielemans reportagebok Välkommen till Paradiset, och var även tidigare väl medveten om problemen med all-inclusive. Att marknaden slås undan för lokala restauranger och butiker, och att merparten av pengarna går till hotellens ägare, ofta utomlands. Men det bygger delvis på ett statiskt resonemang. Visst, om man står inför ett reellt val mellan att åka all-inclusive och att bo och äta på lokalägda etablissemang, så är det senare både bättre för värdlandet och en mer genuin resupplevelse. På den absoluta merparten av mina utlandsresor gör jag så. Men för just den här resan var det inte ett alternativ. För den här resan, en avslappningresa med hela familjen, stod valet mellan att bo på all-inclusive i Dominikanska republiken, eller inte åka dit alls.

Och då vill jag gärna intala mig att det är, om än marginellt, bättre att åka än att inte göra det. I vart fall om man följer några enkla tumregler (yes, I am holier than thou) - behandla alla med respekt och värdighet, ge rejält med dricks (men diskret; att man råkar vara född i ett mångdubbelt rikare land är inget att yvas över eller skryta med), pruta inte i onödan, och ät och handla lokalt när tillfälle ges. Vilket vi åtminstone gjorde på våra utflykter. Mer om det i kommande inlägg.

Hotellets egen reklamvideo

Jul, jul, strålande jul

2009-12-24T22:01:00.002+01:00

Nu har vi power-julat i Linköping. Ner för stillsam uppesittarkväll i går. Intensiv julklappsutdelning i morse. (Julafton blir mycket behagligare när barnen kan leka med sina nya leksaker i stället för att gå omkring och vänta.) Jullunch med mor och far, svärföräldrar och svägerska, Arvid, Görel och småkusinerna. Sen hem på en torr och tom E4 medan resten av Sverige tittade på Kalle Anka. Lite fler julklappar och en lugn julmiddag med the bare essentials (sill och Jansson). E sover. N kan inte riktigt somna än. Jag och E-L sitter i varsin soffa och njuter av julfrid. Nöjd med dagen. Glad för genomtänkta julklappar (bra böcker, Ben Sherman-kläder från Well, NK-choklad och en avsmakningsmeny på Frantzén/Lindeberg, m.m.). På måndag åker vi till Västindien.

Fler bilder på Picasa.

Världens hjälte

2009-11-19T09:32:00.002+01:00

Jag tittar på TV, jag tittar på mig

2009-09-25T22:24:00.005+02:00

Jag har legat till sängs i en vecka. Med största sannolikhet influensa, svin- eller eljest. Så jag har tittat en del på TV, mest inspelad och av varierande kvalitet. Häromdagen såg jag t.ex. "Melodifestivalen 50 år - Favoriterna" och spolade en hel del. I senaste numret av Språktidningen ondgör sig Jonas Hallberg över att Style sjöng "och vi möttes mellan Dover-Calais" - "Vi var många som skrek 'mellan Dover och Calais'!", påpekar han. Det tänkte jag på när jag nu såg om videon, liksom på all is som ligger på vattnet i bakgrunden. Hur ofta fryser Engelska Kanalen egentligen till?

Idag har jag på Kanal 5:s webb-tv sett tredje avsnittet av Nöjespokalen, som legat på hyllan ett tag sedan inspelning. Roligast var Kristoffer Appelquists videoinslag (Kristoffer har f.ö. precis som vi problem med en granne som kedjeröker på sin balkong, såg jag just - ska tipsa E-L om att följa händelseutvecklingen) och när Niklas Strömstedt rev sönder kostymbyxorna på en spik. Fast det senare syns inte i sändning. Men jag var där. (Jag har inte så värst många ögonvittnesskildringar av stora världshändelser att skryta med, inser jag. Den enda som möjligen kvalar in - förutom att ha bevittnat kostymbyxeincidenten i TV-studion då - är när jag den 1 maj 1990 hamnade i den första anti-kommunistiska demonstrationen på Röda Torget sedan revolutionen. Och en del av min arm nästan syns på en bild i Newsweek. Mer om det senare. Kanske.) Och eftersom jag var där, på inspelningen av Nöjespokalen alltså, så tittade jag idag mest på publiken. På mig själv förstås - jag sitter på översta raden snett bakom Lars-Åke Wilhelmsson. Men också på killen som gäspar hela tiden, på första raden bakom Sofia Wistam, och på den medelålders mannen som syns tydligt mellan Henrik Johnsson och Niklas Strömstedt. Och här måste jag ta hjälp av de Eniro-kollegor som till äventyrs läser det här - är det inte vår 3L-konsult Leif som sitter där?

Programmet går i repris i morgon, lördag, kl. 16.50. Och på torsdag, kl. 22.00, sänds nästa program, där Belinda Olsson och Ann Söderlund tävlar mot Alex Schulman och Josefin Crafoord. Då sitter jag också i publiken. Men med kavaj och på en annan plats, för att det inte ska synas att båda avsnitten bandades samma dag. Lurigt.

Annars har jag mest sett gamla avsnitt av Hustle och maratonplöjt andra säsongen av The Wire. Andra säsongen är (ännu) bättre än den första, men eftersom den rör sig i lite mer heterogena miljöer blev jag inte lika skadad av den. Den här gången kunde jag gå ner på ICA utan att säga "yo, muthafucka" till expediten.

Eniro Personsök

2009-08-28T16:14:00.006+02:00

I veckan lanserade vi ett helt nytt utseende på Eniros Personsök. Bland de nya funktionerna finns egen profilsida och möjligheten att "supersöka" namn. Då görs en parallell sökning i nyhetskällor (där min namne på polisen i Västra Götaland figurerar oftast), bloggar, mikrobloggar, webb och Wikipedia. Bloggsöket görs bara i brödtexten, så hittills har inga inlägg härifrån dykt upp. Eftersom jag sällan skriver mitt namn i mina inlägg. Mitt namn som alltså är Johan Ljung.

Min chefs namn är Mattias Wedar. Han vill också synas på bloggsöket.

Nära normen

2009-07-19T22:22:00.012+02:00

"Äh förresten, nåra procent till höger eller vänster, det har alla." Säger Magnus Ugglas rollfigur i G (via Soffpotatisen). Nu har jag fått mina procent kvantifierade av Stockholm Prides Twitter-analys. Jag hamnar mitt emellan Mona Sahlin och Mikael Persbrandt, tydligen.

johanljung is 85% HeteroHur hetero är du? Hur hetero är Alex Schulman? Testa vilket Twitterkonto som helst och se hur det ligger till. Är vi verkligen orden vi använder? Vi ses på Pridefestivalen!

Tivoli

2009-07-11T21:44:00.003+02:00

Nu har jag haft semester i två veckor. Vi körde ner till Borrby natten mellan torsdag och fredag, så att jag kunde jobba på Köpenhamnskontoret på fredagen. "Jobba" bestod i det här fallet huvudsakligen av att ha möten med mina svenska kollegor i ledningsgruppen, innan vi deltog i danskarnas fredagsöl (de har öltappar på kontoret - vi har precis fått en Cola-automat). På kvällen åt vi en bättre middag med de danska IT-cheferna på Restaurang Famo, och sen lyckades jag övertyga min chef och resten av sällskapet om det lämpliga i att rusa in på Tivoli en knapp timme före stängning, så att jag kunde få åka Dæmonen (rcdb). (Man kan f.ö. diskutera det lämpliga i att efter Tivolis stängning ta en taxi till Nyhavn för att dricka öl och Fernet Branca, men jag hade ju fått som jag ville, så jag höll god min. Nödbedd. Yeah, right.)

Och allt det här var bara en lång och lätt omotiverad inledning till det jag egentligen skulle skriva.

Nu har jag haft semester i två veckor. I tisdags var vi på Tivoli. Jag trodde jag skulle bli ensam om att åka Dæmonen den här gången, men N klarade längdgränsen på millimetern när. Det är vi som sitter till vänster på andra raden.

Varför skulle Pernilla Wahlgren vilja ha Magdalena Graaf som barnvakt?

2009-06-12T09:39:00.002+02:00

Run, Forrest, Run!

2009-06-06T18:41:00.006+02:00

Tillbaks efter en vecka utan nya Tweets och betydligt längre utan bloggposter. Förra lördagen sprang jag Stockholm Marathon, och därom obedd tänkte jag redogöra för mina intryck.

Ja, det var varmt. För tredje året i rad lyckades arrangörerna pricka in årets första värmebölja. Strålande solsken och 25 grader i skuggan. Men till arrangörernas förtjänst måste sägas att de ansträngt sig för att mildra effekterna. Vid de flesta vätskekontroller - med 3km intervall - fanns det duschar och/eller svabbstationer där jag kunde doppa min keps. Bakpå kepsen hade jag fäst min tvättsvamp, så jag hade hela tiden ett konstant flöde av kallvatten ner i nacken. Överhuvudtaget sprang jag hela maran genomblöt, vilket gjorde att jag inte kände några besvär av värmen, även om det kanske bidrog till att min iPod, i bakfickan, inte överlevde loppet.

Jag anmälde mig till min första mara efter att ha sprungit S:t Eriksloppet i höstas. En halvmara tror jag vem som helst som är någorlunda skadefri kan springa på ren viljestyrka, men alla jag pratade med sa att det är en helt annan sak med dubbla distansen. Då måste man ha tränat först. Så jag började följa Anders Szalkais träningsprogram på marathon.se. Under vintern hade jag både problem med motivationen och ständiga småförkylningar och hade svårt att hänga med i programmet. Men från början av mars kom jag igång med regelbundna kortpass tisdagar och torsdagar och ett långpass till helgen. Totalt hann jag springa nio träningsrunder över 1,5 mil under våren, varav fyra på halvmaradistans eller mer. Men det längsta jag sprang var 25 km och jag visste inte hur kroppen och psyket skulle klara 17 km till ovanpå det.

Därför var jag mentalt inställd på att spara på krafterna och springa så att jag aldrig kände mig trött eller omotiverad på första varvet. Jag är inte bra på att springa fort - mitt registrerade personbästa på jogg.se är 5.11 min/km över en halvmil, vilket inte är mycket att skryta med - och känner direkt hur pulsen går upp och illamåendet sätter in om jag försöker springa fort över längre distanser.

Ambitionen var att springa på under fem timmar och därför hade jag räknat ut att jag borde hålla 6.15 - 6.30 min/km i snittempo på första varvet, för att sen kunna gå upp till 7.30 på andra. Eftersom det var så trångt efter starten och ut på Valhallavägen, var det ingen större risk att ryckas med i ett för högt tempo, och jag höll den takt jag hade planerat. Hela första varvet var rätt behagligt och jag hade både gott om energi och var på gott humör när jag efter 2:07 blev varvad av vinnaren Paul Kipkemei Kogo (det är jag som sträcker upp armarna och applåderar 1:52:47 in i TV4:s sändning).

Orken och det goda humöret fortsatte en bra bit in på det andra varvet och jag kunde hålla högre tempo än beräknat. På Djurgården började jag känna en lätt begynnande smärta i benen och tog en Voltaren vid vätskekontrollen efter 27 km. Fram till 30 km låg jag kvar under 7 min/km och när det sen bara återstod en mil kände jag att jag i värsta fall kunde gå resten och ändå klara maxtiden på sex timmar. Andra vändan över Västerbron fick jag för första gången bita ihop för att fortsätta springa, men det var först vid Norra Bantorget, med 5 km kvar, som jag började känna mig riktigt trött och omotiverad. Då stirrade jag ner i marken och försökte bara tänka på sträckan fram till nästa km-markering. Odengatan kändes (förstås) mycket längre än på första varvet och nu ville jag att det skulle ta slut.

Inne på Stadion hade jag ingen större ork eller lust att spurta, men jag hade inte heller ont och kunde le upp mot läktaren, medan jag letade efter E-L och barnen. Jag såg dem aldrig förrän efter jag gått i mål, men E-L såg mig och kunde ta lite bilder. Tack och lov, eftersom de "officiella" bilderna från MarathonFoto.com är fruktansvärda - hur kan man ha så många dubbelhakor efter att ha sprungit mer än 40 kilometer?

Mitt enda kommunicerade mål var att ta mig igenom loppet under maxtiden, men helst ville jag som sagt gå under fem timmar och dessutom ha sprungit hela vägen. Om man räknar bort några oundvikliga gångsteg vid vätskekontrollerna klarade jag båda målen. Min sluttid blev 4:46:42. Mer än dubbelt så mycket som vinnaren, men en tid och en prestation jag är både nöjd med och stolt över.

Om klamydia och den misshandlade matematiken

2009-05-10T23:43:00.007+02:00

Jag har förmodligen svininfluensa. Jag har ont i halsen, muskelvärk, nyser och hostar. Eller så är jag förkyld. Hur som helst tänker jag inte testa mig. På senare tid har det skrivits en hel del om känsliga tester som appliceras på breda populationer. Om drogtester på företag, om KUB-tester och fostervattenprov. Ibland tar man upp risker med sådana prov, men ofta bortser man från det stora problemet med falsklarm - som kan ha allvarliga konsekvenser för den enskilde (jag såg häromveckan Miraklet med Henry Poole, där Luke Wilson spelar en man som just fått beskedet att han har en aggresiv och obotlig form av cancer). Och alltför ofta slarvar man med den i grunden väldigt enkla och intuitiva matematik som man kan använda för att räkna ut oddsen för falsklarm.

I princip alla medicinska tester har en noggrannhet, eller tillförlitlighet, som understiger 100%. I Fooled by Randomness (föregångaren till den mer omskrivna The Black Swan) återberättar Nassim Nicholas Talib historien om en provfråga som gavs till läkare:

Antag att ett test är 95% tillförlitligt såtillvida att det ger 5% falskt positiva svar, och att åkomman som man testar drabbar 1/1000 av befolkningen. Testet ges slumpmässigt, utan någon tidigare misstanke om att den testade är drabbad. En patient får ett positivt testsvar. Vad är då sannolikheten att hon har den testade åkomman?

De flesta läkare svarade - felaktigt - att sannolikheten är 95%. I själva verket är den mindre än 2%.

På dagens DN Debatt tar professor Per-Anders Mårdh upp problemet med klamydia-tester, som blivit mer känsliga, används bredare och ger upphov till en ökning av antalet diagnoser, jämfört med tidigare. Men (med reservation för att det kan ha varit en klåfingrig debattredaktör i farten) det irriterar mig att Mårdh inte kan beskriva grundläggande sannolikhetsteori på ett begripligt sätt. I artikeln slänger han ur sig termer som inte definieras och utelämnar viktiga förutsättningar. Effekten blir att matematiken framstår som svår och obegriplig för alla utom experter. Det är den inte.

Mårdh använder den statistiska termen positivt prediktivt värde (ppv) och nämner flyktigt Bayes sats. Men hade han kostat på sig ett par rader för att definiera dem, hade det efterföljande exemplet blivit mycket enklare att ta till sig.

PPV är andelen av de patienter som testats positivt, som verkligen har den sjukdom de testats för. I sannolikhetsläran motsvaras det av sannolikheten för att en patient är sjuk, givet att hon fått ett testsvar som säger att hon är det. Denna typ av "under förutsättning att"-sannolikhet kallas betingad sannolikhet, och Bayes sats är en enkel formel för att beräkna den.

Om A och B är två händelser (t.ex. "A = patienten har sjukdomen", "B = patienten testar positivt för sjukdomen"), säger Bayes sats att den betingade sannolikheten för A givet B, är den omvända betingade sannolikheten för B givet A, gånger den totala sannolikheten för A, delat med den totala sannolikheten för B. Eller med matematisk notation:

P(A|B) = P(B|A)*P(A)/P(B)

Om vi återgår till Talebs provfråga till läkarna, så är P(B|A) sannolikheten för att testsvaret är positivt givet att patienten är sjuk, dvs testets noggrannhet 95%. P(A) är sannolikheten för en godtycklig person att vara sjuk, dvs 1/1000, eller 0,1%. P(B) är lite, men bara lite, svårare att räkna ut. Det är sannolikheten att en person - frisk eller sjuk - får ett positivt svar.

Låt oss för enkelhets skull anta att testet görs på 100.000 personer. Av dessa är en på tusen, dvs 100, sjuka och testet identifierar 95 av dessa. Av de 99.900 friska ger testet ett falskt positivt resultat på 5%, dvs 4.995. Totalt får vi alltså 95+4.995 = 5.090 positiva svar. P(B) är 5.090/100.000 = 5,09%.

Enligt Bayes sats är P(A|B) = 95% * 0,1% / 5,09% = 1,9%

Och på samma sätt kan man räkna ut ppv som 95 (antalet sanna positiva) / 5.090 (totala antalet positiva) = 1,9%

PPV och den betingade sannolikheten för sjukdom givet positivt testsvar, beror alltså i lika hög grad på sjukdomens förekomst som på testets tillförlitlighet. För ovanliga sjukdomar är risken alltså stor för att ett brett genomfört test ger falsklarm, även om testet i sig är tillförlitligt - ett fenomen som brukar kallas the false positive paradox.

Mårdh illustrerar detta genom att jämföra ppv i en testgrupp där 10% verkligen är smittade, med en där endast 1% är det. I det senare fallet blir ppv 49%, dvs knappt hälften av dem som får ett positivt testresultat är verkligen smittade. Vilket DN valt ut till artikelns rubrik.

Men hur kan han veta att ppv blir just 49% då (och 91% om var tionde testad verkligen är smittad)? Återigen slarvar Mårdh så att matematiken verkar mer mystisk än den är. Han utelämnar antagandet (eller kunskapen) att testet är 99% tillförlitligt. Vet man det är det enkelt att sätta in siffrorna i Bayes sats:

ppv = P(A|B) = P(B|A)*P(A)/P(B) = 99% * 1% / 2% = 49%.

Eller ännu enklare uttryckt: Om testet görs på 100 personer varav en är smittad, så ger det positivt utslag på två personer - den smittade och en av de c:a 100 osmittade. Hälften korrekt och hälften falsklarm, alltså.

Det är väl inte så svår matematik?

Långfredagsdopp

2009-04-10T17:53:00.003+02:00

- Nu åker vi till stranden.
- Nänä, det går inte att bada än. Det är bara början av april.
- Ja, det är klart ni får känna på vattnet med händerna.
- Det är nog en tio grader i alla fall.
- Ok, om ni tar av er skorna och strumporna kan ni få doppa tårna.
- Känner ni nu hur kallt det är?
- Men dra upp byxorna åtminstone!
- Gå inte längre ut nu!

Längtar tillbaks till värmen

2009-03-22T21:24:00.000+01:00

Jag kom mig till slut för att ge mig ut och springa idag. Söndag betyder långpass och när jag var precis längst bort på min 15km-runda - vid Vikingterminalen på Stadskajen - började det snöa. När det var som mest snö i januari var vi i Florida. E-L har både beskrivit maten och lagt ut bilder (delvis samma, inser jag nu) tidigare, men min dator kraschade ju så fort vi kom hem (se nånstans i början av maratonposten lite längre ner). Så det tog ett tag att göra klart albumet. Som finns på Picasa.

Death is not the end

2009-03-14T22:07:00.005+01:00

Häromdagen skrev DN med flera om hur matematikern Adam Ries krävs på TV-avgift 450 år efter sin död. Och nu har Giacomo Puccini vunnit melodifestivalen 85 år efter sin. Jag trodde nog inte att La Voix skulle gå hela vägen och vinna, även om Aftonbladet skrev idag att den var konkurrenternas favorit. Men att den till 50% består av Nessun Dorma, hörde jag nog tidigare än i onsdags.

2009-03-14T20:32:00.001+01:00

Isobel Hadley-Kamptz schlager-twittrar också.

Kvällen vi väntat på

2009-03-14T20:19:00.002+01:00

Barnen är taggade, men försvann just ut ur tv-rummet när de såg Caroline af Ugglas. Mer löpande rapporter på Twitter.

Eftersom det tjatas så förbannat...

2009-03-14T01:05:00.000+01:00

Hank vill bestämt att jag ska anta hans bloggutmaning. Och då räcker det inte med en liten "5 LP-skivor jag skäms över", typ, nej långa jävla uppsatser på sjutton olika teman ska det vara (eller temata, för alla böjningsformsfetischister därute). Men okej då. Nu har jag ju köpt en ny laptop så det kan jag i alla fall inte skylla min bloggtorka på (min förra, en i alla utom möjligen estetiska avseenden usel HP TX1270, tröttnade helt enkelt på att vara konstant överhettad och stängde av sig själv för gott i januari).

10 första

Första bästa kompis: Jag vet att jag hade andra kompisar tidigare än så, men dem jag verkligen minns är Åsa och Filip på S:t Hans gränd i Lund, hösten '75. Jag har några suddiga svartvita bilder på dem som jag själv tog med min fars avlagda halvformatskamera. De ser snälla och busiga ut. Som femåringar brukar göra. Och jag kommer ihåg att en av dem råkade kissa på sig på mitt rum. Som lojal kompis berättade jag inget för mina föräldrar, utan torkade själv upp med mina "hemliga papper". Som var skrivark (ingen vidare uppsugningsförmåga) med godtyckliga bokstavskombinationer framknackade på min fars avlagda reseskrivmaskin.

Första bil: Min första egna bil var GDS 379, en SAAB 900SE i babyblå metallic. Den hade jag 1997-2002 och den skymtar längst ned i högra hörnet här. Fast ett bättre svar är egentligen mina föräldrars gamla bruna SAAB 99 Combi Coupé -78, som jag lånade mer eller mindre permanent från det att jag tog körkort 1989, tills den brakade ihop i gatukorsning i Hjulsbro hösten 1991, och aldrig återhämtade sig. Den var trögstyrd, trögbromsad och jävligt tjurig att starta på vintern. Sidorutan på förarsidan hade halkat ner och hängde konstant på trekvart. Vilket fick polisen att ringa och säga att det såg ut som jag hade haft bilinbrott när de körde förbi den på en linköpingsgata dess sista sommar. Nej, det ska vara så, fick jag svara. Fast sen fick jag inbrott i den några månader senare i alla fall. De snodde stereon, något annat av värde fanns förstås inte. Jag tyckte väldigt mycket om den bilen.

Första kärlek: Jag tror nog att Åsa, ovan, skulle kunna kvalificera sig, men jag vet att jag tidigare samma sommar hade förälskat mig i en blond flicka på M/S Gripsholm, som jag, min bror och min mor åkte hem med från USA, på dess sista reguljära atlantresa. Mitt första allvarliga fall av hopplös, obesvarad kärlek var i alla fall min klasskamrat Petra, som jag var olyckligt kär i hela lågstadiet.

Första husdjur: Tiger, en orange bondkatt som följde med huset vi hyrde i Palo Alto 1980-81. När vi kom hem till Sverige igen skaffade vi den svartvita bondkatten Samantha (döpt efter den snälla häxan i TV-serien Bewitched; Frk. Fox var fortfarande i tolvårsåldern och lyckligt okänd då). Samanta var en mycket självständig katt som kunde vara borta flera dagar i sträck. När vi flyttade igen 1986 adopterades hon (eller om det var vice versa) av en grannfamilj, som döpte om henne till Svea.

Första semester: Måste ha varit till Köpenhamn, men jag har inga egna minnen från den.

Första jobb: Första sommarjobbet var som butiksbiträde och allt-i-allo på TV-Specialisten i Linköping 1985. Jag fick 12,50 i timmen och jobbade gratis på lördagarna. Första fasta anställningen var på Observer, från första april 1998, där jag stannade i ytterligare nio år. Vilket väl var ett par år för mycket, även om jag hade väldigt roligt där och har haft stor glädje av mina erfarenheter och kontakter därifrån.

Första köpta skiva: ABBA - Waterloo, hos Hoffsten & Fromholtz på Trädgårdstorget i Linköping, sannolikt någon gång 1978. Hösten '77, när jag gick i ettan, började jag gå på Minidisco på fritidsgården i Johannelund på fredagkvällarna (ganska tidiga kvällar får man väl anta). Man var tvungen att investera i ett medlemskort à 10 kr per termin, och sen kostade varje kväll 3 kr i inträde. Men då ingick det alltid en glass, eller en varmkorv, eller nåt annat i priset. Och så hade de tävlingar. Jag vann första pris i en musikfrågesport - ett presentkort på 10 kr. Julen '77 hade jag fått Arrival i julklapp - min första popskiva (och min nya favorit efter en ärvd LP med tyska marscher) - och jag ville bygga vidare på min ABBA-samling. Presentkortet räckte egentligen bara till en singel, men mina föräldrar gav min mellanskillnaden. Jag tycker fortfarande att "King Kong Song" är en väldigt underskattad låt från Waterloo-LP:n.

Första piercing: Jag har ett vagt, möjligen helt konstruerat, minne av en säkerhetsnålsövning på någon temafest i Uppsala. Annars noll och intet.

Första konsert: Imperiet på Forumteatern i Linköping, våren 1985. Jag var nybliven "UNG-reporter" på Östgöta Correspondenten och hade lyckats tigga till mig en intervju med Thåström före spelningen. Det var min första, och absolut sämsta, kändisintervju. Fortfarande nästan ett kvartssekel senare kan jag rysa av obehag när jag kommer ihåg hur jag bad Thåström stava de andra bandmedlemmarnas namn. Men konserten var lysande.

8 senaste

Senaste alkoholdrycken: En pilsner på Peppes Pizza i Oslo, förra onsdagen, strax efter att jag fått min jacka stulen från hotellrummet. Medan jag satt och jobbade i samma rum. Så om ni ser en norsk pundare gå omkring i en sliten MQ-parka, så vet ni vems den är.

Senaste bilfärd: Hem från dagis när jag och N hade hämtat E i eftermiddags.

Senaste filmen du såg: Simpsons långfilm, med barnen i sängen för ett par timmar sen.

Senast ringda telefonsamtal: Till min kollega Johanna, efter att vårt första samtal bröts när jag kom ner i garaget.

Senaste bubbelbadet: På Disney-hotellet i Florida i januari.

Senast spelade CD-skiva: Jag har inte spelat en CD-skiva på flera år. Senaste hela album jag lyssnade på i min iPod var Asobi Seksu - Hush.

Senaste gången du grät: Kan inte svara på rak arm, men jag är extremt lättrörd och blir glansig om ögonen stup i kvarten. Av dödsannonser, filmer, söta barn eller djur på TV, ...

Senaste måltiden: En Romana från Pizzeria Aspudden. Nedsköljd i smyg med Coca-Cola, efter att barnen lämnat matbordet. De fick mjölk och vatten.

6 har du någonsin

Dejtat en av dina bästa kompisar: Ja, min fru.

Blivit arresterad: Nej, jag har aldrig blivit satt i cell, men i Moskva 1991 blev jag förd till polisstationen på Arbat efter ha köpt en matrjosjka utformad som de sju sovjetledarna genom tiderna och betalat med svenska kronor. (Det var det senare som var brottsligt.) En civilklädd polis (i trenchcoat!) som bevittnat transaktionen klev fram, legitimerade sig och sa "criminal police, please come with me".

(Faktum är att jag tolv timmar tidigare också hade blivit tagen av polisen, fast då av den genomkorrupta trafikpolisen GAI och i egenskap av tämligen oskyldig medpassagerare. Vi var en grupp svenska killar som efter en lång kväll hamnade på valutabaren på Hotel Inturist, tillsammans med ett ungt ryskt par. Som efter ännu mer vodka erbjöd sig att köra hem oss till svenska ambassaden, där vi bodde. Vi klämde in oss åtta personer i en liten Lada och vår lindrigt nyktra chaufför gjorde ganska omgående en illegal vänstersväng, och vi fick sällskap av en GAI-bil med påslagna sirener. Varpå vår förare sa, "äsch, de har en likadan bil som jag. De hinner inte ifatt oss". Och det gjorde de inte. Men vi kunde inte heller dra ifrån dem. Så vi jagades av trafikpolisen genom moskvanatten, upp i universitetsområdet i Lenin-bergen, innan vår förare gav upp och svängde in åt fel håll på en enkelriktad gata och stannade. Så då fick vi ju gå ut ur bilen. Och hon togs in i polisbilen, fick blåsa, fick veta att hon brutit mot i stort sett samtliga sovjetiska trafiklagar och att hon såg fram emot minst fem år i fängelse. Sen vidtog förhandlingen. Efter en kvart fick vi alla sätta oss i bilen igen - med samma förare bakom ratten - och köra vidare. Vi svenskar var lite bekymrade och undrade förstås hur det skulle gå för henne nu. Men hon bara skakade på huvudet och sa att vi var skyldiga henne två burkar Coca-Cola.)

Blivit kär vid första ögonkastet: Tja, impulsivt förälskad blir jag ofta - i prylar, skådespelerskor, barn, o.s.v. Men riktig kärlek växer fram. E-L och jag var kompisar innan vi blev ett par. I höst har vi varit gifta i tio år och jag har aldrig varit mer kär i henne än vad jag är nu.

Fastnat med blicken i någons urringning: Ja.

Sagt att du älskar någon utan att mena det: Nej.

Busringt till någon: Det var ett tag sen sist, men som alla andra har jag ju varit i nedre tonåren.

7 saker du har på dig

1. Gråa Edwin-jeans
2. Blåvitrandig skjorta
3. Billiga kalsonger
4. Glasögon
5. Vigselring
6. -
7. -

6 saker du har gjort idag

1. Lämnat N på skolan
2. Lämnat E på dagis
3. Jobbat
4. Hämtat E på dagis
5. Hämtat N på skolan
6. Hämtat pizza

5 favoritsaker utan rangordning

1. Min familj (vad är värst - att ta upp fru och barn på en lista över "saker", eller att inte ta med dem alls på en favoritlista?)
2. Vårt hus i Borrby
3. Min iPod
4. E-L:s Banoffee Pie
5. Internet

Och egentligen fortsätter den här "utmaningen" med fem rubriker till. Men nu får det vara nog. Håll till godo, Hank!

Tuffa tag i Aspudden

2009-03-11T22:41:00.002+01:00

För tio minuter sen satt jag och tittade på TV, när jag hörde något som lät som en polisjakt på gågatan mellan vårt hus och ICA. När jag tittade ut såg jag en polisbil svänga runt hörnet och strax därefter kom en civil polisbil med påslagna sirener och blåljus. Så nyfiken som jag är öppnade jag fönstret och stack ut huvudet för att se bättre. Då hörde jag någon ropa "Upp med händerna!". Då drog jag in huvudet igen.

Nån som vet vad som har hänt?

Det blev en lista i år också

2009-03-09T19:58:00.004+01:00

Liksom 2008 (med brasklapp) och 2007. Och jag hann faktiskt publicera den på iTunes igår, men sen kom inte Apple och jag överens om exportformaten, så då orkade jag inte knappa in allt för hand. Men nu har jag gjort det. Med YouTube/MySpace-länkar.

Everyone's At It - Lily Allen
Factory Girl - Strawberry Whiplash
Stay 'Til It's Over - Marit Bergman
Enemy Within - Frida Hyvönen
This Is Not America - Juliette Lewis (Hollywood Mon Amour)
Falling Down - Scarlett Johansson
Burning Up - Ladytron
Layers - Asobi Seksu
The Wooden Chair - Jenny Wilson
Tiger Mountain Peasant Song - First Aid Kit
I Wonder Who Is Like This - Hello Saferide
Guys With Guitars - Alev Lenz
Stronger Than Jesus - A Camp
Suburban Bliss - Edith Backlund
Bang Bang - Marit Bergman
That's Not My Name - The Ting Tings
Snälla, snälla - Caroline af Ugglas
Rain On Your Parade - Duffy
In Private - Sahara Hotnights
Fuck You - Lily Allen

Och på iTunes ser den ut så här:

... och Gott Nytt År!

2009-01-01T00:52:00.000+01:00

God Jul!

2008-12-24T13:03:00.000+01:00

Yes!

2008-11-05T05:03:00.002+01:00

För fyra minuter sen stängde vallokalerna i Kalifornien, och CNN har nu utropat Barack Obama till segrare. DN skrev "Storseger för Obama" redan när Ohio ansågs klart för en dryg timme sen.

CNN har f.ö. den bästa grafiken.

Jag har valvaka

2008-11-04T22:31:00.001+01:00

Good Morning, America!

2008-11-04T10:36:00.002+01:00

Just a few hours until the polls open. Speaking as one of the 4 billion or so whose lives are affected by the outcome of today's presidential election, but who are not allowed to vote in it, I want to urge those of you who do have that privilege to use it. So please vote! Please bring a friend or a relative to the voting station. Please don't think that your vote won't make a difference (remember Florida in 2000!). Please don't think that the outcome is already determined - it won't be until after the last vote is cast.

And if you're still undecided, I personally am convinced that America and the world will be a better place with President Barack Obama at the helm.

Thank you!

From New York 08 (1024)

Dagens Obama - Eric Schmidt

2008-10-31T22:16:00.000+01:00

(Från YouTube)

Rambling

2008-10-29T22:33:00.005+01:00

Jag är en välputsad gentleman. I måndags hämtade jag mina nya glasögon. Idag var jag hos frisören. Jag börjar bli gammal. Jag har progressiva glas. Tjejen som klippte mig - bless her sweet soul - försökte tappert låtsas som om vi var jämngamla när vi pratade om radiokanaler och gamla leksaker. Men jag var 15 år äldre. Är fortfarande.

Jag är så gammal att jag kommer ihåg när man surfade på Internet. Planlöst. Det som Ines Uusman sa var en fluga. Jag hade Internet-uppkoppling redan när hon sa det. 1996. 28,8 kbit/s.

Jag gjorde det igen idag. Gick in på Statcounter och kollade på vilka Google-sökningar som hade fört folk hit. "Crazy Daisy" är obegripligt nog en av de vanligaste. "intyg knulla min fru" är begripligt nog en mer ovanlig sökfråga. Fast rätt obegriplig i sig själv. Vad letade den användaren efter? Fick han någon vägledning av den här bloggen?

I går kom någon hit efter att ha googlat "alex schulman Aspuddens skola". Lite underlig kombination tyckte jag först. Men efter att ha följt några av de andra länkarna insåg jag att Schulman-bröderna faktiskt gått i skolan här. Det skriver storebror Niklas om (han som skallade bassängkanten i senaste Hål i Väggen) i en nio år gammal presentation på sin KTH-hemsida.

Och Peter Settman är tydligen från Aspudden också. Det står i en Café-intervju som Alex Schulman gjorde härom året.

Och bland Google-resultaten fick jag till slut förklaringen till polisbilen som stod parkerad utanför min port när jag kom hem från jobbet i måndags. Eftersom jag är gräsänkling blev jag lite stressad av att se den. Och ännu mer stressad när det lite senare bankade på min dörr. Men det var bara N:s skolkamrat B som inte visste att barnen är hos mormor och morfar.

Och det var inget allvarligt som hade hänt. Bara en beväpnad rånare som hade tagit en värdetransportväska och sprängt den här utanför ICA. Enligt DN var det kanske inte ens en människa som utförde rånet. "Under eftermiddagen hittade polisen en moped som man tror kan vara gärningsmannen."

Jag hade aldrig någon moped. Med eller utan pistol.

Höstlov

2008-10-27T20:00:00.002+01:00

Nytt Picasa-album:

Stereotyper

2008-10-27T16:41:00.003+01:00

Jag har pratat med tio manliga och en kvinnlig kollega sedan lunch idag. Gissa vem som märkte att jag har nya glasögon?

För övrigt har jag varit väldigt mycket på jobbet den senaste tiden - inför, under och efter onsdagnattens lansering i mitt senaste projekt. De som har varit inne på Hemnet de senaste dygnen har kanske märkt att alla kartor är utbytta mot Eniros. Så nu kan man se mycket tydligare hur ens tänkta nya hemmakvarter ser ut - på flygbilder och högupplösta "utsiktsbilder" - och dessutom kolla var närmaste dagis, pizzeria, skola, o.s.v. ligger.

(Av upphovsrättsliga skäl lägger jag inte ut en mer högupplöst bild än den här. Men man får fram den genom att söka på villor i Danderyd, zooma in på området Svalnäs och välja "Utsikt".)

Mer om detta: InternetWorld, DN, Eniro Blogg

Ännu mer New York-bilder

2008-10-25T21:46:00.000+02:00

(Från Picasa)

Jag tror han menar 'motto'

2008-10-24T20:56:00.001+02:00

E förklarade just att mitt "måttord" är "ju svårare, desto roligare". Inte nödvändigtvis en komplimang, men väldigt insiktsfullt.

Fler New York-bilder

2008-10-12T15:46:00.002+02:00

E-L står på 5:e avenyn och SMS:ar Vibeke

2008-10-10T21:27:00.002+02:00

New York

2008-10-10T02:30:00.002+02:00

Nu är vi här. E-L och jag har varit vakna i 20 timmar och jag saknar helt tidsuppfattning. Men det var i morse vi åkte från Stockholm. Efter lite monorail-haveri på Newark kom vi till hotellet vid fyra-tiden i eftermiddags, lokal tid, och vi var duktiga som gick ut direkt i stället för att slockna på sängen. Så jag har köpt min kamera, E-L har köpt sitt yoga-outfit på American Apparel och vi har ätit "New Yorks bästa hamburgare" (enligt Citysearch.com) på Shake Shack i Madison Square Park. Vi fick köa i en timme, men det var det värt.

I morgon blir det Upper Midtown och middag på Russian Tea Room. Den riktigt intresserade kan få inblick i våra planer via vår Google Maps-karta. (Nej, vi tror inte att vi kommer hinna med allt.)

Recap

2008-09-22T19:32:00.006+02:00

Vad mer har hänt sen sist då?

Väldigt mycket tid och energi har gått åt till att driva en rättsprocess mot en engelsk översättningsfirma som vägrar betala E-L:s fakturor. Nu har vi fått ett domstolsutslag och med det som grund begärt handräckning (eller menar jag "utmätning"?) av den engelska motsvarigheten till kronofogden. Fast "Court Bailiff" låter lite coolare.

Reklamfilmen för Eniro Supersök har gått en vända till i TV. Jag projektledde Supersök under våren och ett av våra mål var förstås att trafiken på eniro.se:s förstaflik skulle öka. Just nu ligger vi på + 80%, så jag är rätt nöjd.

Jag är inte lika nöjd med att min löpträning och relativa renlevnad havererade fullständigt i somras - jag slutade springa och började snusa i stället. Så när jag kom hem från Borrby tänkte jag lite småstressat att "nu har jag bara två veckor på mig att komma i form om jag ska ha en chans att matcha förra årets tid på Midnattsloppet". Sen kollade jag kalendern och insåg att det var en vecka kvar. Jag klarade Midnattsloppet under skamgränsen på en timme, men var fyra minuter sämre än förra året. Då gick det förhållandevis bättre i Stockholm Halvmarathon för två veckor sen. Min tid - 2.10 - var förvisso inget att yvas över, men jag sprang trots allt längre än jag nånsin gjort tidigare, och kände att jag hade kontroll genom hela loppet och krafter kvar på slutet.

Dagen efter halvmaran såg jag R.E.M. i Globen, varvid Michael Stipe & Co sällade sig till skaran av band som jag sett ett bra tag efter deras storhetstid. (I min tidigare uppräkning glömde jag AC/DC på Hovet i början av 90-talet.) Jag har aldrig varit ett devot R.E.M.-fan, men det är alltid kul att gå på konsert, och den här var ovanligt snygg.

Det enda av långsiktig betydelse som har hänt är förstås att N har börjat första klass. Den 18 augusti var det upprop i klass 1B i Aspuddens skola, och vi föräldrar var nog mer pirriga än våra världsvana sjuåringar - de har ju gått ett helt år i förskoleklass en trappa ner i samma hus. Men nu är det på riktigt! Riktigt klassrum. Riktiga skolbänkar. Riktiga läxor. Och när fröken sa att vi skulle ta hem och klä in böckerna så gick det ett sus genom salen och det tindrade i ögonen - på oss föräldrar.

Hôl i vägga

2008-09-21T16:46:00.005+02:00

I kväll visar Kanal 6 andra avsnittet av Hål i väggen (alias "Human Tetris"), som Johan Lindqvist producerar. E-L och jag var på inspelningen av ett av de sista avsnitten för ett par veckor sen (det finns ett klipp på 1000 apor, där Alex Schulman stormar förbi oss i Filmhusets korridor i - låtsat, rimligen - vredesmod). Och det var verkligen hysteriskt roligt. Hel- och halvkändisar i silvertrikåer möter en framrusande chockrosa frigolitvägg. Lyckas de inte ta sig igenom hålet knuffas de ner i en bassäng. Genuin underhållning i sin enkelhet.

Och tämligen oskyldigt. I dagens DN skriver Jonas Cullberg om hur "östasiatisk pennalist-tv invaderar Sverige". Men Hål i väggen och liknande japanska gameshows (se t.ex. klippet med marshmallows-jägarna här) handlar väl mer om att låta kändisar (mot betalning) göra bort sig i tv. På vilket sätt skiljer det sig från t.ex. Gäster med gester?

Pennalism- och mobbnings-tv har vi gott om - på hemgjorda eller anglosaxiska importerade format - och debatten har gått upp och ner sedan starten med Expedition Robinson (där Johan var tävlingsledare) och "världens första utröstade dokusåpadeltagare" Sinisa Savija slängde sig framför tåget. Jag tycker det är betydligt mer tvivelaktigt att göra underhållning av att förnedra uppmärksamhetstörstande ynglingar i Big Brother och Idol (mästerligt parodierade av Ben Elton i Dead Famous och Chart Throb, f.ö.) än att stänga in Sahara Hotnights på Skansenterrariet med fläskkotletter på huvudena.

På tal om svinprodukter, ett av mina uppsalaminnen av Johan är när vi på natten efter Östgöta nations julbord 1992 tog det griljerade grishuvudet, körde det genom diskmaskinen (för att spola bort gammal glasyr och vidbränt grisgomsfett, efter att någon lite obetänksamt placerat ett värmeljus i kadavret för ökad mysfaktor), trädde upp det på en järnstång, och tågade bort för att gatecrasha personalsexan i Västgöta nations pub Djäknen. Västgötarnas främsta bidrag till den uppsaliensiska visskatten är den tämligen obegripliga "Järnvägsbommar", med den likaledes obegripliga refrängen "Hôl i vägga, bôra på, bôra på! / Hôl i vägga, bôra på!". Se där, ännu en cirkel sluten.

Mer lokal gratisreklam

2008-08-06T10:34:00.001+02:00

De senaste dagarna har det stormat och regnat på Österlen. Vid Borrby Strand, som i fredags höll medelhavsklass, var vattnet igår iskallt och svart av tång. Våra äpplen har skakats ner och ett fönster har blåst sönder. Men den nya dräneringen klarade examensprovet. Inte en tillstymmelse till fuktgenomslag i vår tidigare drypande källare. Ingvarssons Last & Schakt i Gärsnäs har gjort ett bra jobb.

Förryckta förväntningar

2008-08-05T23:41:00.004+02:00

Jag har inte följt Allsång på Skansen i år. Det jag har sett har varit rätt trist, och de s.k. humorinslagen har varit förvånansvärt andefattiga, särskilt det om Kina. Men säsongsfinalen i kväll ville jag se. För nånstans fanns en liten liten, mentalt rubbad, del av mig som undrade om möjligen ABBA skulle övertrumfa fredagens OS-invigning med en 10-minuters, oannonserad återförening på Sollidenscenen.

Jag vet att de har sagt att det aldrig kommer hända, men förutsättningarna kändes mer gynnsamma än nånsin. De träffades nyss alla fyra i Stockholm, Mamma Mia-filmen går för fulla hus, Allsång på Skansen vore ett ironiskt "fuck you" till den spektakulära återföringsturné de bestämt tackat nej till, Benny Andersson var redan aviserad som gäst med BAO och SVT hintade om "fler överraskningar...". Så när programmet avslutades med tre ABBA-låtar och både Anders Lundin och den svenska Mamma Mia-ensemblen verkade snegla mot kulissen, började jag nästan tro att det var extrasändningar och krigsrubriker på gång. Men naturligtvis inte. Hell ain't frozen over yet.

Saker jag har glömt

2008-07-29T20:07:00.007+02:00

Att man inte får lämna vinylskivor i solen.

100 - 87

2008-07-29T14:45:00.004+02:00

I går sa E till mig, "om tio år och tre år, då är nog Mormor Astrid död". Lite morbid tankeövning för en nyfylld femåring, tänkte jag först. Men sen insåg jag att han vet att min mormor är 87 och att han tror att alla människor dör när de fyller hundra. Och då blev jag lite stolt i stället.

Och i morse skrev Lisa Bjurwald på DN:s ledarsida, "det är inte ofta jag traskar runt i den särskrivande specialklass som är den svenska bloggsörjan, men när jag gör det blir jag alltid lika negativt överraskad". Det tyckte jag var jätte kul.

Skapelseberättelsen enligt E

2008-07-13T21:29:00.003+02:00

(abridged)

Från början, för oändligt många år sen, fanns det bara en enda jättestor planet, mycket större än Juptiker. Och sen kom den stora smällen som du har pratat om. Och det var en enorm rymdvarelse som tog den stora planeten och slog sönder den i en massa små planeter, som Jorden och Juptiker. Och han gjorde små hål i planeten och la i små små droppar vatten - för honom - och det blev hav för oss. Och han gjorde alla tiderna också. Först den snälla tiden. Sen jätteinsekternas tid. Sen dinosauriernas tid. Sen istiden och grottiden och nu gör han vår tid. Och han finns fortfarande och han har inte blivit gammal. Hans superhjältenamn är Rymdmannen, men hans verkliga namn är [svårt att uppfatta]. Och vi människor kan inte åka ut ur universum, för vår rymd - den svarta rymden - är oändlig för oss, men det är bara hans mantel. Hela universum är hans mantel. Och han tog en tändsticka och tände en eld i sin mantel och det är solen. Men för honom är det den röda rymden som är oändlig. Den är utanför den den svarta rymden. Längst ut är guldrymden. När han flyger fladdrar hans mantel och det är så planeterna rör sig.

Femåringen och jag kompletteringsshoppade till kalaset

2008-07-05T16:29:00.003+02:00

- Dom här ballongerna har jag valt. Jag fyller år idag. Oj, vad mycket pengar ni har! Ni är nog rikare än min farfar. Han är processor.

Siamesiska smaker i sydöstra Skåne

2008-07-04T11:32:00.002+02:00

Restauranglivet i Borrby utvecklas stadigt, om än från en mikroskopisk nivå. Pizzerian var ett stort lyft när den öppnade för ungefär tio år sen. De senaste åren har vi också haft två konkurrerande caféer mittemot varann på huvudgatan, Blå Huset och Café Köpmangatan. I tillägg till kakbuffé-serverande B&B Borregården strax utanför byn, där min gamle Cision-kollega Jocke Axelsson med familj brukar tillbringa en vecka varje sommar - i går kom de på ett välkommet spontanbesök.

I lördags öppnade också Thai-restaurangen Mamuang mitt i byn, och det är ett rejält lyft. Servisen får väl fortfarande beskrivas som en smula orutinerad, men matlagningen är det verkligen inget fel på. Min fläsk i panaeng-curry hade en utmärkt avvägd blandning av söta och starka smaker, och grönsakerna var så där perfekt krispiga som de blir när de läggs i i precis rätt ögonblick. (Som jag tror min nye Eniro-kollega Dan Malm skulle säga.) Och billigt är det också. Huvudrätterna ligger typiskt på 89 kronor styck och allt på menyn kan fås i barnportion för 55. E åt fem och en halv vårrulle.

Jag hoppas ryktet sprider sig, så att Mamuang får mycket gäster - inte bara på sommaren. Hemsidan, mamuang.se, saknar ännu innehåll, men restaurangen, som förstås har take-away också, finns på Måns Nils Torg 4 och har telefon 0411-521385. Vill du äta bra thai-mat på Österlen, så rekommenderar jag verkligen ett besök.

Halvtid i Wien. Sommartid i Borrby.

2008-06-29T21:36:00.003+02:00

"Ska jag justera klockan för sommartid?", frågade den gamla sommarstugedatorn lite försynt när jag slog på den. Jag och pojkarna har sju veckors sommarlov. (E-L kan ju tack och lov jobba var som helst där hon har en Internet-koppling.) För två timmar sen kom vi ner till Skåne.

Och allting funkar som det ska. Nätverket gick igång. Jag fick liv i pumpen. Varmvattnet hade mina föräldrar redan slagit på, när de var här tidigare och la in lite frukostmat, lite delikatesser (t.ex. skånska lyxchips) och en halvflaska Moët i kylen. Digitalboxen skrämde mig lite när den listade en massa danska kanaler, men inte TV4. Men det räckte med en ny kanalsökning, och nu ser jag matchen med en skarpare bild än vi nånsin haft här nere tidigare.

Och visst leder Spanien rättvist?

Var finns en portal till ett alternativt universum när man bäst behöver den?

2008-06-24T17:55:00.000+02:00

I en annan värld, där min son inte fyller år då, hade jag hemskt gärna velat vara här.

Ett axplock:

12:30 - The Ting Tings
18:30 - Joan As Police Woman
19:00 - Judas Priest
21:00 - My Bloody Valentine
21:30 - Neil Young
23:00 - Lykke Li
00:00 - The Raveonettes
01:00 - The Chemical Brothers

Good Telly

2008-06-22T11:26:00.004+02:00

Jag ser fram emot TV-hösten. TV6 ska visa en svensk version av den japanska TV-succén Hole in the Wall (mer känd på YouTube som "Human Tetris"), som Johan LindQ just nu spelar in. Jag har länge undrat när vi skulle få mer japansk gameshow i svensk TV, och jag har svårt att tänka mig en lämpligare producent än Johan - hans tidigare insatser som tävlingsledare i Robinson känns ju mer som en logisk fortsättning än som en början.

I januari länkade jag till ett klipp från den japanska originalserien. Här kommer ett till:

Midsommar i Motala

2008-06-21T17:36:00.004+02:00

Shopping Spree - år 2

2008-06-19T22:36:00.008+02:00

Förutom att se Yazoo och äta goda tapas, shoppade vi förstås en del i Brighton i helgen. Liksom förra året.

3-for-2-böcker från Waterstones:

Christopher Brookmyre: Attack of the Unsinkable Rubber Ducks
Bill Bryson: Shakespeare
Barack Obama: The Audacity of Hope
John O'Farrell: An Utterly Impartial History of Britain or 2000 Years of Upper-Class Idiots in Charge
Nassem Nicholas Taleb: Fooled by Randomness
Don Tapscott & Anthony D. Williams: Wikinomics - How Mass Collaboration Changes Everything

BBC-DVD från HMV:

Handgjord choklad från Montezuma's:

Dark Chocolate & Chilli Emperor Bar
Dark Chocolate Orange & Geranium Emperor Bar
Milk Chocolate Sweet Paprika & Strawberry Emperor Bar
Spice it Up, Bean Machine och Orangutang Speciality Bars
Lime, Chilli & Tequila Truffles

Stapelvaror från Waitrose, Marks & Spencer och Boot's:

Te, kex, fispiller, kalsonger, strumpor, etc.

Om man åtminstone kunde säga

2008-06-18T22:24:00.002+02:00

att Ryssland vinner orättvist. Men inte fan kan man det.

Time to snuff the habit

2008-06-18T21:48:00.007+02:00

För 25 år sen var jag 13 och påbörjade min karriär som nikotinist. Jag testade snus på samma sätt som jag testade öl, vin, sprit och cigaretter, men till skillnad från från dessa blev snuset en mer kontinuerlig last, som inte begränsades till föräldrafria fester i radhusidyllen eller mindre idylliska utomhus-"fester" under Linköpings broar. På den tiden var det ingen som ifrågasatte att 13-15-åringar köpte snus i affären (en dosa General kostade ungefär en femma) och Lennys Gosskör hade en lokal hit med sin alternativa text till House of the Rising Sun:

Det finns ett hus i Göteborg
Där tillverkar dom snus
Ettan, Grovsnus, Stjärnsnus och General
Ger oss ett stort urval

(eller nånting sånt)

När jag bodde i USA 1985-86 blev det ett naturligt uppehåll, men i första ring började jag snusa även i skolan (det gjorde jag aldrig på högstadiet). Och efter julafton 1986 gick det inte en enda dag utan snus.

Förrän jag slutade tvärt 12 år senare. Den 12/12 1998 (kl. 12:12, typ) gick jag ut från Apoteket Uplands Vapen i Uppsala, med ett spontaninköpt paket Nikotugg, la ut min snus och la inte in en ny. Efter ungefär en månad hade jag fasat ut nikotintuggummit också.

Samtidigt som jag ofta tvivlade på det kloka i mitt beslut (jag blev ju både tjockare och argare, till exempel) var jag samtidigt stolt över min principfasthet. På nästan åtta år hade jag inte ett enda återfall. Men inte heller en enda vecka utan att jag någon natt drömde att jag börjat snusa igen.

I Roskilde 2006 ingick E-L och jag en pakt. När vi var utomlands, tillsammans, utan barnen, fick vi röka och snusa. Det levde inte direkt upp till åtta års drömmar, och jag höll på principen till nästa barnfria utlandsresa - till Brighton förra sommaren. Då satte det sig hårdare och jag var irriterad en vecka efteråt, medan abstinensen la sig.

Och sen började jag fuska. Eniros julfest, öl med Johan, en stilla grillkväll hos familjen Articuno, ingifta kusin Sofias 30-årskalas, o.s.v. ... För två veckor sen tänkte jag att va fan, jag ska ju ändå till Brighton snart, och släppte på den sista lilla principen om att bara "festsnusa" (för det är ju så festligt att stoppa upp förmultnad tobak under läppen). Och det var en udda känsla - avlägset men ändå väldigt bekant - att gå till jobbet med en dosa i fickan.

Men nu är jag hemma igen. Och nu är slut. Att snusa är dumt. Dyrt. Konditionssänkande. Aptitdämpande. Hjärtklappande. Tandlossande. Tandköttsfrätande. Andedräktsdräpande. Illamåendeframkallande. Och djävulskt gott.

Yazoo i Brighton, 2

2008-06-17T19:55:00.009+02:00

Nu är jag hemma i Sverige. Vid min dator. Tittar på bilderna jag tog. Önskar att jag haft en bättre mobilkamera. För utgångspunkten var perfekt. Det var enbart sittplatser på konserten och E-L och jag, med Eva och Jon, satt på allra första raden, i mitten. (Jenny och Marcus satt "bara" på tredje raden.) Och så här, fast mycket bättre, såg det ut.

Fredrik Strages DN-recension från turnépremiären i Köpenhamn finns tyvärr bara i papperstidningen. Men Guardian skrev en liknande recension efter Manchester-konserten. Den enda recension jag har hittat från Brighton-konserten var i den jämförelsevis mindre Worthing Herald, men deras utsända var inte mindre entusiastisk för det, och kändisspottade dessutom Vince Clarkes Erasure-kollega Andy Bell i publiken. Liksom flera av de entusiastiska amatörrecensenterna på AMCO-forumet, och jag.

Yazoo i Brighton

2008-06-16T00:18:00.006+02:00

För 25 år sen var jag 13 och cyklade runt i Linköpings villakvarter och delade ut reklam. I min freestyle lyssnade jag på Yazoos två skivor, Upstairs at Eric's och You And Me Both. En av mina favoriter var den militäriskt taktfasta Unmarked, men det fanns många fler - Mr Blue, Don't Go, Only You, ... Ikväll fick jag höra dem live.

Det var inte första gången jag fick se tonårsidoler efter 25 års väntan. The Cure på Hovet i februari. Gyllene Tiders GT25-turné 2004. Simon & Garfunkels Old Friends-turné i Köpenhamn samma år. (Och, mer tvivelaktigt, Saxon på Sten Sture i Uppsala några år tidigare.) Men även om de var bra konserter allihopa - både som underhållning och som nostalgitrippar - så gick det inte att undgå känslan av att tiden har gått.

Så kändes det inte ikväll. Kanske för att Alison Moyet och Vince Clarke inte har pratat med varann på ett kvartssekel, och än mindre jobbat ihop. Kanske för att de har motstått frestelsen att arra sönder de gamla låtarna. Kanske för att Alison Moyets röst är densamma, lika bred, lika kraftfull nu som då. Och lika uttryckslös som Vince är bakom sin MacBook, lika uppsluppet glad är Alison, där hon svänger fram och tillbaka med håret i två tofsar rakt ut från sidorna och ett whiskyglas på ett litet podium bredvid sig.

Det är en riktigt bra konsert. Jag återkommer med några sannolikt riktigt usla bilder när jag är hemma vid min egen dator. En och en halv timme. 21 låtar. Jag är lycklig.

Set list:

Nobody's Diary
Bad Connection
Mr Blue
Good Times
Tuesday
Ode to Boy
Goodbye 70's
Too Pieces
In My Room
Anyone
Walk Away From Love
I Before E, Except After C (new version)
State Farm
Sweet Thing
Winter Kills
Midnight
Unmarked
Bring Your Love Down (Didn't I)
Situation
Don't Go
Only You

Eniro Supersök

2008-05-22T00:48:00.002+02:00

är lanserat. Och så här ser resultatet ut för t.ex. "cykel" i Stockholm.

Lögn och förbannad statistik

2008-05-17T22:24:00.006+02:00

Häromdagen lanserade DN sitt samarbete med Factlab, med Eniro som huvudsponsor. Factlab är ett dataminingverktyg fulladdat med statistik från SCB, CIA och en mängd andra källor.

Igår länkade Johan Lindqvist till det här YouTube-klippet, där den amerikanske högeragitatorn Bill O'Reilly pratar om en "svensk sociologisk studie" som visar att äktenskapet som institution havererat i Sverige, sedan homoäktenskap legaliserades här. Till den grad att numera är 65% av svenskarna ogifta.

Först skrattade jag högt åt O'Reillys ogenerade fabulerande - vi har ju t.ex. inte samkönade äktenskap i Sverige, och då faller liksom hela resonemanget. Men sen när jag grävde lite blev jag mer irriterad. Över att storyn - som trots allt är nästan tre år gammal - mest verkar ha kommenterats av svenskar, men passerat relativt obemärkt i amerikansk media. Och över att O'Reilly faktiskt inte tagit sina uppgifter fritt ur luften - han är mer förslagen än så.

Någon "svensk sociologisk studie" finns förstås inte, men däremot en lång artikel i den konservativa amerikanska veckotidningen The Weekly Standard, där det framgår att de syftar på partnerskapslagen från 1994 - "de facto gay marriage". Och när jag använder Factlab för att kolla den svenska äktenskapsfrekvensen, så stämmer det faktiskt att bara 35% av svenska kvinnor redovisas som gifta. Så visst, 65% är "inte gifta".

Men vänta lite. Statistiken, som ursprungligen kommer från SCB, gäller alla svenska kvinnor, inklusive nyfödda. Och förutom kategorierna "gift" och "ogift", finns "frånskild" och "änka". Barnäktenskap är inte så vanliga i Sverige, och knappast eftersträvansvärda, ens för konservativa talkshowvärdar. Så man bör ju åtminstone filtrera bort omyndiga. Men i Sverige, liksom i övriga västvärlden, växer gapet mellan "myndig" och "vuxen", i takt med att vi utbildar oss mer, bor kvar hemma längre, och får barn senare. Statistiken säger ju ingenting om vilka av dagens unga kvinnor som avser att gifta sig när de "blir vuxna".

28 år är den ålder vid vilken jag fick mitt första fasta jobb, och E-L:s ålder när vi gifte oss. Så jag väljer 28 som en godtycklig, men nog hyfsat korrekt, gräns för "vuxen". Och om man då fördjupar sig i SCB:s siffror, så ser man att av vuxna svenska kvinnor, 28-100+ år, är 24% ogifta, 49% gifta, 15% frånskilda och 12% änkor.

Tittar man på förändringen de senaste 40 åren, så har andelen gifta förvisso gått stadigt ned. Men i den mån man alls kan se någon trend efter 1994, så är den att minskningen avtagit. Och när fortfarande 76% av vuxna kvinnor är eller har varit gifta, kan man väl knappast säga att "äktenskapet som institution har havererat".

Nytt uppsamlingsheat

2008-05-15T21:57:00.008+02:00

I fredags satte E-L och jag nytt personrekord i sybaritiska utsvävningar, när vi besökte Mathias Dahlgrens Matsalen tillsammans med Eva, Jenny x 2, Jon, Kalle och Marcus. Vi åt "Vårt val", som de kallar avsmakningsmenyn, men bytte ut matjessillen med potatis mot en liten portion griskind med jordärtskockspuré. Mathias första intryck visade sig vara en fingerborgsstor brödbulle med smör, serverad ångande het under upp-och-ner-vänt glas. Och Sorbet på två stjälkar var gjord på rabarber respektive selleri.

Liksom vid DN:s besök (när Krogkommissionen för första gången gav högsta betyg), ingick Bröd, 3 x fett och Lantägg 63°. Och liksom DN:s recensenter blev jag salig. Långa stunder satt jag bara och log fånigt, knappt kontaktbar. Svårast att uppskatta var förrätten Ostronpuré & stekt kammussla, vars havssmak var i kraftigaste laget. Men därefter var allting klockrent. Godast var nog lammet, som vi skar upp med de moraknivar som bordet var dukat med när vi satte oss. Som helhet var det här utan tvekan den bästa måltid jag någonsin ätit, även om Lux Stockholms anka i två serveringar med apelsin och choklad för tre år sen, kanske fortfarande är den enskilt godaste rätten.

På senare tid har jag också nått nya höjder inom joggningsrelaterad självförnedring. I julklapp önskade jag mig bl.a. en pulsklocka, men E-L upptäckte att hon kunde få en på köpet om hon tecknade en prenumeration på tidningen iForm. Klockan - som hon hittills aldrig använt själv, förstås - fanns i svart och rosa. Så gissa vad jag springer omkring i nuförtiden. Fast egentligen är det inte så mycket klockan som gör mig osäker i min manlighet, som pulsbandet. Varje gång jag fäster det strax under bröstvårtorna tänker jag på Seinfeldt-avsnittet med Kramers man-bh "Bro".

Tanken var att jag skulle läsa på och testa lite lågpulsträning, à la Maffetone. Men enligt hans formel ska jag - som 38-årig allergiker - hålla mig under 137 i puls. Och i så fall kan jag lika gärna träna genom att läsa deckare i soffan. Men efter en del experimenterande har jag kommit fram till att om jag ligger mellan 160 och 170 i puls så kan jag springa rätt länge utan att bli andfådd eller få mjölksyra. Så tills vidare får det vara min "in-zone". Initialt tänkte jag bara öka distansen, och därefter antingen försöka minska pulsen med bibehållen kilometertid, eller vice versa. Jag har så smått också börjat följa Anders Szalkais träningsprogram inför St Eriksloppet, som jag nu har anmält mig till. (Räknas det som en halv 40-årskris att springa en halvmara?) Och jag har lagt ut länken till min träningsdagbok på jogg.se här intill. Kanske mer för att piska mig själv än för dess allmänintresse, dock.

Annars har det blivit just en del deckare i soffan. Häromdagen läste jag ut Flickan som lekte med elden, vilket återigen aktualiserar det där blogginlägget jag inte har skrivit än, om Fredrik Strage, Mons Kallentoft och en odräglig gymnasist vid namn Johan.

Och samtidigt fick jag en ny leverans från AdLibris, varur jag just nu alternerar mellan Everything Is Miscellaneous och The Baby Jesus Butt Plug.

Spot the kid

2008-05-14T20:17:00.001+02:00

I går var N på TV4 Nyheterna. Som hastigast. Kan du hitta honom?

Apropå 'knulla'

2008-05-06T18:04:00.007+02:00

I morse hittade jag det här reklambladet instucket i min bil. Med experternas lösning på mina ev. relationsproblem. Tror ni bilden är photoshoppad?

Reklambroschyren utvecklad

2008-05-05T21:08:00.004+02:00

Våren 1972 bodde jag i två månader på Гостиница Академии Наук СССР - Sovjetunionens Vetenskapsakademis Hotell i Moskva. Igår scannade jag in den här samtida reklambroschyren för hotellet, och övade mig på att översätta stycken av den.

En iakttagelse är att reklam aldrig var det främmande element man kunnat tro i den kommunistiska mönsterstaten. Sovjet hade t.ex. TV-reklam långt före Sverige. Trots att det var en och samma stat som ägde alla olika producenter (och stundals ansåg sig äga konsumenterna också).

En annan iakttagelse är att reklamen umgicks lika selektivt med sanningen där som här. Jag gjorde ett återbesök på hotellet sommaren 1988, och visst fanns det badkar på rummet - men varmvattnet var avstängt hela juli månad. Och visst fanns det en restaurang - men ingen mat.

Hotellet finns fortfarande kvar och enligt dess hemsida genomgick det en omfattande renovering 2000. Sovjetunionens Vetenskapsakademi är förstås numera Ryska Federationens d:o, och hotellet saluför sig under det kortare namnet "Akademihotellet" (Гостиница Академическая). De skryter fortfarande med närheten till Gorkij-parken, men i tillägg till rumstyperna enkel, dubbel, "halvlyx" och "lyx" från '72, har de nu också kategori "Biznes". De arga tanterna säger de inget om.

Google drar sin lans för det svenska språket

2008-05-05T12:47:00.003+02:00

I dagens DN intervjuas Googles nya Sverige-chef, Stina Honkamaa. Hon berättar att Google ska fortsätta rekrytera i Sverige, bland annat en lingvist. Då blir jag förstås lite nyfiken på vad denne ska syssla med. Ordfrekvenser? Eller är det just ordets vanlighet som gör att Google väljer att exemplifiera en sökning på "Wiktionary" med ordet "knulla"?

Det här är en reklambroschyr

2008-05-04T20:41:00.004+02:00

... för Sovjetiska Vetenskapsakademins Hotell i Moskva, från 1972. Förklaring följer.

Kustteorin

2008-05-02T19:41:00.003+02:00

Enligt DN är Österrike i chock. Vad är det som gör att det bildsköna alplandet, som gett oss wienervals och apfelstrudel, envisas med att producera små män med sjukligt stort behov av att kontrollera andra människor? Från Alois Hitler till Josef Fritzl, via Jörg Haider och Wolfgang Priklopil?

E-L och jag har en teori. Simpel geografi. Montesquieu var förstås inne på samma spår med sin klimatlära, men förutom att den urartat till tokiga rasteorier, missade han den uppenbara skillnaden mellan landgräns och kust för det nationella psyket.

Österrike saknar kust. Jag är övertygad om att det finns ett samband, men är lite osäker på kausaliteten. Blir man klaustrofobiker av att sakna kustremsa - och kompenserar sin känsla av instängdhet genom att stänga in andra? Eller är det snarare så att en österrikare med anlag för storhetsvansinne inte får sin självbild korrigerad till rimliga proportioner av att titta ut över ett hav som fortsätter bortom horisonten?

Eller är det helt enkelt för att de saknar en flotta? Få saker utstrålar en sådan självsäker kontroll på läget som ett par välputsade slagskepp i hamnen. Vad händer om man inte ens har en liten kustkorvett? Och fundera en stund på hur sexuellt depraverade engelsmännen hade varit om de inte hade haft Royal Navy som säkerhetsventil för de mer excentriska Eton-pojkarna.

Det snällaste man kan säga om Alois mustaschprydde son är väl att han åtminstone ville göra något åt sitt hemlands brist på kustlinje. Men som bekant med motiv och metoder så vidriga att han gått till historien som ett av de ondskefullaste exemplar som mänskligheten uppvisat - den man som vaktar ingången till skräckkabinettet på Mme Tussauds.

Sist jag var där hade han sällskap av en vaxversion av Idi Amin, diktator i Uganda, som - just det - saknar kust. Liksom t.ex. Vitryssland och Zimbabwe. Och Alabama.

We're on to something.

Nya länkar

2008-05-02T15:00:00.003+02:00

Jag har uppdaterat N+E:s favoritlänkar. Meddelas endast på detta sätt.

Jag skrattade högt på T-Centralen i morse

2008-04-21T20:12:00.004+02:00

åt Telias nya digital-tv-kampanj.

Bowl-o-rama

2008-04-15T19:55:00.006+02:00

I lördags var vi på Bowl-o-rama i Årsta, hela familjen. N - som under hösten och vintern har spöat oss alla i bowlingen i Wii Sports - tvingades konstatera att det var lite svårare i verkligheten (liksom Nintendo besviket konstaterade att man trots allt inte bränner lika mycket kalorier som i verkligheten, enligt Mikrodatorn). Men han vann ändå betryggande över oss andra, som placerade oss i en tät klunga 20 poäng efter. Och själv insåg jag att förvånansvärt lite har hänt med min egen bowlingförmåga, sedan jag skrev mitt första kåseri i skoltidningen EGTT för 22 år sen:

Tidsresa

2008-04-12T22:14:00.004+02:00

E-L och jag tycker så mycket om att fira vår bröllopsdag, att i år kommer vi göra det i 30 timmar. För vi har precis bokat en New York-resa samma dag.

Vi har inte bokat hotell än. Library Hotel på Madison Avenue, ett kvarter ifrån Bryant Park, verkar väldigt najs. Men om vi i stället bor i turisthangaren Hotel Pennsylvania får vi ett par tusen till att shoppa för. Och som bl.a. DN har konstaterat, räcker det rätt långt med nuvarande dollarkurs.

Uppsamlingsheat 2

2008-04-11T22:39:00.011+02:00

I förra veckan var vi i Helsingfors och firade Tekniska Högskolans 100-årsjubileum. Som tidigare meddelats, promoverades min far till hedersdoktor (eftersom det var femte gången, kan han nu i Tyskland tituleras Professor Doktor Doktor Doktor Doktor Doktor Doktor Lennart Ljung). Våra finländska värdar var precis så gästfria, och tillställningarna så uppsluppet högtidliga, som jag väntade mig efter tidigare studentutbyten. Men en doktorspromotion är även med de bästa förutsättningar en rätt utdragen tillställning, och när den till 90% försiggick på finska, var det lite svårt att hålla koncentrationen uppe. Jag var lite bekymrad att den distingerade äldre herren som satt bredvid mig - och som själv promoverades till hedersdoktor 1994 - skulle ogilla min brist på uppmärksamhet. Men det visade sig att han fick tiden att gå genom att föra statistik över absens promovendi för att prediktera hur lång tid ceremonin skulle ta. Han var mycket nöjd med att han prickade rätt på en minut när.

Själv roade jag mig med att studera de finländska namnen. Bland de nya doktorerna fanns t.ex. Antti Pekka Finne och Teemu Petteri Ruotsalainen (båda från institutionen för teknisk fysik och matematik), men däremot ingen "Svensk" eller "Suomalainen", vilket kanske hade varit mer väntat. Finast efternamn hade Johanna Småros, som också höll talet från doctores juvenes på banketten. Även det var huvudsakligen på finska, men våra bordsgrannar översatte ett parti där Johanna berättade om sina sista veckor som gymnasist, om hur hon bestämde sig för att läsa på teknis medan hon väntade på resultatet av sina studentprov och hur hon berättade det för sin studievägledare när resultaten kommit. Varpå denne svarade "bra, du borde inte jobba med människor".

Dagen efter promotionen knallade vi runt lite på Esplanaden, shoppade Iittalla och Marimekko, förstås, och avslutade på anrika Karl Fazer Café. Jag är både lite ledsen och lite lättad att jag inte tog husets varma choklad. Den serverades på en egen bricka och bestod av en stor balja smält choklad, en kanna varm mjölk, en skål vispad grädde, tre kryddkar med kanel, kardemumma och chili, samt en skål krossad Marianne.

Iittalla-ljusstakarna tog vi på renoverings- och inredningsbudgeten, som vi fortfarande inte har tömt helt sedan lägenhetsbytet förra sommaren. De står numera i vardagsrummet. Dit har vi också köpt en tavla ("litet djur") av Ralf Borselius, och de bokhyllor som Ahlstrands har byggt åt oss och E-L har bloggat om. I födelsedagspresent i lördags fick hon en röd KitchenAid, som vi hittills bara har gjort pizzadeg med. Men den är ju så snygg! Och ännu snyggare blir den när vi får bort den gamla mikrovågsugn den just nu står och trängs med. Vilket blir nästa helg ungefär, eftersom jag efter ett halvårs velande äntligen beställt IKEAs kombinerade köksfläkt/mikro.

För att inte förbruka hela renoveringsbudgeten på (aldrig så fina) prylar, har jag också börjat planera badrumsrenoveringen. Jag har krupit runt med tumstock och beställt kataloger från alla större tillverkare. Något av en överloppsgärning förstås, eftersom vi tänkt oss ett rätt modest utbyte till Gustavsbergs eller Ifös standardporslin. Fast jag vill helst bygga in toalettcisternen. Och då är vulsthöjd och sitthöjd nästan samma sak. Har jag lärt mig.

Just nu ...

2008-04-11T18:52:00.003+02:00

leker E "forskare". Han har lånat N:s ryggsäck och fyllt den med:

en pannlampa
en tumstock
en karta (över London)
en kikare
tre pennor
ett limstift

Jag har blivit raderad

2008-04-09T12:33:00.001+02:00

Uppsamlingsheat 1

2008-04-06T23:41:00.006+02:00

Jag är serie-hobbyist. Jag klarar bara att upprätthålla ett intresse i taget, det skrev jag bl.a. om i juli, efter en bloggtystnad liknande den som rått här de senaste veckorna. Så, undrar förstås mina informationstörstande (och ytterst fåtaliga) läsare, vad har jag gjort i stället då?

Jag har fortsatt leka med min USB-skivspelare. Numera finns bl.a. följande mästerverk bevarade för den digitala framtiden:

Gravitator (mp3), från den sovjetiska syntgruppen Biokonstruktors delade Melodija-LP från 1989.

1-2-3-4 Red Light (mp3), hitsingeln från det sena 70-talets västtyska föregångare till New Kids on the Block - Uwe, Robby, Jörg och de andra idolerna i The Teens.

Elifanten Ylva (mp3), Köttgrottornas svensköversättning av Toy Dolls Nellie the Elephant.

På jobbet har jag sedan förra veckan bara ett projekt igång, men nu också med ansvar för den tekniska projektledningen. Det har jag inte sysslat med på nästan tio år, så jag känner mig lite ringrostig. Samtidigt offentliggjordes nomineringarna till Eniros styrelse. Ny där är min lumparkompis från Tolkskolan, Furir Miksche (fast vi är väl fänrikar eller nånting sånt nu), som gjort en aningens vassare karriär än jag. Via t.ex. Boxman (som grundare), E-trade och Stardoll. Jag får trösta mig med att på TolkS var det mitt namn som Fj (sedermera Lt och Kn) Hammarström kunde uttala, inte "Misksj...", "Mikk...", "Misjksk...". Men allvarligt talat, Mattias var inte kursetta, men utan tvekan den som var mest ambitiös och jobbade hårdast. Och det är faktiskt kul att se hur kombinationen talang och slit kan löna sig. (Då är det kanske mer svårsmält att se hur en annan av våra lumparkompisar, den oförbätterlige slarvern Erik Eberhardson, blivit VD för den ryska biljätten GAZ, med över 100,000 anställda...)

Förra helgen var jag på inspelning av Kanal5:s kommande lördagsunderhållning. Hederskodex - och ett strängt sekretessavtal - förbjuder mig att avslöja några detaljer. Men jag kan kanske säga att Johan är skyldig pop-Sveriges mest sammanvuxna ögonbryn ett par nya byxor.

I onsdags och torsdags var jag i Helsingfors, men det får jag återkomma till, liksom till de senaste veckornas inköp mot renoveringsbudgeten.

Uppdaterad: Kate Nash på Debaser Medis

2008-04-06T00:20:00.007+02:00

Igår fyllde E-L år och vi firade med Eva (som fyllde år i onsdags), Anna och en massa andra kompisar på Grill. Jag åt köttfest (a.k.a. Grill® Plate) och förstod sen vad Vänner-Joey menade med "meat-sweats". Vi fortsatte till Debaser Medis och kom precis i tid till Kate Nashs spelning.

Kate och kompbandet är alla klädda i förbandet Mystery Jets vita oversized t-shirts, så att de påminner om Wham! i Wake Me Up Before You Go Go-videon. Fast musikaliskt är de förstås inte lika discopoppiga som George Michael & Co. Kate Nash låter som en blandning av Lily Allen och Regina Spektor, och stundtals är det lite svårt att få ihop hennes uppenbart goda humör - spralliga är kanske ordet jag letar efter - med de svartsynta texterna.

Kate Nash är en av de många nya kvinnliga artister som jag gillar (se blandband här!) och tillhör förstås den växande skaran "idoler" som är närmare mina barn i ålder än mig (första gången jag insåg det var med Alex Turner i Arctic Monkeys). Eftersom hon bara har ett album att plocka låtar ifrån är konserten över på en timme. Hon spelar - föga förvånande - Foundations som sista ordinarie nummer. Bild- och ljudkvaliten via min mobiltelefon är riktigt usel, men man får i alla fall en känsla för ljussättningen:

Rockfoto har betydligt bättre bilder, som den överst, tagen av Jesper Frisk. Och i Aftonbladet finns en bättre recension, skriven av Jenny Seth.

På plats för påsken

2008-03-17T19:45:00.004+01:00

I går körde vi ner till Borrby, och jag hade lite dåligt samvete för att jag fortfarande hade dubbdäcken på. Tomten var täckt av scilla. Trots den ovanligt tidiga påsken hade påskliljorna slagit ut. Och enligt min-max-termometern hade det som kallast varit -0,1 grader på altanen i vinter. Så jag blev allt lite förvånad när jag gav mig ut på en joggingtur över fälten idag och hamnade mitt i en snöstorm. Och mer ska det tydligen bli.

Men det är skönt att vara här. Vi småpysslar. E-L jobbar lite. Barnen bråkar lite. Jag leker lite med min USB-skivspelare. Mellan varven chark-knarkar vi på spickeskinka och saltrulle, inköpt på Klockareboden. Där har de manuell charkdisk och frågar alltid "ska vi dänka den lite" om saltrullen. Det hör till Borrby-ritualen att vi ska frossa i smörgåspålägg på vitt fluffigt bröd, det vet även barnen nu. I morse frågade N efter fralla och E efter "tekopp". Efter ett tag förstod jag vad han menade. Nu har vi precis grillat korv och marshmallows. I snön.

HEMLIT

2008-03-12T21:38:00.003+01:00

Att vara förälder är att vara dualist.

Å ena sidan blir jag glad och stolt när min sexåring sätter upp sin första handtextade och nästan rättstavade skylt på dörren till sitt rum.

Å andra sidan hade jag föredragit om han satt upp den med tejp i stället för en halv tub lim.

Eller 'rostbiff', helt enkelt

2008-03-11T11:42:00.001+01:00

I sista sekunden: Kvinnor Kan (i år också)

2008-03-08T23:54:00.008+01:00

När E-L och jag senast var på Roskilde konstaterade vi att det var en mycket skev könsfördelning mellan artisterna. Betydligt mer än vad som kunde motiveras av vilka som faktiskt gav ut skivor och hade lyssnare. Och de senaste åren har bilden varit densamma.

Förra året gjorde jag ett blandband till Internationella Kvinnodagen. Med hyfsat nya låtar från kvinnliga soloartister, tjejband, eller grupper där kvinnor har en framträdande roll, som sångare, låtskrivare, etc. Sånt där är alltid lite tveeggat. Som Barbro Hedvall skrev i gårdagens DN ligger det något "tillkämpat korrekt" över dagen. "8 mars är dagen då jag ska känna hur fel det är att vara kvinna. Och det vill jag inte."

För naturligtvis är det inte så att jag, med en klapp på huvudet, menar att ägna en dag åt poptjejer, medan resterande 364 (eller 365 i år då, om man ska vara petnoga), är rockgrabbarnas. Min absoluta uppfattning är att de senaste åren har en klar majoritet av den musik jag har gillat mest kommit från kvinnor - tvärtemot vad som avspeglas i Roskilde-programmet. Om det är en slump - ett utslag av naturlig variation - eller en del av ett större mönster, det vet jag inte. Och jag vet inte heller om jag tycker det är särskilt intressant. Det här är helt enkelt det mesta av den bästa nya musiken just nu. Och i år ser blandbandet ut så här:

I'm Good, I'm Gone - Lykke Li
Gotta Leave My Troubles Behind - Miss Li
And I Found This Boy - Maia Hirasawa
Måndagsbarn - Veronica Maggio
Foundations - Kate Nash
Rehab - Amy Winehouse
Chasing Pavements - ADELE
Old Stone - Laura Marling
1234 - Feist
Dark Halls - Au Revoir Simone
With Every Heartbeat - Kleerup with Robyn
Voyage Voyage - Kate Ryan
Then He Kissed Me - Asobi Seksu
Release Me - Oh Laura
Pieces of String - Alela Diane
Cheek to Cheek - Sahara Hotnights
The Angels Hung Around - Rilo Kiley
Hitten - Those Dancing Days
A Promise Broken - Asha Ali
Call On Me - Laleh

Alla finns på iTunes. I mån av tid återkommer jag med mp3- eller YouTube-länkar. (Update: fixat!)

I haz Ginger

2008-03-07T23:01:00.003+01:00

I går uppgraderade jag till netvibes Ginger. Netvibes är en personlig startsida, som låter dig göra din egen mashup av bloggar, andra RSS-feeds och diverse widgets. Idén är förstås inte ny, redan 2000-01 byggde jag min egen startsida i MyYahoo!, och på senare tid har t.ex. iGoogle fyllt samma funktion. Men netvibes är onekligen väldigt smidigt. Till skillnad från MyYahoo! är gränssnittet helt öppet, och sidan är helt befriad från reklam, förutom inom de widgets jag själv väljer att lägga till.

Till skillnad från Facebook, som jag ägnade en entusiastisk månad innan jag tröttnade, och MySpace, som jag besöker för att lyssna på musik, men aldrig gått med i själv, är inte netvibes i första hand ett socialt nätverk. Ginger-versionen innebär dock ett steg i den riktningen. Dels för att den innehåller förbättrade widgets för att uppdatera mig om vad som händer t.ex. på min Facebook, dels för att den nu har funktioner som "mina vänner", en "wall" och min publika netvibes-sida (än så länge tom). Branschgranskare som mashable.com och CNN Moneys The Browser tycker att det blir intressant att följa netvibes framöver, och ser att det inte bara är en möjlig konkurrent till Facebook och Myspace, utan också till Google, åtminstone som startsida.

Google är också huvudtema i gårdagens nyhetsbrev från Jajja, Eniros SEO-partner. Huvudnyheten är förstås nedgången i klick på Googles sponsrade länkar, som ledde till ett rejält skutt nedåt för Google-aktien härom veckan. Enligt det analysföretag vars rapport orsakade uppståndelsen är dock reaktionen överdriven, eftersom det också kan handla om att Google har blivit bättre på att skjuta ut relevanta annonser, vilket minskar det totala antalet klick - men inte nödvändigtvis intäkterna från dem.

Andra Google-nyheter hos Jajja är att Google vägrar skriva under den svenska branschorganisationens för direktmarknadsföring etiska regler, och att Google utökat antalet sajter som får djuplänkar ("sitelinks") i sökresultatet. En av dessa är internetBrus, som jag gillar, men som inte verkar ha den mängd läsare de förtjänar. Dock betydligt fler än den här bloggen. Som än så länge inte har några sitelinks på Google heller.

Backblog

2008-03-06T23:14:00.002+01:00

Jag ligger hopplöst efter här. Så många inlägg som jag börjat formulera i huvudet, men som inte har realiserats. Som kanske aldrig kommer realiseras. Som det om iPod-DJ:ande. Och det om Mons Kallentoft och Fredrik Strage. Och det om böcker och gud.

Jag har två projekt igång på jobbet nu. Det är bra. Jag gillar att vara sysselsatt. Men det innebär längre dagar och kortare lunchraster. Och det är mycket som konkurrerar om min mikroskopiska fritid nu - alla böcker jag har fått och köpt sedan i julas, en billast full med nya IKEA-möbler att skruva ihop, en diskmaskin som lade av mitt i programmet (det var en tändsticka som hade fastnat i avloppspumpen), ett återupptaget motionerande efter en dryg månads förkylningsmotiverat uppehåll. Och förstås USB-skivspelaren som jag fick i födelsedagspresent. Just nu har jag digitaliserat en LP med den sovjetiska 80-talssyntgruppen Биоконструктор. Den fanns inte på iTunes.

Déjà-vu

2008-03-06T22:49:00.006+01:00

Förra tisdagen gick N och jag på Naturhistoriska. Dom hade ansiktsmålning.
I lördags gick E och jag på Naturhistoriska. Dom hade ansiktsmålning.

Min färddator och jag förstår inte varann

2008-02-29T11:57:00.001+01:00

Ja, må jag leva

2008-02-27T21:03:00.006+01:00

Nu fyller jag år igen. Pannkakor till frukost, tårta på jobbet och tårta hemma. Fint födelsedagskort från fru och barn. Whipping Floyd-t-shirt, usb-vinyl-spelare och Tough, tough toys for tough, tough boys av Will Self av desamma. Millennium-trilogin, NK-choklad och ännu ej överlämnad present från Hong Kong från mor och far. Lush-lyx och ännu mer choklad från svärföräldrar och svägerska. Och ett mystiskt paket från "Box 19, Simrishamn" som visade sig vara en helt födelsedagsorelaterad prenumerationspremie från Family Living.

När E väckte mig i morse sa han "kom ihåg nu pappa, att nu är du inte 37 längre, nu är du 38". Både han och N sa sen att det var den bästa födelsedagen de hade varit med om. Ain't gonna argue.

Sportlovsfin

2008-02-26T19:15:00.005+01:00

N och jag hade sportlov idag. Vi gick på Naturhistoriska. Dom hade ansiktsmålning.

I ain't cool

2008-02-25T22:10:00.016+01:00

En av de böcker jag önskade mig och fick i julklapp, var Malcolm Gladwells The Tipping Point om "sociala epidimier". Den var hajpad redan som ny, för snart åtta år sen, så det känns lite överspelat att referera eller recensera den här. Då kan man t.ex. lyssna på när Richard Gatarski & Co diskuterar den i sin podcastblogg i stället.

Huvudtesen är att huruvida t.ex. en idé eller en produkt får stort genomslag, beror på en kombination av budbäraren, budskapet och sammanhanget. Knappast revolutionerande i sig, men Gladwell går förstås in mer i detalj på vilka egenskaper hos dessa som avgör vilka idéer, produkter, budskap, beteenden, etc, som "tippar över". Han talar om "the Law of the Few", "the Stickiness Factor" och "the Power of Context". Och exemplifierar med - i tur och ordning - försäljningsboomen för Hush Puppies efter att "rätt" personer börjat bära dem i Greenwich Village; Sesame Street och Blue's Clues vars repetitiva upplägg får barnen att sitta klistrade framför teven; och den väldiga nedgången i New York-brottslighet på 90-talet, som tros bero på krafttag mot klotter och andra småbrott. (Fast en annan superhajpad bok i samma genre, Freakonomics, hävdar att nedgången har en enklare förklaring - att aborter legaliserades i USA 15-20 år tidigare.)

Men det jag egentligen vill komma till är Gladwells sista fallstudie - den lavinartade ökningen av rökning bland amerikanska tonåringar. Varför börjar fler och fler röka, när omgivningen så aktivt motarbetar rökning - med högre priser, upplysningskampanjer, annonsförbud, rökstopp i offentliga miljöer? Enligt Gladwell blandar man ihop budskapet med budbäraren:

Over the past decade, the anti-smoking movement has railed against the tobacco companies for making smoking cool and has spent untold millions of dollars of public money trying to convince teenagers that smoking isn't cool. But that's not the point. Smoking was never cool. Smokers are cool.

Och det gäller att skilja på orsak och verkan. "They weren't cool because they smoked. They smoked because they were cool." Den typiska (eller stereotypa) rökaren, är en personlighetstyp som kan beskrivas som social, impulsiv, sensationslysten, självsäker, mer sexuellt aktiv än genomsnittet. Allt som en tonåring vill vara.

Slutsatsen kring hur man ska angripa tonårsrökningen är att istället gå på själva cigaretternas "stickiness" - genom att sänka nikotinhalten och göra dem mindre beroendeframkallande. Det må så vara. Den bittra slutsatsen för egen del är att det inte hjälper om jag börjar röka. Gladwell citerar journalisten David Krogh, som har ett enkelt test för att illustrera den coola rökarens personlighetsprofil:

Arrange to go to a relaxed gathering of actors, rock musicians or hairdressers on the one hand, or civil engineers, elecricians or computer programmers on the other, and observe how much smoking is going on. If your experience is anything like mine, the differences should be dramatic.

I Coffee and Cigarettes låtsas Jack White förvisso vara elektroingenjör. Men alla vet ju att han och Meg är rockmusiker egentligen.

(via YouTube)

Smörkyckling

2008-02-24T23:02:00.004+01:00

Helgens Långkok blev Murgh makhani - indisk smörkyckling. Så nu har vi avverkat:

Ärtsoppa extra allt
Lammgryta med mynta
Boeuf niçoise
Texas chili con carne
Zilzil alecha - afrikansk chiligryta
Murgh makhani
Sölig rödvinsstek med sidfläsk och kyndel

Och när E-L var i Brighton gjorde hon och Eva Snörbiff i rödvinssky.

Spännande va?

Mer namn än nytt

2008-02-23T21:13:00.002+01:00

På dagens Namn och Nytt berättar Lars om hur tokigt det kunde bli för 20 år sen, när konditorn misstog det portugisiska ordet Viva för namnet Vivan. Själv skulle jag vilja fråga mamma och pappa Nopp hur de kunde ge sin son ett namn med 's' i slutet.

Radiotystnad

2008-02-21T20:07:00.004+01:00

Rätt mycket på jobbet nu. Och sedan E-L kom hem från Brighton har jag inte velat lägga min begränsade fritid på att blogga. Trevliga presenter fick jag också:

Spice it Up Speciality Bar, Double Strength Chilli Bar och Cocoa Nibs Choco:Block från Montezuma's. (Dvs ett halvt kilo handgjord mörk choklad.)

The Race av Richard North Patterson och World War Z av Max Brooks.

Så allt jag behöver nu är en helg i fred i soffan.

Jag är krängt

2008-02-17T22:49:00.000+01:00

En av mina absoluta favoritskivor är An Evening Wasted With Tom Lehrer. Matematikgeniet som började på Harvard som 15-åring, hade en kort men lyckosam karriär som kuplettförfattare och enmansrevy i slutet av femtiotalet, innan han återgick till jobbet som matematikföreläsare. Hans sångtexter är som Povel Ramels och Hasse&Tages när dessa är som bäst, men utan svenskarnas bitvis tillkämpade folklighet (avsedd att kompensera för en högadlig bakgrund resp. akademiska examina?). Tom Lehrers humor är torr, verbal, mer självironisk än nedlåtande. Och han spelar piano hyggligt, som en samtida recensent uttryckte det.

I introduktionen till It Makes A Fellow Proud To Be A Soldier, säger Tom Lehrer "One of the many fine things, one has to admit, is the way that the Army has carried the American democratic ideal to its logical conclusion, in the sense that not only do they prohibit discrimination on the grounds of race, creed and color, but also on the grounds of ability". Det är förstås inte bokstavligt menat, utan ett ironiskt sätt att beskriva delar av den amerikanska soldatkåren som puckon. Och publiken skrattar gott åt absurditeten.

Dagens mest bloggade DN-artikel är första delen i Maciej Zarembas reportageserie från Lärarhögskolan i Stockholm. Där tycks ett antal studenter, uppbackade av studentkåren, mena att det är just olagligt att diskriminera utifrån förmåga, och med hot om viten från DO, JämO och HomO, tvingas högskolan utreda en lång rad av upplevda trakasserier och kränkningar.

En student får skadestånd efter att ha anmält två lärare, studentkåren och skolans jurist för kränkningar, och hävdar i sin anmälan att "det ligger både homofobi och fobi mot handikappade" bakom hennes underkända praktik. En annan student, med Aspergers och ADHD, anser att högskolan skulle ha försett honom med en personlig assistent, så att han kunnat klara praktiken på en förskola. En tredje student känner sig "krängt" för att hon stördes av de andra studenternas uppbrott, när hon som dyslektiker fick en extra timme på sig på tentan.

Det är illa nog om det utexamineras svensklärare som inte förstår svenska på lågstadienivå, förskollärare som inte kan vistas i stöket på ett dagis, och andra lärare som uppenbart saknar yrkesförmåga. Men det verkligt bekymmersamma är den kränkthetens kultur som är så svår att stoppa. Och förorättade människor är farliga människor.

Med risk för att kränka artikelförfattaren eller hans intervjuobjekt, ställer jag mig lite frågande till en annan artikel i DN. Dagens Insidan handlar om läkaren Annika Dahlqvist, och hennes "övertygelse och mirakelinsikt" om värdet av kolhydratfattig kost.

Gott så. Jag gick själv ned 17 kilo för ett par år sen, huvudsakligen genom att strypa inflödet av raffinerat socker. Men när hon i artikeln säger att "det finns nämligen inga nackdelar med min kost utan bara fördelar. Det är lika omvälvande som när Kopernikus lanserade teorierna om att det var solen och inte jorden som var universums medelpunkt", och en professor Karl Arfors fyller i, "precis som alla andra fundamentala medicinska upptäckter har hon kommit fram till de nya kostråden utifrån resultat som hon sett både hos sig själv och även sina patienter", då undrar jag om det är de eller jag som har missat något. Ingenstans i artikeln nämns Atkins eller GI - har de ingen koppling till de här "nya kostråden"?

Blåljus och jordgubbsglass

2008-02-16T19:24:00.002+01:00

Vi träffade farmor och farfar på Polismuseet idag. Båda barnen klarade (med lite koncentrationshjälp) att lösa mysteriet med den stulna datorn, så dom fick varsin knapp med texten "När jag blir stor ska jag bli polis". Men E vägrade sätta på sig den, för han ska ju inte bli polis. Han ska göra film och dataspel och stå i en affär. N satte på sig knappen men förkunnade att han skulle egentligen bli clown.

Sen gick vi till Hard Rock Café. Jag åt baconburgare och Chocolate Chip Cookie Pie. Barnen åt pizza med pommes frites och groteskt stora glassar.

Stora ögonblick i brädspelshistorien

2008-02-16T12:10:00.005+01:00

Aspudden, 16 februari 2008, kl. 11.03:
Den Försvunna Diamanten ligger under den sista ovända brickan.

(Och det är strid på kniven att nå dit.)

I Kalmar kan man

2008-02-15T19:03:00.003+01:00

I tisdags var jag och mina projektledarkolleger i Kalmar, på studiebesök hos Eniros kundtjänst. Jag fick lyssna med under en dags samtal - av minst sagt skiftande karaktär. Några detaljer kan jag förstås inte gå in på här, men jag gjorde några allmäna observationer:

- Helene, Lena, Karin och de andra kundtjänst-medarbetarna har ett beundransvärt tålamod, och en imponerande vilja och förmåga att förstå vad de som ringer in egentligen vill.

- De användare och kunder som ringer in - som regel för att de är förbryllade eller missnöjda med något - är också generellt sätt vänligare än jag kanske hade väntat mig.

Så förhoppningsvis blir jag själv lite ödmjukare framöver, när jag ringer kundtjänst på olika företag. (För att inte tala om min kollega "My way or the highway"-Dan.)

Och kanske jag också lär mig det som alla amerikanska tv-advokater tjatar på sina klienter om - svara bara på frågan och berätta inte mer än du behöver. Hade alla som ringt in gjort det, hade snittsamtalet varit betydligt kortare. Fast då hade min tisdag också varit lite mindre underhållande.

Och på Stadshotellet i Kalmar serverar de AfterWork-öl för 39 kr - en stor stark och snacksbuffé med kycklingvingar, köttbullar, potatisklyftor, dippsåser, m.m. Det är billigt, det.

Just nu

2008-02-15T18:09:00.000+01:00

har vi fredagsmyspicknick på en filt framför Dunderklumpen i TV-rummet.

Dagens namn är Valentin

2008-02-14T17:29:00.003+01:00

Ikväll ska min fru äta Alla Hjärtans-dag-middag med min f.d. flickvän:

A luxury fruits de mer platter to share featuring a stunning array of locally caught seafood – a whole dressed Sussex blue lobster, crab, oysters, whelks, prawns, langoustines, razor clams and more, A homemade fair trade organic chocolate mousse to share & a chilled bottle of Riddle and Finns NV house champagne.

Jag har just ätit pizza med de här killarna som ser ut som om dom blivit kidnappade av FARC-gerillan:

Fler (och muntrare) bilder finns i E-Ls blogg.

Coca-Colas lyckofabrik

2008-02-12T21:18:00.000+01:00

Häromdagen visade Kanal 5 bioversionen av reklamfilmen The Happiness Factory kl. 21.56-21.59.

22.00 stängde Ica Aspudden, när jag för första gången på länge verkligen ville köpa en Coca-Cola. Jag och kulmagen fick klara oss utan.

Men filmen kan man ladda ner på Coca-Colas hemsida, där man också kan söka jobb i en interaktiv version av Lyckofabriken. De blir bara bättre och bättre på internetmarknadsföring.

Och ännu mera Cure

2008-02-11T21:19:00.000+01:00

Ikväll spelar The Cure på Spektrum i Oslo. Den första Norge-spelningen på 16 år är slutsåld sedan länge, och brödrafolket är entusiastiskt. Aftenposten anser att Robert Smith är en av rockhistoriens mest osannolika succéer: "En androgyn figur som ser ut som noe midt mellom en furten femåring som har spist seg gjennom storesøsters sminkeskrin, og et fandenivoldsk fugleskremsel. Med blodrød leppestift klint utover likhud og et ertende glimt i øyet, har briten fascinert et stort publikum på begge sider av Atlanteren i flere tiår." Kollegerna på Dagbladet refererar recensionerna från Stockholmskonserten som uppladdning, och citerar Strage i sin rubrik: "Ligner et blyant-troll med bipolare lidelser".

Här hemma har det trillat in ytterligare några recensioner. Liksom i Expressen och SvD, som jag läste igår, går åsikterna isär. I Gefle Dagblad tycker Marie Björk att The Cure är storslagna men brister i livekänslan, och hade velat ha mer av Robert Smiths gitarrlösa sång från slutet av konserten. Och videoprojektionerna var inte tillräckligt visuella.

Det tycker däremot Andreas Jakobsson i UNT - "naiva teckningar som fladdrar förbi, hundratals kamerablixtar och strålar av rött och grönt från scenen blir till ett välkomponerat konstverk". Fast han gillar den första halvan av konserten bättre, och tycker de kunde ha kapat sista timmen.

Bland de många bloggrecensionerna är det också delade meningar. Några tyckte konserten var helt fantastisk, som Hymn for all the things I didn't do och Det var inte bättre förr men vi har det sämre nu. (Är uppskattningen av konserten direkt korrelerad till längden på bloggnamnet?) Andra tyckte den var lite för lång, som Anna - the soundtrack och McAns underbara värld. McAn och hans kompisar tyckte också att The Cure förstörde en del av sina gamla hits med för tunga arr, liksom Memoarerna - "åldrande legender försöker göra sina sånger så oegenkännliga som möjligt gärna med hårt ackompanjemang i hopp om att låta moderna. Som att lyssna på Mr. Smith ackompanjerat av Metallica i en konservburk kan vi säga." Memoarerna lade också märke till att det var mycket entusiastiska ryssar på konserten, "som kaniner på en salladsbuffé". Det hade jag glömt, men nu minns jag plötsligt hur pinsamt nära jag var att antasta fredliga konsertfans med min knaggliga skolryska, när jag hörde dem prata med varann vid kravallstaketet.

Så vad tyckte jag själv då? Jo, visst var konserten lång, men det gjorde inte mig något, även om jag inte gillade alla låtarna lika mycket. Visst hade det räckt med hälften - om de hade spelat just mina 18 favoriter. Men de är ju inte samma som alla andras favoriter. Jag stod väldigt bra, cirka tio meter från scenen, och det gick inga långa stunder utan att jag rycktes med ordentligt, i nostalgisk igenkänning eller bara av musiken i sig. Och att arren är tyngre på livespelning än på skiva hör ju till. Jag har upplevt samma fenomen hos utpräglat mellow acts som Simon & Garfunkel, Nouvelle Vague och Rufus Wainwright. Jag har väntat väldigt länge på att se Cure live, och jag blev verkligen inte besviken.

R.E.M. spelar på Stadion i september

2008-02-11T15:19:00.000+01:00

Aftonbladet skriver idag att R.E.M. kommer till Stockholm i höst. Och dem går jag gärna och ser, även om jag aldrig haft en REM-period på det sätt som jag hade en Cure-period. Biljetterna släpps på måndag.

(Foto: AP, via aftonbladet.se)

Mer om Cure-konserten

2008-02-10T21:53:00.000+01:00

Det har kommit ut lite fler recensioner. Och de är inte riktigt överens.

I Expressen ger Quetzala Blanco två getingar i en övervägande negativ recension. Hon tycker att konserten blir blodfattig på slutet, och irriterar sig mer och mer på "gitarristen" (orkade hon inte googla fram att han heter Porl Thompson?). Jag vet att man aldrig ska polemisera mot recensenter vars åsikter man inte delar, men det känns en smula tendentiöst när hon påstår att "en del i publiken gäspade, andra gick hem". Och långsökt när hon säger att hon sjöng med "på bästa indiemanér". (Vad har publikallsång med indie att göra? Har hon hört talas om t.ex. Queen på Wembley?) Fast Quetzala verkar förstås i samma tradition och anda som t.ex. Linda Skugge - skit samma om man inte har någon stilkänsla (eller utvecklat ordförråd) så länge man kan hitta på något dräpande att säga. "The Cure lät typ som Poodles den sista timmen", skriver hon, och tycker att om "Robert Smith slaktat sina darlings och kortat ner konserten någon timme skulle The Cures besök i stan varit klassiskt".

Medan Kristin Lundell i SvD tycker att "det nog hade gått att ta till sig ytterligare en timme av den skolan". Hon ger konserten en femma i betyg och tycker att The Cure lyckas väl med att röra sig mellan sina olika stilar. "Spunnet socker-söt pop balanseras med den strålande disharmoniska The Kiss i partier som är mer malande än melodiska. I The Cures värld rör sig eufori och melankoli sida vid sida." Det enda hon saknar är syntarna i Why Can't I Be You. Kristin Lundell är i sak väldigt överens med Fredrik Strage. Men där hon generellt uttrycker sig mer entusiastiskt, är Strage (som vanligt) mer fantasifull i sin karaktärisering av huvudpersonen - "ett penntroll med bipolärt syndrom" mot Lundells "Pandafarfar".

Enligt bloggen Poprock var Aftonbladets recension mer i linje med Expressens, men den måste varit i papperstidningen, för jag kan inte hitta den på aftonbladet.se. Och i sin blogg har Emilie Sundell gjort en herkulisk insats med att leta upp youtube-klipp till samtliga låtar på spellistan. Så att man kan klicka sig igenom alla 36 om och om igen.

The Cure på Hovet

2008-02-10T17:44:00.001+01:00

Efter 23 års väntan har jag nu sett The Cure live, på Hovet i går kväll. Liksom jag själv är Robert Smith lite äldre nu, och lite rundare. Ögonskuggan, svintohåret och rösten är som förr. Men även om han fortfarande framför soundtracket till min tonårsångest med inlevelse och trovärdighet, så tror jag att Robert Smith, liksom jag, är lite gladare nu. Han verkar i alla fall trivas väldigt bra under den över tre timmar långa konserten.

The Cure ropas in tre gånger, och spelar sammanlagt 36 låtar. Eftersom en lite noggrannare koll visade att jag bara äger tre skivor - Japanese Whispers, The Head on the Door och Greatest Hits (jag trodde faktiskt det var fler) - kunde jag inte identifiera alla. Men enligt de mer uppdaterade fansen på The Cures forum, var Stockholms set list följande:

Open
alt.end
A Night Like This
The End of the World
Lovesong
Pictures of You
Lullaby
From the Edge of the Deep Green Sea
Please Project
The Walk
Push
How Beautiful You Are...
Inbetween Days
Just Like Heaven
A Boy I Never Knew
If Only Tonight We Could Sleep...
The Kiss
Shake Dog Shake
Us or Them
Never Enough
Wrong Number
One Hundred Years
End

Encore 1:
At Night
M
Play for Today
A Forest

Encore 2:
Let's Go to Bed
Freak Show ("Don't Say Anything")
Close to Me
Why Can't I Be You?

Encore 3:
Boys Don't Cry
Jumping Someone Else's Train
Grinding Halt
10:15 Saturday Night
Killing an Arab

Jag har sedan länge accepterat att Fredrik Strage är en oändligt mycket bättre skribent än jag(tvärtemot vad jag tyckte och trodde när min Cure-dyrkan kulminerade för tjugo år sen - jag kanske återkommer till det i ett framtida inlägg), länkar jag hellre till hans recension i DN än försöker skriva en egen.

Lite suddiga bilder från min mobilkamera:

Lite proffsbilder från Rockfoto:

Och en video från Kulturbloggen:

Ikväll

2008-02-09T15:54:00.000+01:00

Först: Rugby Irland-Wales på The Dubliner med Jon (Never, ever, drink with the Irish!)

Sen: The Cure på Hovet.

Obama - Clinton, 5 - 1

2008-02-08T00:17:00.000+01:00

Det blev mer än en pint. Betydligt mer. Så jag väntar på att kunna gå och lägga mig.

Under tiden:

Hillary må ha flest delegater säkrade efter Super Tuesday.

Men Barack Obama har fem gånger fler andrahandskontakter på LinkedIn, som i sin tur är förstahandskontakter med mig, än Hillary.

Det måste betyda något.